Forumet - Svartsjuk kille?

Svartsjuk kille?

1017 0 99
Det här kanske inte kan räknas som århundrades problem. Men det är någonting som verkligen bekymrar och tynger mig :(
Jag började skriva med den här killen för ungefär 10 månader sedan. Mest sms, men även facebook/msn och liknande. Vi skrev väl ingenting speciellt egentligen, mest vardagligt skit liksom :p
Har sedan innan bara vetat vem han är, vi har gått på samma skola osv. Så när han skrev första gången så kände vi inte varann alls, istortsett.

Det ena ledde till det andra och vi började umgås. Vi har aldrig direkt haft en intim relation, utan mest umgåtts i kompisstadiet. Har alltid tyckt att han är en schysst person som jag redan från start kunde anförtro mig till. Han är ingen såndär sliskig kille som bara är ute efter sex liksom :p
När vi umgåtts har vi istortsett bara hängt med andra, sedan har jag varit med när han boxats/styrketränat. Mer än så är det faktiskt inte.
Det dröjde inte länge förrän jag började fatta tycke för honom. Han var liksom helt perfekt! Speciellt när han stod där och pumpade med skivstången, haha! Nejmen, jag gillade honom verkligen. Och jag trodde att han kände likadant. Och det var nog det att jag hade hoppats på så mycket så att allting blev fel tillslut.
Har en nära tjejkompis som har känt den här killen sedan barnsben och kan honom utan och innan, han brukar vara hemma hos henne och spela tvspel/dataspel med hennes äldre bror så har väl stött på honom några gånger hemma hos henne pågrund av det med.
Iochmed att min tjejkompis kände honom såpass bra så försökte hon att prata med honom om mig, försöka att luska fram så mycket information som möjligt osv. Hon sa att oftast var det han som tagit upp konversationen om mig, sagt att vi hade umgåtts, berättat vad vi hade pratat om, vad jag hade skrivit osv. Jag blev ju såklart överlycklig när jag fick veta det, och trodde bara ÄNNU mer att det var något emellan oss två.
Veckorna gick, vi skrev som bara den, umgicks, men det gick liksom aldrig framåt. Jag hade lust att göra någonting drastiskt, men jag visste inte vad. Jag visste att han var väldigt blyg, och det gjorde mig bara ännu osäkrare liksom :p haha.
Tillslut kunde jag inte stå ut längre. Så jag vände alltså ut- och in på mig själv (inte direkt men, haha) och berättade för honom hur jag kände. Han sa att han inte kände detsamma och att han inte fattade hur jag kunde ha känslor för honom redan. Jag blev ju såklart helt jävla förkrossad, för jag hade förväntat mig ett helt annat svar från hans sida. Jag grät och grät och grät och grät och grät. Jag kom tillochmed till den punkten där jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Han hade varit mitt allt. Allt jag någonsin drömt om liksom. Jag skämdes något så fruktansvärt, jag kunde inte förstå hur dum jag hade varit som hade trott att HAN skulle kunna gilla MIG. Men jag ville fortfarande ha honom. Han hade svikit mig totalt, men det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll, tyckte jag. Bara jag hade honom, så skulle allt bli bra.
Min tjejkompis berättade för honom att jag var riktigt sårad, han skrattade. Då visste jag inte om jag var ledsen eller arg längre. Både och kanske. Men det är ju det att när man är kär, så klandrar man alltid sig själv för det dåliga som händer den andra personen.
Vi fortsätte dock att skriva under hela den här tiden. Det var som att vi var alldeles för fega för att ta upp våra problem. Så istället sköt vi undan dom och låtsades som ingenting. När jag i själva verket låg och grät hela nätterna pågrund av honom. Jag låtsades vara glad, för han fick mig att må bättre, även om det var han som hade sårat mig. Skitkonstigt egentligen.
En händelse som jag inte riktigt kunnat smälta än är när han kom till min skolavslutning i Juni när jag skulle gå ur nian (typ veckan efter han dissat mig) och gav mig blommor, kramade mig och pratade med mig som om ingenting hade hänt. Då insåg jag liksom att han var riktigt konstig. Jag menar, vilken person skulle ha mage till att göra en sådan sak?
Mina kompisar sa åt mig att bara glömma honom, men det gick liksom bara inte. Jag mådde bra av att ha honom hos mig, men han fick mig ändå att känna mig förstörd på något vis.
Jag försökte ändå att trycka ut honom ur huvudet. Och man kan väl säga att under hela sommaren så hade vi våra svackor. Nu när jag tänker efter så umgicks vi faktiskt bara någon enstaka gång under sommaren. Jag tror att vi båda två skämdes rätt mycket. Jag mest antar jag, haha.
Var ute och festade rätt mycket den här sommaren, träffade andra killar osv. Det var väl kanske ingenting som fick mig att glömma honom mer, men jag måste ju törsta mig med nåt liksom, haha!
Detta var ingenting som han visste om. Vi har inte direkt samma kompiskretsar och att han inte fick reda på det på något annat sätt är väl kanske rätt konstigt också. Iochmed att vi bor på ett litet samhälle där alla känner alla liksom. jag följde med den ena killen efter den andra hem under sommaren, utan att han hade en aning om det. Vi bara skrev på som vanligt.
När hösten kom skulle jag börja på samma skola som han. Var väl kanske lite vemodigt och sånt iochmed att jag knappt klarade av att se honom. Det var som om miljoner knivar högg mig i bröstet och jag hatade att utsätta mig själv för sånt varenda jävla dag. Jag märkte att han började undvika mig mer och mer. och det var inte förrän jag bytte skola veckan efter (jag kom in på mitt förstahandsval 10 mil bort) som han började höra av sig igen. Då insåg jag att han var rätt avståndstuff, men att han skrev till mig igen gjorde mig glad, så jag brydde mig inte värst mycket.
På min hemort anordnades det en fest för studenterna inte så långt ifrån skolstarten, så jag och några kompisar drog dit. Där träffade jag på honom och vi pratade väl litegrann, ingenting jag har så mycket minne utav men, haha. Träffade även på en annan kille och vi började hångla. Några av killens kompisar såg och och det tog inte lång tid förrän han visste om det. Jag hade ju ingen aning om att han skulle bry sig, men han vart flyförbannad. Han skrev sms måndagen efter och skrev att han minsann visste vad jag hade gjort, sedan pratade han inte med mig på ett bra tag. Träffade honom hemma hos min tjejkompis, där han kallade mig horunge :s
Sedan inte långt efter det fick han reda på vad jag gjort under sommaren, och det gjorde honom ännu mer förbannad. Att det var med hans nära kompis gjorde honom ju inte gladare precis. Tror dock inte att han vet allt, vilket är bra!
Blev även tillsammans med en gammal kompis till mig för inte så länge sedan. Han såg oss kyssas så jag antar att han vet om det. Men vi gjorde slut typ direkt för vi tyckte inte att det kändes rätt. Och jag behövde verkligen tid för mig själv och hitta mig själv. Allting har verkligen varit som en berg-och dalbana dom senaste månaderna.
Så, nu sitter jag här, känner mig värdelös helt enkelt. Ångrar att jag lät mig själv hålla på med andra när jag i själva verket bara vill ha honom. Känner jag mig som värsta horan, och jag vet att han tänker samma sak.
Han pratar inte med mig, har försökt att få kontakt med honom i över en vecka nu, men han vägrar att svara. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det har gått 4 månader sedan han sa att han inte ville ha mig, men jag kan inte glömma honom!
Vad FAN ska jag göra, och varför bryr han sig om vad jag gör/vilka jag håller på med, om han ändå inte vill ha mig? :(
Han är 17, jag 16, förresten.

[love]

Spana också in:

juliaaaaaaaaaa:

handlar istortsett om en kille som säger att han inte gillar mig, men blir flyförbannad när jag är med andra killar. Han vet att jag gillar honom också, så fattar inte vad han håller på med?


Där ser du, det funkade att korta ner det rejält [wink]

Jag tycker det verkar jättekonstigt. Du ska inte acceptera att bli behandlad så!



juliaaaaaaaaaa:

Det här kommer låta töntigt men, jag vill ärligt talat inte ha någon annan än honom :(


Det låter inte töntigt, men jag håller med OF 5. Det är inte värt det! Du ska ju vara med någon som gillar dig tillbaka [smile] Och även fast den här killen kanske gör det (verkar ju så) så förtjänar du någon som vågar säga det till dig och som inte håller på som han gör. Stå upp för dig själv och säg till honom att du inte tänker låta dig behandlas såhär längre, att det är "färdiglekt". För det är det verkligen. Han är 17.
juliaaaaaaaaaa:

handlar istortsett om en kille som säger att han inte gillar mig, men blir flyförbannad när jag är med andra killar. Han vet att jag gillar honom också, så fattar inte vad han håller på med?


Han har väl läst någon livsinspirerande bok skriven av en fjortis om att man ska spela svårfångad in i det sista, annars håller aldrig förhållandet.
Men skit i att han bli sur, fortsätt umgås med andra och se hans reaktion efter ett tag. Antingen ledsnar han på att lacka på dina förehavanden eller så börjar han visa intresse för dig.
Simple as that.
juliaaaaaaaaaa:

Det här kommer låta töntigt men, jag vill ärligt talat inte ha någon annan än honom :(


Känner igen den känslan mycket väl, och kan hålla med om att det kan kännas patetiskt. Det kan hända att du aldrig kommer kunna glömma. Men ibland måste man, hur svårt det än är. Det kan ta år men det är det värt, för ett förhållande som inte är ömsesidigt är inte bra i längden, och glömmer du inte så har du ändå chansen att hitta ett förhållande som fungerar som de ska
dansanattenlång:

Det låter inte töntigt, men jag håller med OF 5. Det är inte värt det! Du ska ju vara med någon som gillar dig tillbaka Och även fast den här killen kanske gör det (verkar ju så) så förtjänar du någon som vågar säga det till dig och som inte håller på som han gör.


Har försökt att ställa frågor innan om vår relation osv, men han viftar bara bort dom. Jag är en relativt öppen person och vill kunna prata om sådana saker med mina pojkvänner, mestadels. Ibland kan det kännas som att han vet precis allting om mig, medans jag inte vet ett skit om honom. Så det jag har kommit fram till är alltså att han är jäkligt svår att läsa, samt att prata känslor med :(
OF 5:

Känner igen den känslan mycket väl, och kan hålla med om att det kan kännas patetiskt. Det kan hända att du aldrig kommer kunna glömma. Men ibland måste man, hur svårt det än är.


Förstår vad du menar, och jag ska glömma. Har bara inte lyckats smälta att han är borta på riktigt nu. Han har "lämnat" mig så himla många gånger innan, men nu känns det verkligen som att han har fått nog.
Det är bara det att jag inte kan släppa honom helt, för om jag gör det, kommer någon annan ta honom, och jag får ont i magen bara av tanken.
juliaaaaaaaaaa:

Han vill bara att jag ska gilla honom, och ge fan i alla andra killar.


Känner faktiskt igen mig själv där för ca. ett år sedan. Kom dock på mig själv med det och kom till slutsatsen att jag inte ville vara en skitstövel som begränsar någon annan (särskilt inte någon jag gillar).
Hoppas att han rätar till sig själv eller försök banka lite vett i skallen på han.
Bakric:

Känner faktiskt igen mig själv där för ca. ett år sedan. Kom dock på mig själv med det och kom till slutsatsen att jag inte ville vara en skitstövel som begränsar någon annan (särskilt inte någon jag gillar).Hoppas att han rätar till sig själv eller försök banka lite vett i skallen på han.


Och det var faktiskt inte förns nu som jag insåg att fallet kanske är så :p Jag menar, om han tycker om mig och vill ha ett förhållande med mig, så ser jag inga som helst hinder med det. Han har bara ett sånt bedrövligt stort bekräftelsebehov!