Forumet - Till er som kämpar...

Till er som kämpar...

128 1 5
Allt som oftast går jag in här, läser lite om folks problem och tankar, jag känner tyvärr igen mig i mycket. Oro, ångest, mobbning är något som förföljt mig större delen av livet. Min uppväxt har bestått av massor av skolbyten, av helt ringa orsaker, vänner bytte etc, jag följde med, de böt igen - jag blev ensam. Många jobbiga år ledde till både det ena och det andra och till sist nästan käpprätt ner i en slags social fobi.

Nu går jag sista året på gymnasiet, allt är vad man skulle kunna säga lugnt. Har sedan tre år tillbaks försökt "normalisera" mig men efter bakslag på bakslag så känner jag att det inte går. Jag kommer troligtvis aldrig bli som alla andra, det kan jag säga här och nu.

Men egentligen, vad fan gör det? Vad gör det om jag kämpar med problem som alla andra inte har, lär hoppa lite saker som jag för övrigt inte ens tycker är roligt. Vad gör det om jag jobbar och bygger karriär, medan övriga super ner sig var och varannan helg. Jag känner i så fall att förstnämnda är bättre. Även om jag allt som oftast önskar att jag inte hade det där och det där jobbet, då det tär på en så fruktansvärt att jobba på sina få lediga stunder.

Jag vågar nog säga att ni som skriver här och har problem, faktiskt vill lösa dem, att ni har viljan att fråga vad som är fel, att ni vill veta vad ni ska göra - är starkare människor än dessa drönare som bara drar fram genom livet utan någon större baktanke. Givetvis är sistnämnda lättare, men det hämmar också individuell utveckling.

Jag vågar säga, att de som faktiskt lyckas med något här i livet, inte är de personer som får allting serverat på silverfat, utan snarare den som kämpar för att nå sina mål. Det gäller bara att hitta sin grej, det du är bra på. Oftast är det inte speciellt självklart och ännu oftare så är det av rena tillfälligheter som upptäcker vad som är rätt för dig. Du formas av problemen du stöter på, vare sig du löser dem eller inte - eller hur du löser dem, så formas du. Om du ständigt, gång på gång löser dina problem själv, oavsett hur svårt det kan verka, så kommer du inse hur fantastiskt bra du är.

Det gäller att våga, att ta tag i sin situation. Försök sluta ut andras åsikter och koncentrera dig på hur du ska lösa vilket problem du nu har, dra en plan i huvudet - "så här gör jag", följ den steg för steg och arbeta dig uppåt. Rita upp de problem som du tycker att du har och lös dem i din egen takt.

Tycker du att du är ful? Stå framför spegeln tills du vänjer dig, jag lovar, efter ett tag så kommer du inte tycka att det är så illa [wink].

Känner du dig utfryst? Försök prata med folk, börja med de som du kan relatera lite till, eller de som du tycker ogillar dig minst. Det jag menar är att ofta är det inte som du tror, utan det mesta är precis som man själv uppfattar det.

Fick jag det att låta för enkelt? Nåja, på nåt sätt så tog jag mig upp ur skiten. Jag blev av med den dagliga oron, jag skakade av mig det sociala svårigheterna. De åren jag var i stort sett "problem-fri" var underbara, även om det är lockande att försöka sträva tillbaks, titta vad jag gjorde fel och bara återställa allting, så vet jag att det inte är det bästa. Det allra bästa är att tackla sina problem, bara göra det och helt enkelt skita i alla andra och deras åsikter. Där har ni en inställning som kommer ta er långt, men låt det inte gå överstyr.

------------------

Med det sagt så hoppas jag nu att ni som läst detta låter det forma er, om än bara lite. Liksom, livet är inte över om man har en dålig högstadie-tid. Om man har svårt att relatera till "normala" människor eller inte känner att man kan eftersträva deras krav, så sök upp de som inte är normala då, sök er till de som är äldre, de som är yngre, smala, eller runda, gråa eller blåa. Sök er till de människor som får er att må bra - inte de som ställer för höga krav på er.

Tack för mig...

Spana också in: