Forumet - Tankar om att flytta hemifrån och känna sig vuxen...

Tankar om att flytta hemifrån och känna sig vuxen...

370 0 15
endag:

Jag har den här tanken att det aldrig kan bli "på riktigt" förrän jagf flyttar ihop med nån


Jag tycker att det är väldigt bra och lärorikt att bo ensam ett tag innan man flyttar ihop med andra eller eventuell partner. Dels för att veta vilka rutiner man har som person men även för att kunna ha den egna tiden i egen lägenhet. Dessutom att kunna lära sig att själv lösa problem och andra motgångar.

Jag har under två tidigare år bott i studentkorridor. Trots eget rum så var köket delat (sen även toaletten under det sista året). Även om det hade sina fördelar med att ha folk runt sig tyckte jag inte om det så mycket.

Har bott ensam sedan förra året. Bor förvisso inneboende just nu men har ändå allt själv (förutom tvättstugan då).

Spana också in:

När jag var 15 flyttade jag hemifrån första gången för att gå gymnasiet i Stockholm. Det var väldigt lärorikt men jag var inte redo för det just då än. När jag fyllde 17 flyttade jag ihop med en pojkvän och vi bodde ihop tills i höstas, då flyttade två kompisar in (och det har gått åt helvete).

Det är jätteskönt att bo ensam eller med en partner. Är faktiskt mycket lättare att bo med någon man har ett romantiskt förhållande med än att bo med kompisar, tycker jag. Man kompromissar och har lättare för det med någon man är förälskad i, eller så har jag i alla fall. Skulle aldrig vilja bo hemma hos mina föräldrar igen i alla fall! Älskar friheten.
Tyckte det kändes lite tomt att bo själv första tiden pga tystnaden och vanan av att alltid höra någon.

Jag är glad över att jag bodde ensam och inte hade någon partner eller andra inneboende så man får hela den där känslan av att vara självständig och vuxen. Fann glädje i nog allt med att bo själv!

Ville verkligen inte flytta hem igen. Men blev gott som tvungen [sad] Hemskt hemskt hemskt hemskt!
Första gången jag flyttade hemifrån bodde jag inneboende hos en äldre dam. Vi var fyra studenter + tanten i en mycket stor lägenhet, delade kök och dusch med dom andra. Det var rätt skönt som första boende.
Sen har jag bott ensam under två år i tre olika lägenheter, vilket har gått riktigt bra.
Sen flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän, bodde ihop i cirka ett år. Både underbart och rena helvetet.
Nu bor jag ihop med min bästa kompis, det fungerar riktigt bra. Vi kommer mycket bra överrens om allting, samt hatar samma saker så att bo ihop med henne är inget problem för mig.
flyttade när jag började på gymnasiet och bodde då på elevhem i 3 år

sen bodde jag inneboende hos en kille som var några år äldre än jag och en annan inneboende. Det var rätt nice tills den andra inneboendes skitirriterande bror flyttade in

sen bodde jag med en fd vän. det sög så sjukt mycket då hon är allmänt respektlös samt var otrogen mot sin bortresta sambo med x antal olika killar

sen bodde jag i studentkorridor. det sög ganska så mycket men man kunde sova om nätterna iaf

sen flyttade jag in i min sambos lilla studentetta, det var rätt nice men trångt

sen flyttade vi till en 4:a på 100 kvadrat. det var väldigt nice

sen flyttade vi till en 2:a på 38 kvadrat
det är rätt så nice, men hade gärna bott större.

känner att jag flyttade hemifrån när jag var 16 och inte när jag flyttade ihop med min partner
Fasiken:

För min del skulle det nog bero på hur stor lyan är. Höll på dö av att inte kunna vara ensam de gånger jag dejtade och hade eget

Och bo med kompisar.. hua


det krävs två för ett snack, annars kan man inte enkelt dela sina tankar med någon annan och då känns de värdelösa. [n] Allt blir bättre när man är två
jag bor i andrahand med en kompis. Det är skitkul och jobbigt ibland.
Första veckorna var jag så glad över att flyttat men efter någon månad kunde jag ringa till min mamma gråtandes och säga att jag saknade dem. Mest för att jag nog aldrig insåg innan att jag aldrig skulle på med dem igen eller sova i min säng eller vara ägare till katten som jag hade hos dem..


Meeen när man växt in i det faller det ganska naturligt.