Forumet - svartsjuka

svartsjuka

1175 0 24

Spana också in:

Jag har haft mycket problem med svartsjuka, både varit sjukt svartsjuk och haft sjuktligt svartsjuk partner. 
Idag blir jag inte så mycket svartsjuk, det enda är nog när jag råkar tänka på hans ex, att han upplevt massa saker med dom, hans första kärlek och liknande. Men försöker att tänka på det så lite som möjligt, leva idag liksom.
Jag är inte svartsjuk på ett sätt att jag tror att han ska vara otrogen, jag litar på honom och tror att han alltid skulle vara ärlig mot mig.
Jag upplever svartsjukan som en stor klump i magen, det gör bara ont och man får riktigt dåligt. Jag kanske också tror på att svartsjuka beror på bristande självförtroende. 

Har inte varit svartsjuk i mitt nuvarande förhållande, vad jag kommer ihåg. Har varit det tidigare när jag märkt att partnern typ endast chattat med tjejer osv (.....ja). Och så har jag haft en sjukligt svartsjuk partner som kontrollerade mig 24/7, skönt att jag inte är sådan.

Har alltid varit rätt så svartsjuk av mig och ja, jag blir nog det eftersom jag inte tror att jag duger/placerar "konkurrensen" på en piedestal och känner "shit, jag kommer aldrig kunna leva upp till det där". Är rätt rädd för att folk jag tycker om ska lämna mig. Känner mig nog ledsen och besviken när det slår till, tror jag, jag känner mig liksom tyngd av den.

Nuförtiden är det dock väldans sällan jag blir svartsjuk när det gäller vanliga vänskapsrelationer.

Håller förövrigt med dan ang. att man ska bearbeta det själv och jag har inte och skulle aldrig låta min svartsjuka gå ut över eller hindra någon annan. 

hur känns det?

ledsen arg,  tänker typ: vill inte va i d1a världen om jag inte får som jag vill. 

sen känner jag mig dålig pga man ska ju inte va svartsjuk det är dåligt,

när blir ni det?

vid typ alla tillfällen som jag kan tolka som att något annat väljs framför mig (= jag kmr bli lämnad) vilket kan va om nån som är en nära vän har träffat nån som e roligare än jag. elr om 1 partner berättar om nån tjej han snackat med elr va som helst. att han sett en tjej någon gång i hela sitt liv. sen beror det på hur jag mår också. kan tycka att nånting är helt chill en dag när jag har gjort ngt bra men om jag hatar mig lite mer en annan dag så är det absolut inte ok.

sen blir jag svartsjuk över i princip allt som h änt i min partners liv innan jag träffade denne, typ hans mamma har sett honom varje dag - asså nästan till den grad ibland. m med vänner också, typ om en kompis berättar om asballa saker den gjort med någon annan så blir jag också svartsjuk. eller ja, typ helt enkelt grejen att människor lever även när de inte är med mig

När jag var yngre var jag lätt svartsjuk på vänner, nu not so much.

Icke-platoniskt var det tidigare mer känslor av att "kanske blir ersatt p.g.a. person x är så mycket coolare/bättre/whatevs än mig buhu". Kanske är kvar till en viss del, men mer åt rädsla att få mindre tid och framförallt uppmärksamhet/bekräftelse för tillfället. Genom att känna avundsjuka och därmed missunnsam blir jag ju då ännu mindre attraktiv i mina ögon vilket resulterar i värre mindervärdeskomplex o.s.v.

Nästan lika vanligt om inte mer för mig är avundsjuka, att någon har/haft trevligt umgänge som jag gärna också haft, ev. med en person som även jag gillar. Brukar nog mest resultera i känslor av utanförskap. Vet ej hur bearbeta, går inte att övertala att så inte är fallet. :p

Har sedan ingrodd bild av att partner bör ta vissa hänsyn som monogaminormerna föreskriver (ex. undvika vissa umgängesformer med andra av hänsyn till mig), och därmed blir personen automatiskt dummis. Försöker påminna mig själv när jag blir arg/irriterad hur förbannad jag blivit om jag förväntats visa den hänsynen och tänka på mina egna relationer och glädjas för den andres skull.

Även om det är utvecklande för att lära sig hantera svartsjuka att prata om det känner jag mig douchig när jag informerar om det. Det är lätt att ta oombedd hänsyn. Ex. om person man bryr sig om säger att hen blir svartsjuk när jag träffar person Y och jag vet rationellt att det är något för hen att bearbeta och inte mitt fel. Då skulle iaf jag nog lätt anpassa mig för att skona den andra. Vilken känns dumt när det är outtalat, samtidigt som man bör kunna anpassa till viss del för att prioriterade relationer ska kunna fortgå med alla inblandade lyckliga.

jag har/har haft dåligt självförtroende så ibland kan det hänga kvar och vara jobbigt med svartsjukan om det finns konkurrens, men ofta kan jag tänka att jag förtjänar bättre och att jag faktiskt kan få bättre. men jag oroar mig inte lika mycket om jag litar på min partner. majoriteten av de gångerna jag varit svartsjuk har det handlat om brist på tillit och att jag inte kan kontrollera situationen, vilket lett till oro+kontrollbehov+svartsjuka.