Forumet - (Text) Jag älskar min mamma.

(Text) Jag älskar min mamma.

854 0 0
"Jag älskar min mamma!", sa mina idoler och förebilder och jag tänkte, jaha?

Jag hade nog aldrig någonsin tänkt att gud vad jag älskar min mamma, jag är så lycklig över att jag har henne förens några veckor sedan. Hon hade alltid varit där och till henne hade jag vänt mig när det varit jobbigt, att mina föräldrar varit skilda har aldrig någonsin stört mig för hon har varit en vandrande trygghet som alltid följde med även när vi inte bodde i samma hus över natten. Jag har gråtit och skrattat och bråkat med henne och en gång har hon sagt "dra ditt pick och pack och dra, jag vill inte se dig här". Jag blev tyst. Slutade skrika och slutade gråta och bara tittade på henne. Hon upprepade de igen, tittade mig i ögonen och bad mig att dra, sedan bara vände hon sig om och gick ut ur rummet.

Jag har aldrig någonsin tvivlat på att hon älskar mig, vi har bråkat och skrikit och gråtit av besvikelse och ilska men jag har aldrig, aldrig någonsin tvivlat på att min mamma älskar mig. Aldrig. Annat har det varit med pappa, han har funnits där och köpt saker och skjutsat mig till kompisar och ibland har han pussat mig godnatt, jag har känt mig trygg hos honom men ibland undrat "älskar han mig?", den där brinnande kärleken hos vissa föräldrar har aldrig funnits där riktigt. Det gjorde mig rädd, och vad gjorde jag då? Jo, jag gick till mamma.

Men så inser jag att hon har nyss bett mig att dra och jag tänker att okej, då gör jag väl det. Så jag packar ihop lite kläder och kikar försiktigt in i sovrummet innan jag går, jag minns faktiskt inte om hon svarade när jag viskade hejdå och smet ut genom dörren. Pappa hade nyss separerat från sin flickvän och bara bott i sin nya lägenhet några dagar, så jag traskade bort till honom klockan tio på kvällen. Det var mörkt, kallt, regnigt och jag var fjorton och för första gången i mitt liv kunde jag säkert veta vad jag kände: inte ett skit. Jag var helt tom. Jag hade en obehaglig känsla av total frihet, tanken på att sätta sig på ett tåg, slänga mig i den iskalla ån eller lägga mig på motorvägen mitt i natten avskräckte mig inte ens lite. Det kvittar nu.

Jag gick hem till pappa tomma lägenhet, slängde väskan i mitt tomma rum och la mig på soffan och stirrade rakt ut. Jag hade gråtit hela eftermiddagen och hela kvällen och mitt huvud gjorde ont, jag frös och skakade men jag kände inte ett skit, inte ett jävla skit. Jag stupade i säng den kvällen och sov som en stock, vaknade, gick upp, satte mig vid köksbordet, pappa yrade omkring och jag sa hejdå till ekot efter dörren han nyss smällt igen. Och just då kände jag mig så fruktansvärt ensam. Jag blev ledsen på honom och jag hade ingen att prata med, för den människa som säkert älskat mig hade kvällen innan sagt att hon inte ville se mig igen.


Jag hämtade resten av mina saker, hon stod säkert tre meter ifrån mig när jag var där första gången och när jag gick grät hon, min tioåriga syster smsade mig att "mamma gråter för att hon tycker det är jobbigt att se sin dotter åka iväg", och jag tänkte: Gud, förlåt mamma. Förlåt för att jag åker ifrån dig såhär. Stormen lade sig snabbt, det tog en tid men sedan började vi prata, först mumlande och lite smygande men sedan började vi faktiskt prata igen. Ibland sov till och med över. Men vi levde inte längre samma liv och min pappa välkomnade mig inte i sitt, jag hängde ensam i luften och väntade på att antingen ramla ner eller bli uppfångad. Det blev nästan bra, vi pratade och fick en relation, varannan helg bodde jag där och det var stelt och konstigt och jag var inte riktigt en del av det hushållet, jag var mer gäst - men jag var där och vi pratade.

Vi fick en relation igen, en bra sådan. Nästan bättre. Och till slut rasade distansmuren och jag blev inbjuden att flytta tillbaka, på halvtid. Och så gjorde jag det. Flyttade tillbaka. Det var konstigt att göra om rummet, jag hade inte bott i det på nästan två år och jag var en annan en person nu, det var som att åka tillbaka till en annan tidsepok när jag vemodigt rensade ut allt jag hade samlat på mig. Men jag började om, vi började om och det började bli bra.

Så satt hon på sängkanten en dag och jag låg i hennes knä, jag låg mot hennes mjuka mage och insåg att gud vad jag älskar min mamma. Vi har inte bråkat sedan den dagen och jag tvivlar aldrig någonsin på att hon älskar mig, eller att jag älskar henne.

Tråden har inga svar… än.