Forumet - Statusmänniskor

Statusmänniskor

1473 0 57
Fucking statusmännsikor. Människor som ska stämpla allt och alla efter allt från vilken hårfärg du har till vilka ämnen du läser i skolan. Jag mår så jävla dåligt just nu pga detta och jag vill bara konstatera att jag fullkomligt hatar er som siktar på att bli X för att det ger status. Gör det du tycker om och brinner för istället. Jävla statusmänniskor. Gud jag mår illa. Vakna till liv och inse att du inte har världen i dina händer och framförallt inte att du är mer värd än någon annan pga någon ytlig hårfärg eller utbildning.

Spana också in:

Amsle:

Varför bryr du dig?


Jag kan inte kontrollera om jag bryr mig eller inte. Det är inte lätt när man stöter på sådana människsor varje dag och de är de enda du har.

dazed_and_confused:

Jag orkar bara inte bry mig


Fattar inte hur man kan tala om orka. Tror mer att det är ett talesätt. hade dy brytt dig om du orkat liksom? Handlar väl mer om att du kan kontrollera det. Men tror även att det beror på att du kanske inte är lika "utsatt" som jag är
soimpolite:

Fattar inte hur man kan tala om orka. Tror mer att det är ett talesätt. hade dy brytt dig om du orkat liksom? Handlar väl mer om att du kan kontrollera det. Men tror även att det beror på att du kanske inte är lika "utsatt" som jag är


Jag menade jag inte bryr mig i hårfärg och vad folk går för kurser eller vafan det var, har knappt energi nog för att leva mitt liv, men vad folk tycker om en och andra är väl också lite care egentligen.
soimpolite:

Önskar ingen döden, bara att folk ska växa upp och att samhället kan genomsyras av lite sanity


Se det inte som en konkret lära, utan mer som en metafor för att alla som nått toppen, kommer falla mot botten och slå ned hårt. Ju högre man upp man är, ju smärtsammare blir också fallet.

Med andra ord, status-dudsen kanske är häftiga nu, men vänta 10 år och de är nerknarkade lodisar.
soimpolite:

Jag mår så jävla dåligt just nu pga detta och jag vill bara konstatera att jag fullkomligt hatar er som siktar på att bli X för att det ger status. Gör det du tycker om och brinner för istället.


Typiskt snack av någon som siktar på att bli något lättnått.


Är inte mer fel att sikta på att bli läkare för att det är status, som att sitta inne i en källare som en autist och bygga med lego tills man är 40.

Själv har jag en förmåga att nörda ner mig i något(har extremt vild fantasi) och bli genuint lycklig, oavsett hur populärt eller opopulärt det är.

Den enda skillnaden är ju att jag om jag tjänar pengar och gör något andra förstår status, coolhet eller glädjen i,

så blir jag inte en social pariah, utan kan uppskattas då jag är mänsklig.

Så fuck you och dina ideer om att det skulle vara fel att sträva efter popularitet, för somliga av oss håller det oss mänskliga, för andra som inte har någon mening med livet genom t.ex. religion, kan det lika gärna spela det sociala spelet.
farbror gugge:

lket gör dig överlägsen dem. så kan du sitta och skratta åt dem inombords istället för att irritera dig på dem


Det gör jag mer eller mindre men jag önskar att jag hade någon som höll med mig typ. Jag har is stort sett gått runt hela livet och skrattat åt vissa människor. Men å andra sidan tycker jag mer det är sorgligt, det är inte kul längre. Jag önskar de kunde se saker som jag gör.

Jonnybravo91:

Se det inte som en konkret lära, utan mer som en metafor för att alla som nått toppen, kommer falla mot botten och slå ned hårt. Ju högre man upp man är, ju smärtsammare blir också fallet.


Okej det kändes faktiskt lite bättre. Men frågan är om det verkligen är så. Jag tvekar ärligt talat

dazed_and_confused:

Jag menade jag inte bryr mig i hårfärg och vad folk går för kurser eller vafan det var, har knappt energi nog för att leva mitt liv, men vad folk tycker om en och andra är väl också lite care egentligen.


Nog en rätt annorlunda situation när du inte har några vänner. tror det blir enklare att inte bry sig om andra i allmänhet då för du kan känna "jag behöver inte dem" på ett annat sätt än vad jag kan
soimpolite:

Nog en rätt annorlunda situation när du inte har några vänner. tror det blir enklare att inte bry sig om andra i allmänhet då för du kan känna "jag behöver inte dem" på ett annat sätt än vad jag kan


Man vet ju att vännerna gillar en ändå, dem umgås ju med en liksom, där söker man ju inte bekräftelse på samma sätt även om det finns där till en viss del. De accepterar ju ens person, det vet man ju.
soimpolite:

Okej det kändes faktiskt lite bättre. Men frågan är om det verkligen är så. Jag tvekar ärligt talat


Visst fan gör du det och det gör jag också. Men enligt alla "äldre" jag pratat med, så har det alltid varit förlorarna från skolan som blivit de episka vinnarna och virse versa.