När jag var yngre var jag lätt svartsjuk på vänner, nu not so much.
Icke-platoniskt var det tidigare mer känslor av att "kanske blir ersatt p.g.a. person x är så mycket coolare/bättre/whatevs än mig buhu". Kanske är kvar till en viss del, men mer åt rädsla att få mindre tid och framförallt uppmärksamhet/bekräftelse för tillfället. Genom att känna avundsjuka och därmed missunnsam blir jag ju då ännu mindre attraktiv i mina ögon vilket resulterar i värre mindervärdeskomplex o.s.v.
Nästan lika vanligt om inte mer för mig är avundsjuka, att någon har/haft trevligt umgänge som jag gärna också haft, ev. med en person som även jag gillar. Brukar nog mest resultera i känslor av utanförskap. Vet ej hur bearbeta, går inte att övertala att så inte är fallet. :p
Har sedan ingrodd bild av att partner bör ta vissa hänsyn som monogaminormerna föreskriver (ex. undvika vissa umgängesformer med andra av hänsyn till mig), och därmed blir personen automatiskt dummis. Försöker påminna mig själv när jag blir arg/irriterad hur förbannad jag blivit om jag förväntats visa den hänsynen och tänka på mina egna relationer och glädjas för den andres skull.
Även om det är utvecklande för att lära sig hantera svartsjuka att prata om det känner jag mig douchig när jag informerar om det. Det är lätt att ta oombedd hänsyn. Ex. om person man bryr sig om säger att hen blir svartsjuk när jag träffar person Y och jag vet rationellt att det är något för hen att bearbeta och inte mitt fel. Då skulle iaf jag nog lätt anpassa mig för att skona den andra. Vilken känns dumt när det är outtalat, samtidigt som man bör kunna anpassa till viss del för att prioriterade relationer ska kunna fortgå med alla inblandade lyckliga.
har upplevt lite grann, det känns så här:
amsi: det känns som att svartsjuka grundar sig på att man känner sig otillräcklig/vill vara den bästa
den enda gången jag blev svartsjuk på min dåvarande partner var när jag mådde skit och hen skull hem till en gemensam bekant som varit taskig mot mig och jag frågade om de skulle ligga. vi pratade om det efteråt, det var bra.
det var fan skitdumt gjort.
Blir det när jag upplever att det finns konkurrens, känner mig hotad och är rädd för att förlora någon. Det är en av de jobbigaste/mest destruktiva känslorna jag vet och den kan vara väldigt svår att tygla.
jag har/har haft dåligt självförtroende så ibland kan det hänga kvar och vara jobbigt med svartsjukan om det finns konkurrens, men ofta kan jag tänka att jag förtjänar bättre och att jag faktiskt kan få bättre. men jag oroar mig inte lika mycket om jag litar på min partner. majoriteten av de gångerna jag varit svartsjuk har det handlat om brist på tillit och att jag inte kan kontrollera situationen, vilket lett till oro+kontrollbehov+svartsjuka.
känner aldrig svartsjuka som så, känner en del grejer som kommer i närheten dock, ibland. klart jag kan känna att mina relationer hotas av en tredje part ibland, men bara när det är en berättigad känsla, så bara när partner etc utvecklar en relation som faktiskt är ett hot för vår. och jag tror faktiskt inte att det hänt i någon polyrelation jag varit i.
rent tekniskt så skulle jag kalla det för avundsjuka, snarare än svartsjuka. svartsjuka är att missunna någon annan något på irrationella grunder (ex, ingen får ligga med min flickvän, eftersom vrede), det här är mer avundsjuka (om flickvän skaffar sig en monogam relation så omöjliggör det vår relation i denna former, därav vrede). och som sagt, förekommer typ inte det heller än så länge. men det är en känsla jag är kapabel att känna.
Blir typ aldrig svartsjuk eftersom jag ser mig som den bästa i hela universum.
är väl en jobbig känsla, men tror jag mest blev arg över respektlösa saker som görs som man inte borde göra när man är i 1 monogamt förhållande
har haft 1 mkt svartsjuk pojkvän, enligt honom berodde det ej på mig eller att han själv var osäker utan att han visste hur sviniga killar kan vara : p blabal
när jag känner mig utanför känner jag mig svartsjuk.
det blir tungt i bröstet och det gör ont.
