Forumet - Stasi och DDR

Stasi och DDR

397 0 9

Spana också in:

Statsi vet jag inte så mycket om, men jag förordar en respekt för personlig integritet, även om situationen i DDR var extraordinär.

Efter andra världskrigets slut 1945 så var Tyskland administrerat av de fyra ockupationsmakterna: Sovjetunionen, USA, England och Frankrike.

Redan från början uppstod en konflikt mellan de tre västmakterna och Sovjetunionen, Kalla Kriget var alltså redan igång i augusti 1945. Det kom igång massa ryktesspridning om att kosackerna drog fram i öst och mördade kvinnor och barn och skickade alla arbetsdugliga till sibirien, de kvinnor som inte ville bli deporterade fick inställa sig en gång i veckan och tjänstgöra som glädjeflickor åt det ryska slöddret från asiens stäpper. Det var alltså tidigt mycket propaganda i rullning.

Sovjetunionen behandlade dock folket bra (våldtäktsmän och liknande hängdes), man hade fått klart för sig att det var fascismen som skulle bekämpas och inte det tyska folket. Däremot så monterade Sovjetunionen ner fabriker, järnvägar o.s.v. och tog med det hem som krigsskadestånd. I väst å andra sidan så skickade ockupationsmakterna massa förnödenheter och pumpade in varor, godis o.s.v. som man befolkningen inte ens hade tillgång till i de egna länderna; faktum är att ransoneringarna upphörde långt tidigare i västra Tyskland än vad de gjorde i Frankrike eller Storbritannien (där de upphörde först på 50-talet). Det var alltså väldigt viktigt för dem rent ideologiskt att visa att kapitalismen var överlägsen "socialismen", därför gjorde man allt för att bygga upp västtyskland så snabbt som möjligt. För Sovjetunionen var ju förstås det också viktigt att visa att "socialismen" var överlägsen kapitalismen, men i Sovjetunionen hade tyskarna förstört allting och bränt ner all jord hela vägen till Mosvka, det svalt alltså ihjäl miljontals människor och Sovjetunionen hade förlorat många, många miljoner män i sin bästa ålder. Man kunde alltså inte vara generösa.

Den sovjetiska ockupationsmakten beslutade också att ge Stettin och Silesia (där kolgruvorna låg) till Polen. Dessutom så förlorade östzonen tidigt många intellektuella till väst, så östzonen hade ett väldigt dåligt utgångsläge: Sönderbombat land, inga järnvägar, få fungerande fabriker, mycket liten produktion, inga naturresurser (förutom jord och brunkol), få intellektuella, många skadade, svältande o.s.v. Den sovjetiska ockupationsmakten ingrep dock inte, till skillnad från västmakterna, i att inskränka arbetarrörelsen så den uppstod snabbt och i öst så socialiserade man den storproduktion som fanns kvar och berövade storkapitalet och monopolen på sin egendom. Socialiseringsprogrammet hade starkt stöd, en klar majoritet var för det i väst och i öst var stödet ännu starkare. Men i väst så förbjud USA 1948 socialiseringsprogrammet och det genomfördes alltså inga socialiseringar i väst.

1949 så bildades SED. Mellan 21 och 22 april så hölls den konstituerade kongressen där 548 socialdemokratiska delegater och 507 kommunistisk delegater deltog. Till partiledare valdes kommunisternas Wilhelm Pieck och Otto Grotewohl. Det var tänkt att partiet skulle gälla för hela Tyskland som alltså skulle enas, men detta avvisades bestämt av de tre västmakterna och SED blev endast gällande i öst där det fick makten med ett väldigt starkt stöd bakom sig. I väst så förhindrade ockupationsmakterna en enighet mellan socialdemokrater och kommunister, istället så förbjöds kommunistpartiet KPD (och ett inofficiellt yrkesförbund infördes mot radikala människor, nazisterna kunde dock behålla sina jobb i väst) och socialdemokraterna SPD slog in på en mer högerinriktad linje och arbetade aktivt för att störta det socialistisk arbetet i öst.

SED beslutade sig enhetligt att verka för följande mål:

* Bestraffning av alla krigsförbrytare
* Fullständig utrensning av alla reaktionära och fascistiska element från det offentliga livet, administrationens och förvaltningens alla organ
* Beslagtagning av alla monopol och deras tillgångar
* Militarismens krossande genom beslagtagning av storgodsägarnas jordegendomar och genomförandet av en demokratisk jordreform
* Demokratiskt uppbyggda antifascistiska självförvaltningsorgan för de olika länderna och kommunerna samt upprättandet av gemensamma planerings- och självförvaltningsorgan för hela zonen
* Upprättandet av försvaret av demokratiska rättigheter såsom fri opinionsbildning, strejkrätt, yttrande- och pressfrihet på antifascistisk grund
* Åttatimmarsdag
* Enhetlig socialförsäkring
* Kvinnans och ungdomens rätt till utbildning och arbete på lika villkor
* En genomgripande undervisningsreform med skolor där humanitet och antifascism blir vägledande och fred och demokrati målen
* En kulturell pånyttfödelse grundad på studiet av progressiv och humanistisk litteratur, konst och vetenskap
* Skapandet av ett enat demokratiskt Tyskland i form av en antifascistisk parlamentarisk och demokratisk republik
* Kyrkans skiljande från stat och skola
* Erkännandet av det tyska folkets plikt att ersätta fascismens offer i Europa och i hela världen
* Skärpt kamp mot rasism och främlingshets
* Fredliga och goda förbindelser med andra nationer

Egentligen så hade dock Tyskland börjat splittras redan 1948 iockmed valutareformen i väst. Västmakterna upprättade då en västtysk valuta som inlemmades under dollarn och marken i öst blev helt plötsligt inte gångbar i väst annat än mot hutlös växelkurs: Ville tyskar i öst köpa varor i väst (där hade butikerna som sagt redan börjat fyllas med varor) så fick de i praktiken betala tiodubbelt pris.
Man kan alltså säga att imperialisterna redan 1948 rest en "dollarridå" genom Tyskland.

Ang. Berlin så fanns inga gränser mellan sektorerna och många var skrivna i öst för att få del av socialismens fördelar: utbildning och läkarvård, billig hyra och fördelaktig socialförsäkring mm. I öst började de bli rika kulturellt men materiellt så var det fortfarande mycket knappt. Västberlin dit västmakterna pumpade in rikedomar genom flyg- och tågkorridårer blev kapitalisternas skyltfönster och flugpapper. Och p.g.a. valutan så kunde man som östberlinare inte få tillgång till dessa varor, man var tvungen att flytta över till väst i.s.f.

I öst så fick SED och arbetarna argumentera kontant för att övertyga alla om att de kunde och skulle bygga upp landet, att det bara gällde att ha tålamod. Som sagt så var östra tyskland helt sönderslaget efter kriget och demonteringarna. De västallierades närvaro i berlin var tänkt som ett provisorium tills dess att förhållandena normaliserades, men de permanenterades och Berlin förblev delat. Västmakterna vill heller inte ha någon gemensam administration och staden delades ekonomisk som politiskt, till slut så var det bara krigsförbrytarnas fängelse i Spandau som sköttes gemensamt av de fyra segermakterna. Västberlin förblev dock rött. Berlinarna hade röstat rött 1932 och också 1933 (i det sista fria valet) och även när Berlin delades upp i en "fri" och en "förtryckt" del så envisades berlinarna med att vara röda. Men i västpropagandan så skildrades västberlin som en tapper utpost i sovjetzonens mörker.

Senare under 50-talet då produktionen börjat komma igång i öst och butikerna där fylldes med varor så kom det mycket folk från västberlin för att köpa varor i östberlin där priserna var låga och fasta, som de sedan kunde sälja dyrt i väst. Under 60-talet så blev faktiskt DDR världsmästare i smörförbrukning, men det berodde alltså mycket på gränsgängarna som åkte över och köpte billigt smör.

I öst så öppnade man skolorna det första man gjorde, men också högskolor och universitet öppnades ridigt, det var av hög prioritet. Och såväl arbetarklassen som kvinnor fick i väst tillgång till högre utbildning och helt utan formella meriter. Det var viktigt att utbilda administratörer och annat viktigt så att de kunde ta vid när den sovjetiska ockupationsmakten lämnade Tyskland.

DDR var pionjärer när det kom till kvinnans frigörelse. Under kriget så hade många kvinnor fått komma ut i produktionen, men i andra länder så var det bara en temporär nödåtgärd, man tänkte förstås att kvinnan skulle tillbaka till hemmet igen när männen återvände. Men i DDR så strävade man efter jämställdhet mellan könen (långt innan det blev populärt i väst) och det demokratiska kvinnoförbundet DFD, en tvärpolitisk kvinnoorganisation, bildades för att aktivera och medvetengöra den kvinna som 12 års fascism och 100 års borgerlig manschauvinism gjort allt för att utplåna som självständig människa. Det var inget lätt jobb, även inom arbetarklassen så var det vanligt att mannen bestämde och kvinnan var tyst. Men DDR jobbade mycket med folkbildning, med att hjälpa kvinnor att ta plats och man hade förstås även sett till så att det var lika löner för män och kvinnor och att båda könen hade lika rätt till utbildning o.s.v. Man satsade också mycket resurser på att bygga ut daghemmen och på 70-talet så täckte man över 90% av behovet och det var då självklart för de allra flesta kvinnor att de skulle studera och arbeta, och då inte bara med typiska "kvinnliga yrken". Det var vanligt med kvinnliga byggnadsarbetare, svetsare, betongarbetare o.s.v. DDR var nog världens mest jämställda land.

I DDR så stöddes kärnfamiljen men det kollektiva livet var också väl tillgodosett. Stora delar av befolkningen levde under kollektiva former, inte bara ungdomen i internatskolor eller studentkollektiv utan även arbetarna. Byggnadsarbetarna var organiserade i brigader, så också fabriksarbetarna, ja nästan hela produktionsapparaten byggde på brigader d.v.s. kollektiv som arbetar för gemensamma mål men också tillbringar en stor del av fritiden tillsammans; det kunde gälla studier, fackligt såväl som politiskt arbete. Bostadsområdena organiserades också kollektivt, alla barn levde i kollektiv medan föräldrarna arbetar, skolan poängterade också kollektivet och det fanns även lärlingskollektiv o.s.v. Det fanns säkerligen mycket färre ensamma människor i DDR än i ex. Sverige. Det existerade även kollektiv i bemärkelsen flera familjer som levde tillsammans, kanske på en bondgård, men det var ganska ovanligt. Dessa fick inget stöd från staten, till skillnad från kärnfamiljerna som fick bosättningsbidrag.

Som sagt så rådde det ett kallt krig mellan "västblocket" och "östblocket" och östtyskarna levde under amerikansk atombombsutpressning. I DDR så rådde, enligt dem själva i.a.f, en slags arbetarklassens diktatur, men det var en varlig, resonerande diktatur och inte en hårdhänt och befallande. Man visste att man var tvungen att ha det stora folkflertalet med sig och att man inte kunde använda sig av tvång i en sådan situation. Reaktionen i väst skickade in massvis med agenter i öst, först och främst på arbetsplatserna där de agiterade mot "förtrycket" o.s.v. Agenter som jobbade med valuta kunde köpa upp kameror, radioapparater o.s.v. (när dessa först kom så var efterfrågan mycket högre än tillgången och priset var därför högt) för bara en femtedel av priset och sälja dem vidare i väst. I Berlin blev detta vanligt, att produktion köptes upp och såldes vidare av folk från väst. Då började butikerna att kräva att man skulle visa legitimation vid köp av ex. en kamera och då hette det genast i väst att de stackars östtyskarna inte ens kunde köpa en kamera utan att bli registrerade av polisen, det gjorde man en stor grej av och varje dag i radion så kunde man höra "östtyskar" (eg. västtyska agenter) beklaga sig över förtrycket. Det fanns förstås missnöje även bland östtyskar, det var många (om än en minoritet) som inte tyckte om utvecklingen, vissa gick så långt som att säga att kommunisterna borde dingla i lyktstolparna o.s.v.
Men så är det ju i alla stater. Skillnaden är väl att om 100 "frihetskämpar" demonstrerade i östberlin så utnämndes de till hjältar i väst, fast när miljontals människor demonstrerade mot krig, förtryck och utsugning i väst så benämndes de som "långhåriga ligister" och liknande.

I DDR så satsade man tidigt mycket på kulturlivet, tidigare förbjudna författare som Heinrich Heine, Thomas Mann, Anna Seghers, Franz Mehring, Andersen-Nexö m.fl. publicerades och spreds. Många tyskar fick för första gången kontakt med den tyska arbetarrörelsens och den progressiva borgerliga intelligentans tankar och idéer. 1955 så återinvigdes Stadsoperan efter en fullständig restauration med Mästersångarna rån Nürnberg, Wagners hyllning till de tyska hantverkarna. Bertold Brecht var ofattbart stor i hela DDR och hans pjäser spred kampglädje och entusiasm.

Den tyska nationalteatern byggdes upp av Walter Kohls. Han var en enkel metallarbetare och hade återvänt från fångenskapen 1945 och gick då till partiföreningen och anmälde sig. Kaderchefen Otto Pieck (son till snickaren Wilhelm Pieck, DDR:s förste statschef) sa då till honom att åka ut till fabriken och installera sig som direktör. "Du är inte klok!" svarade Kohls. "Jag är metallarbetare, inte direktör". "Det är en metallfabrik", sade Pieck. "Vi kan inte bara skrika ut att arbetarklassen ska ta makten, vi måste göra det också. Du är kommunist och metallarbetare, cykla nu iväg och ta makten". Ryssarna hade dock monterat ner fabriken och skickat hem den till Ryssland så Kohls återvända till partiföreningen. "Det var tråkigt", sade Pieck. "Men var inte du med i Agritprop-gruppen (KPD:s berömda teater- och musikgrupper för agitation och propaganda före 1933) i kulturcirklarna?" Jo, det stämde. "Då får du cykla iväg till Deutsches Theater och bygga upp den istället!" Och det gjorde metallarbetaren Walter Kohls, han var denna berömda teaters intendent i ungefär 30 år då han blev chef för internationella teaterinstitutet. Så gick det ofta till i DDR.

Bondepartiet (ett mittenparti som bildades 1946 och satt i centralkommitéen, det fanns div. småpartier som Nationaldemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna i CK med ungefär 300,000 medlemmar tillsammans) deltog i kollektiviseringen av jordbruket. Staten hade exproprierat junkrarnas storgods och fördelat marken mellan hundratusentals jordlösa bönder och lantarbetare, var och en fick först odla sina 10 hektar manuellt tills dess att produktionen av maskiner och redskap kom igång. Under 50-talet så bildades dock större mekaniserade kooperativ (80%) och statsjordbruk (mindre än 10%). I DDR så kontrollerades de allra flesta företag statligt eller kooperativt, men det existerade även privata småföretag, men när dessa kom upp i 100 (om jag inte minns fel) anställda så blev de automatiskt halvstatliga.

Utbildningen i DDR gick som sagt snabbt framåt och den var tidigt vida överlägsen den i väst. Västtyskland svarade med att utlova sina företag 5000 mark och skattelättnader för varje östtysk yrkesutbildad unga arbetare som anställdes. De som flyttade över till väst fick direkt få före i bostadsköerna och fick omgående lägenhet, detta var en utav anledningarna till att muren byggdes 1961. DDR hade också en bra sjukvård som man också ställde till förfogande för människor i hela världen som utsatts för fascismen, blivit torterade, suttit i koncentrationsläger o.s.v. Sådana trauman, batongsus o.s.v kunde sitta i hela livet. DDR:s medborgare som utsatts för fascismens våld kunde också om de ville pensionera sig 5 år i förväg. DDR svek aldrig nazismens offer. DDR satsade också mycket på folkhälsa, nästan hela befolkningen idrottade i ett eller annat sammanhang, även pensionärer.

Under 60-talet så kunde man börja tala om en välfärd i DDR och den kom som direkt följd av produktionsökningen som i sin tur inte kom från ökat tempo (man arbetade i sin egen takt, men fick ändå jobbet gjort lika snabbt som alla andra) eller ökad "utsugning" utan från forskning och människans nya inställning till arbetet. Det var också oerhört viktigt att män såväl som kvinnor arbetare och att det knappt existerade någon arbetslöshet. Det existarade heller ingen borgarklass eller andra improduktiva människor som själva inte skapar värde, utan så många som möjligt deltog i produktionen. Produktionen styrdes av fackförbunden som hade miljontals medlemmar och hundratusentals ideellt arbetande funktionärer. Det existerade visserligen en del heltidsanställda fackliga funktionärer och partifunktionärer, men till skillnad från ex. Sverige så tjänade dessa inte mer (snarare mindre) än en vanlig arbetare. Mellan 1970 så hade DDR gått om Storbritannien i BNP per capita och lönerna hade vid det laget mångdubblats. Hyrorna i DDR var aldrig högre än 4 till 5% av en månadslön och för stora kategorier (ex. barnrika familjer) kunde hyrorna vara så låga som 0 till 1% av nettoinkomsten.

Aja, nu orkar jag inte mer! DDR var inte perfekt, det fanns många brister med det landet, mycket som var dåligt o.s.v. men inget land har nog blivit utsatt för så otroligt mycket propaganda som DDR.
Det mesta man hört om DDR är rena lögner, det är inte för intet som fd. SED fortfarande är största parti i Östra Tyskland och att en majoritet av östtyskarna tycker att det var bättre förr.
Distrust:

Dance dance revolution?


Tycker det e jätte störande när man söker på "DDR" på google eller Youtube och får upp massa Dance Dance Revolution träffar, när man egentligen letar efter Die Deutsche Demokratische Republik. :c

KarlMarx:

Aja, nu orkar jag inte mer! DDR var inte perfekt, det fanns många brister med det landet, mycket som var dåligt o.s.v. men inget land har nog blivit utsatt för så otroligt mycket propaganda som DDR.
Det mesta man hört om DDR är rena lögner,


Har hört att det typ var förbjudet att gå ihop och bilda föreningar och sånnt i DDR. För att typ staten ville hålla koll på människor och så.
Och att man inte ens fick enas om en TV-antenn i hyreshus och sånnt, utan alla blev tvugna att ha sin egen TV-antenn. Så att det typ stack ut en TV-antenn ur vartenda fönster på hyreshusen typ. Det låter lite skoj. x3
SaltaKätzchen:

Har hört att det typ var förbjudet att gå ihop och bilda föreningar och sånnt i DDR.


Jo, det fick man. Och man hade yttrandefrihet men på antifascistisk grund, man fick t.ex. inte propagera för nazism.

Här i väst så har alla öststater alltid buntats ihop i en enda stor klump "östblocket". Som om DDR och Albanien och Sovjetunionen och Ungern inte var egna stater med egen karaktär.

I Sovjetunionen, speciellt under Stalin-tiden, så förföljdes och fänglades massvis med oliktänkande (inte minst kommunister!) och väldigt många människor avrättades eller sattes i koncentrationsläger. I DDR så hade man yttrandefrihet men man hade däremot inte dödsstraff (förutom mot stora krigsförbrytare, nazistiska bödlar o.s.v. man hade också kvar dödsstraffet mot högförräderi, vilket även Sverige hade fram till 1973) eller koncentrationsläger.

Det inttryck jag har fått är att DDR, Ungern och Tjeckoslovakien var de mest sympatiska staterna i östblocket. De samt Jugoslavien om det nu räknas. Medan ex. Rumänien, men även Sovjetunionen, Albanien och i viss mån Bulgarien var mer diktatoriska och förtryckande.

Den rörelse som senare ledde till att DDR upplöstes och inkorporerades i förbundsrepubliken var dock inte någon anti-kommunistisk rörelse (även om det säkert fanns sådana element också), snarare syftade den till att överkomma realsocialismen och skapa riktig socialism. Men pendeln slog över i en riktig kontrarevolution och östtyskland blev koloniserat och helt rövknullat av junkerbankirerna från väst. Östtyskarna är fortfarande bittra över detta.

SaltaKätzchen:

Och att man inte ens fick enas om en TV-antenn i hyreshus och sånnt, utan alla blev tvugna att ha sin egen TV-antenn. Så att det typ stack ut en TV-antenn ur vartenda fönster på hyreshusen typ.


Det låter väldigt underligt. Det borde ju rimligtvis vara effektivare med en TV-antenn per hyreshus. I Sverige t.ex. så kan man se massa paraboler och så i balkongerna, men det är ju för att vi har privat äganderätt här och företagen måste kunna tjäna pengar (även om det förstås vore effektivare med endast en parabol), men i DDR så behövde man ju inte några sådana hänsyn.

Jag kan inte svara på frågan, men det låter rätt osannolikt. Vad skulle vara poängen med det lisom? [smile]