Forumet - Till er med ÄS.

Till er med ÄS.

2478 0 23
Till alla er därute med någon form av ätstörning: hur fick ni eran ätstörning? Hur ser erat matschema ut om ni har något sådant? Vad för slags hjälp får ni och hur mår ni idag? Jag har själv drabbats av anorexia och har precis börjat på ätstörningsenheten på Akademiska, behöver allt stöd och hjälp jag kan få.
har någon form som grundar sig i att jag inte uppskattas av andra barn i min ålder, blir ledsen, äter inte, för att sedan äta flera kilo godis i veckan. Och lite frukt. och mat ibland om nån annan lagar.

När jag mår "bra" i huvet äter jag bättre också. Jag få ingen behandling fö ätstörningen, den är det bara jag som märker av, men får hjälp att må bättre i huvudet. Har ingen diagnos, men än så länge får jag i mig ungefär det jag behöver.

Spana också in:

Har haft en ätstörning, anser mig vara en bra bit på bättringsvägen. Det roliga är att jag inte trodde det var möjligt för mig att få en sån här störning eftersom jag är kille [rolleyes]

Började med att jag vägde över 76 kilo och var hela tiden på väg upp i vikt när jag var 16. Trots att jag var populär och omtyckt i skolan så blev jag sjukt deprimerad över min kropp dem gångerna jag inte var med kompisar och då tröståt jag som en galning! Botten blev nådd när jag räknade ut mitt BMI och såg att jag faktiskt nu var överviktig.

Jag vände alla mina prioriteringar började jogga tre gånger i veckan och blev allt mer hälsomedveten. Tyvärr så tappade jag kontrollen, krävde allt lägre resultat på vågen och började nu missbruka maten på motsatt. Tre joggingturer i veckan blev fyra, fem och till sist sex när det var som värst samtidigt som längden på dem också ökade från 20 minuter till nästan 2 timmar.

All tid gick till att bli smalare, förlorade nästan hela min umgängeskrets och de få vänner jag behöll fick utstå mycket. Och visst blev jag smal, när det var som värst vägde jag bara 49 kilo. För styrketräning intresserade mig inte alls och varför skulle det? Jag hade redan varit stor och hade absolut inget intresse av att bli det igen! Kommer fortfarande ihåg hur jag alltid knep på fettet på magen när jag satt ner samtidigt som jag förbannade mina lår för att dem bredde ut sig över stolen så mycket. Jag intalade mig själv att jag fortfarande var fet och blev därför också det i mina egna ögon!

Efter nästan tre år av rent helvete där jag krigat med min kropp så bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag tog ut den jävla vågen som förstörde mitt liv och slog sönder skiten med en slägga. Nu är jag medlem på ett gym som endast tillåter vägning i samband med hälsocheck samtidigt som jag börjat på en ny matdiet.

Hittills har jag lagt på fem kilo och mitt nästa mål är att gå upp sex till för att nå 60 kilo! [party] kan också se tillbaka på bilder från tiden när jag var under 50 och skratta åt faktumet att jag tyckte jag var FET när mina ben såg ut som tandpetare och armarna knappt förtjänade att ens beskrivas som det...

Hoppas du också klarar av att tackla dina problem [smile]
Lycka till!
Postorderhoran:

När jag mår "bra" i huvet äter jag bättre också. Jag få ingen behandling fö ätstörningen, den är det bara jag som märker av, men får hjälp att må bättre i huvudet. Har ingen diagnos, men än så länge får jag i mig ungefär det jag behöver.


Min anorexia utlöstes av att jag blev jättedeprimerad en period och slutade äta helt, kände att jag behövde kontrollera någonting i mitt liv. Sen blev jag helt besatt av att laga mat, läsa om mat och se andra äta osv, och fick en kick varje gång jag lyckades avstå helt från mat. Kunde dock inte hålla det "hemligt" speciellt länge eftersom att jag gick ner tre kilo i veckan.

Lycka till med allt, hoppas du tar dig ur skiten!
Imperfection:

Men lyckades du bli frisk utan hjälp eller blev du intagen?


Jag lyckades till viss del ta tag i situationen själv då jag klarade av att ta första steget genom att fatta att jag var tvungen att ändra mig. Jag är aktiv och öppen om mitt förflutna på gymmet där folk faktiskt håller koll på mig! Utan deras uppsyn och sällskap hade jag aldrig klarat mer än en vecka. Därför är det alltid bättre att lägga in sig på klinik, då förståelsen och stödet där är oväderligt [smile]

isola:

Hatar den dumma uppfattningen. Som om psykiska sjukdomar är könsrelaterat.


Sant, det är en pantad uppfattning. Däremot ganska svårt att inte ha den om man tar en titt på mediabilder etc. Just därför jag tkr det är viktigt att killar bli mer öppna med ÄS [bigsmile]

Warja:

Jag tror inte att man blir frisk utan man får leva med sin ätstörning hela livet


En röst om hur du bör äta och inte kommer vara närvarande, gäller bara att dränka ut den. Alla har den rösten i huvudet men folk med ÄS har ofta gett den jäveln en megafon och överdrivet mkt makt [cute]
Har varit i behandling på mandometerkliniken sedan 8 månader tillbaka och där kör alla med individuella matscheman. Kan skriva upp mitt senaste matschema jag hade där(nu äter jag mer fritt då jag inte är där lika ofta). [smile]

Frukost: 2dl yoghurt med 1dl müsli , 3dl proviva/juice
Mellanmål: 1 mjuk macka med pålägg
Lunch: 360g husmanskost , 3dl saft/mjölk/juice
Mellanmål: 1 risifrutti eller 1 drickyoghurt + äpple
Middag: 360g husmanskost , 3dl saft/mjölk/juice
Kvällsmål: 2 mjuka mackor med pålägg, 2dl juice/saft
Har kvar matschemat från Capio AnorexiCenter så kan ju dela med mig av det..:

Frukost: 1 tallrik yoghurt med flingor, en halv frukt, 1 smörgås med smör och ost, 1 glas juice
Kl. 10.00:
Näringsdryck/frukt
Lunch:
En portion, 1 glas måltidsdryck
Mellis:
1 tallrik yoghurt och flingor, 1 halv frukt
Middag:
1 portion, 1 glas måltidsdryck
Kvällsmål:
Risifrutti

Det var på slutenvården. På dagvården var det samma fast minus kvällsmålet (som man skulle äta hemma)

Lycka till med behandlingen på Akademiska [love]
Jag minns inte riktigt hur min började, det var så otroligt längesedan. Jag var en godisgris i sjuan och kunde äta hur mycket som helst och gick sakta men säkert upp i vikt, och jag fick kommentarer hemma, men inte av kompisar eller liknande. Sen åkte vi ut till sommarstugan och jag hade inte tillgång till godisaffären, och jag började röra på mig istället, cykla överallt och springa runt och ha kul med syskonen, såna grejer. När vi kom hem lagom till att skolan skulle börja igen hade jag gått ner ett par kilon och väl i skolan fick jag massa snälla kommentarer, och jag tror väl att uppmärksamheten och kicken av att se hur siffrorna kunde minska om man bara gjorde lite annorlunda var tillräcklig för att få mig på fall.

Självfallet finns det säkert någon större anledning rent psykiskt (om vi ska sönderanalysera det) men rent ytligt sett tror jag att uppmärksamhetskicken och att slippa bli retad i skolan ju "snyggare" man blev var den utlösande faktorn.

Mitt matschema är alldeles för snurrigt/fyllt med olika alternativ så det skulle bara bli pannkaka om jag skrev ner det här. [sad]
började med övervikt,, började pga att övervikten berodde på att jag levde motsatsen till det liv jag ville, lärde mig äta normalt men ingen tog tag i det eg problemet
Nu: äter normalt men 90% av tankar går åt till mat (under bantningen 75%) påfyllnad på min diagnos: deprission, sociala svårigheter, extrem ångest
Gick på ätstörningsenheten gävleborg

Den som undrar mer över mig å hur det gått till så,, bara för dej att fråga
Delar gärna med mej av min historia men den har blivit grymt lång..
är inte säker på varför jag spydde första gången, kände väl skuldkänslor och tänkte "vafan, jag kommer ju bara spy en gång". Men ajdå, så gick inte planen, 6 veckor senare så hetsäter jag i ena sekund och i andra så hukar jag mig över toaletten.

sen så har jag väl haft problem med mat och mig själv överhuvudtaget i flera år :/