Forumet - Tornerspelen. Del 1.

Tornerspelen. Del 1.

221 0 3
Del 1.

Av:

Sir Göte Borgare. [cool]

Förord.

Från början det var inte meningen att det här skulle bli någon sexnovell, men naturligtvis kunde jag inte låta bli att blanda in lite söta flickor, och med söta flickor inblandade är det inte långt till sex. Inte när jag är med i novellen i alla fall.
Eftersom det inte skulle bli någon sexnovell finns det inte någon sex på dom första sidorna, men håll ut, det kommer!
Vill ni inte läsa om mina äventyr utan sex kan ni ju alltid hoppa över dom första sidorna, men då går ni miste om handlingen. Ni väljer själva.

Väl mött önskar eder: Sir Göte. Riddaren av den brutna lansen.

En dag när jag som vanligt är ute åker på hojen bara för att det är skönt, får jag se en vägvisare med en sådan där ”sevärdhetskringla” på, där det står att det ligger en borgruin en bit in i ödemarken.
Jag bromsar ner lite försiktigt för att inte få någon halvsovande bilist upp i bakskärmen. Vänder, kör tillbaka, och svänger in på den lilla vägen som går dit. Jag har ju inte något annat för mig så jag kan ju lika gärna kolla hur det ser ut där likaväl som någon annanstans.
Inte för att jag är någon sådan där ”kulturknutte” precis, (det är en mc-knutte jag är), men jag tycker ändå att ibland kan det vara ganska intressant med sådant där gammalt. Som ombyte mot allt det moderna om inte annat

Det är alldeles tomt på parkeringsplatsen framför ruinen när jag kommer fram dit. Skönt, då kan jag gå här i mina egna tankar. Jag låser hojen noga med dubbla lås, för man vet ju inte vad det kan komma för illasinnade individer medan jag är inne i ruinen och tittar.
Borgruinen ligger på en udde som sticker ut i en liten sjö, och på landsidan har dom grävt en vallgrav så att borgen är helt omgiven av vatten.
Jag går över bron som går över vallgraven och går ett varv utanför murarna medan jag tänker på att det inte kan ha varit lätt för eventuella fiender att ta sig in i den. Först skulle dom ta sig över vattnet, för att sedan försöka bryta sig igenom, eller klättra över, dom tjocka stenväggarna, hela tiden beskjutna med pilar från borgens försvarare. Kanske fick dom även kokande olja hälld över sig.

När jag kommer tillbaka till framsidan är det fortfarande lika lugnt och tyst, så jag går vidare in genom stenvalvet mot borggården medan jag tänker att på den tiden när borgen var bebodd fanns det säkert ingen bro, utan det var nog en vindbrygga som kunde höjas och sänkas efter behov framför portvalvet i stället.

När jag har gått genom stenvalvet och kommer in på borggården går jag rakt in i ett medeltida tornerspel.
Förskräckt går jag baklänges ut genom valvet igen, i tron att jag klampar rakt in i en filminspelning eller något sådant, men då blir det lika lugnt och stilla igen som det var innan jag gick in genom valvet.
Vad är detta? Inbillade jag mig bara att jag kom rakt in i tornerspelet eller vad hände egentligen? Nog för att jag har fantasi alltid, men det här var väl ändå att ta till lite i överkant.
Försiktigt kikar jag in på borggården men där är hur lugnt och stilla som helst. Det enda levande jag kan se är en liten ärla som går där och letar efter något ätbart.
Jag går tillbaka över bron och även där är allt sig likt. På parkeringen står fortfarande bara min hoj, så det måste ha varit en synvilla, En ovanligt verklig sådan förstås. En både syn- och hörselvilla till och med, för jag hörde ju tydligt både vapenskrammel, gnäggande hästar och folk som ropade.

Än en gång går jag över bron och genom valvet vidare in på borggården, och åter en gång kommer rakt in i tornerspelet!
Nu förstår jag att jag på något sätt går genom någon sorts ”tidsport” när jag går in genom borgvalvet och hamnar någonstans på medeltiden.
Innan jag hinner backa en gång till kommer det fram en livréklädd snubbe som djupt bockande hövligt säger:
– Välkommen ädle herre. Får jag fråga vem ni är och vad ni önskar?
Först blir jag alldeles ställd, men jag finner mig snabbt och svarar:
– Jag är Sir Göte, (jag tycker det passar bra att kalla mig Sir i sammanhanget), från Göteborg och jag är bara på genomresa. Hoppas jag inte stör för mycket.
– Ett ögonblick Sir Göte, så skall jag genast presentera er, svarar han med ytterligare en djup bugning.

Han går fram till ett par andra pajasklädda snubbar med långa trumpeter och säger något till dem, och de i sin tur går ut på arenan och blåser en lång trudelutt i sin lurar.
När dom har slutat tuta går den första killen ut på borggården, där allt har blivit alldeles tyst och stilla. Han bugar djupt innan han ropar högt:
– Ers högheter. Mina damer och herrar. Får jag presentera vår gäst, Sir Göte från Goternas borg.

Fan! Detta var ju inte vad jag hade tänkt mig skulle hända när jag svängde ner mot borgruinerna. Ska jag lägga benen på ryggen och smita min väg medan tid är?
Nej, jag stannar kvar. Det här kanske kan utveckla sig till något kul och intressant. Hoppas bara att tidsporten är kvar när jag vill tillbaka till min egen tid, så jag inte blir fast här på medeltiden. Om inte annat kan det kanske bli svårt att få tag i bensin till hojen, och få bytt in den mot en häst är väl knappast att tänka på heller.

På ena långsidan av borggården sitter av vad jag kan förstå borgherren, en ilsket rödhårig kille, och hans familj samt lite annat ”fint” folk.
Dit blir jag ledsagad av den livréklädde snubben och med ytterligare en djup bugning lämnar han mig där. En sådan jäkla smitare, bara lämna av mig så där.
– Välkommen Sir Göte från Goternas borg, säger den jag tror är borgherren. Vänligen sitt här vid min högra sida.
– Tackar, det ska bli mig ett sant nöje att få se edra spel, svarar jag med en bugning mot borgfolket.
Till svar får jag ett strålande leende från damerna, medan herrarna nöjer sig med att nicka lite avmätt. Jäkla snobbar. Är dom rädda för lite konkurrens om damernas gunst kanske.
Jag vet ju att det är en hedersbetygelse att få sitta vid höger sida av värdfolket, så jag svarar med ett brett leende tillbaka innan jag sätter mig på den anvisade platsen för att se fortsättningen av dom avbrutna tornerspelen.

När jag har satt mig tillrätta vinkar borgherren med handen och killarna med blåsverktygen tutar åter en lång signal varefter spelen börjar igen.
Först är det två killar som är klädda i plåtburkar, utrustade med långa tandpetare som rider mot varandra på varsin häst, och försöker peta ner varandra från hästryggen med tandpetarna, utan att lyckas. Det enda som händer är att den ena, eller båda tandpetarna går av, men det tycks dom vara nöjda med.
Sedan är det några andra, som också är klädda i konservburkar, som med svärd, klubba och sköld pucklar på varandra så att det skramlar i plåten, och så fort någon av dem ramlar avbryts striden.

I pausen mellan två strider frågar den yngre av damerna, som jag gissar är dottern i borgen, eftersom hon också är lika rödhårig som borgherren:
– Sir Göte, vill ni inte göra oss den äran att delta i våra lekar?
Djävlar, nu ligger jag illa till! För att slingra mig ur det hela svarar jag:
– Min sköna Lady, jag reser lätt och har därför ingen rustning med mig.
– Rustning har vi som ni kan få låna av oss, och det skulle vara oss en stor ära om ni ville delta.
När hon ser att jag tvekar fortsätter hon:
– Jag tänkte att ni, min ädle riddar Sir Göte, skulle föra min färg till seger, och så tar hon av sig en himmelsblå skarfs som hon har om halsen och räcker den till mig.
Nåja, jag är ju vältränad och inte helt bortkommen varken när det gäller det ena eller det andra, så för att inte skämma ut mig helt får jag väl ställa upp.

Borgherren ser nöjd ut och vinkar till sig den livréklädde snubben som tog emot mig och ger honom några order.
– Ärade riddar Göte, vill ni vara vänlig och följa med mig så ska vi utrusta er för lekarna, säger han med ännu en djup bugning.
Vill och vill, men har jag sagt a får jag väl säga b, så för att inte göra bort mig fullständigt går jag med, medan jag funderar på om jag ska göra en rusning ut till parkeringen för att smita iväg.

Efter några snabba mått går väpnarna efter en hög plåtbitar som dom med hjälp av en massa läderremmar hänger på mig. Sist sätter dom en gryta med lite sprickor i, som jag kan titta ut igenom, på huvudet. (Ska väl vara en hjälm förstår jag). Den blå skarfen jag fick av borgens dotter knyter dom fast runt hjälmen. Som tur är knyter dom inte skarfen över sprickorna som jag ska titta igenom, så jag kan fortfarande se lite av vad som händer omkring mig.

Jaha, då var man klar för slagsmål nu då. Fan vad tungt och obekvämt det är med rustning. Och trångt är det också. Nu vet jag ungefär hur en sardin känner sig i sin burk.
Efter en fråga om dom har några speciella regler får jag reda på att det är dom vanliga reglerna, (som jag naturligtvis inte har en aning om).
För säkerhets skull ber jag att få reglerna upplästa för mig. För att jag inte ska göra några misstag ifall dom inte är samma som hemma skyller jag på.
I stora drag är reglerna: Inga slag mot benen bara, utan enbart mot kroppen, armarna och huvudet. Om motståndaren ramlar har jag vunnit, likaså om han slänger sitt vapen på marken. Det samma gäller mig, fast då vinner förstås motståndaren.

På en fråga om jag vill ha klubba, (en pinne med en järnkula i ändan), eller svärd väljer jag svärdet.
Båda vapnen är övningsvapen. Klubban har inga taggar och svärdet är trubbigt och utan skarp egg.

Jag har ju tittat på dom andra riddarna och lagt märke till deras stridsteknik, och eftersom alla har sköldar med olika märken på vet jag ungefär hur dom slåss, så det ska nog gå vägen.

Min första motståndare har klubba, men jag parerar lätt hans slag med skölden. När vi har bankat på varandras sköldar en stund och han har slagit ett slag på min sköld slår jag lätt på hans varefter jag snabbt drar tillbaka svärdet. När han sedan höjer armen för att slå nästa slag mot mig blottar han sidan på kroppen, och jag slår snabbt ett hårt slag, som om han inte hade haft rustningen på sig, och jag ett skarpslipat svärd, troligen hade delat honom på mitten.
Jag ser att det blir en stor buckla i rustningen, och med ett högt rop ramlar han och jag står som vinnare i den första striden. Ja jäklar, ett par brutna revben fick han nog, trots rustningen.
Jag höjer svärdet mot hedersläktaren, som jag har sett dom andra segrarna göra, och borgens dotter ler med hela ansiktet medan hövdingen i borgen nickar gillande.

Min andra motståndare är noga med att inte blotta sidan när han slår med svärdet, men efter några slag blottar han huvudet i stället och han får ett hårt slag av mitt svärd rakt över hjälmen, vilket får honom att gå ner på knä. Vinnare igen.
Undrar om han kom undan med huvudvärk eller om han fick hjärnskakning på kuppen.

Så fortsätter striderna/lekarna och jag vinner så småningom alla mina. En del med knapp nöd, men vinner gör jag i alla fall, och borgens dotter jublar allt mer för varje gång.
Min sista motståndare är en riktig bjässe, som också har vunnit alla sina stridslekar, och jag undrar hur detta ska sluta. Men så kommer jag att tänka på ordspråket jag har hört: ”Ju större och tyngre dom är desto hårdare faller dom”, och med det i tankarna fortsätter jag.

Jag är ganska trött, för jag är ju inte van vid att springa runt i ett tungt plåtskal och vifta med ett blytungt svärd.
Efter så där en kvarts bankande på varandras sköldar och rustningar värker varenda muskel jag har i kroppen och jag funderar starkt på att kasta svärdet på marken som tecken på att jag ger mig, men när jag ser att min motståndare tar ett snedsteg och håller på att ramla, förstår jag att han också måste vara bra trött.
Detta ger mig ny energi, så jag tar ett steg framåt medan jag fullkomligt öser svärdshugg över honom. Som jag har hoppats på blir detta för mycket för honom, för han slänger sitt svärd på marken och släpper skölden, varefter han sjunker ner på knä och så blir han stående medan han stödjer sig på händerna.
Jag har god lust att gå fram och sparka till honom så att han ramlar, men förstår att det inte hör till god ridderlighet att göra så, så jag låter bli.

Slutlig vinnare i stridslekarna är Sir Göte från Goternas borg.

Med en sista kraftansträngning höjer jag svärdet i en hälsning mot hedersläktaren, och dottern i borgen hoppar av glädje medan hon klappar i händerna över att jag har fört hennes färg till seger.
Buga mig till svar vågar jag inte, för jag skulle troligen stå på öronen av ren utmattning.

Jäklar vad svett jag blev i det här plåtskalet. Nu skulle det smaka med ett bad.
När jag har fått hjälp med att få av mig konservburken igen, framför jag mitt önskemål om bad, och genast skickas några lakejer iväg för att hämta ett stort träkar som dom fyller med varmt vatten.

Medan jag försöker tvätta mig så gott det går utan att trycka allt för hårt på alla blåmärken och skrapsår jag har fått, hör jag att det pratas en del i rummet bredvid. Jag kan urskilja att det är en kvinnlig och en manlig röst som diskuterar något, men bryr mig inte så värst mycket om vad det handlar om.

Efter en stund knackar det på dörren och när jag ropar ”kom in” kommer den livréklädde pajasen in och efter en djup hövlig bugning säger han att Lady Marianne vill komma in och tala med mig, och han undrar om det går bra trots att jag ligger i badet, för hon vill inte vänta.
På min fråga om vilken av damerna som är Lady Marianne svarar sprättgöken att det är borgens dotter vars färg jag förde till seger.
– Släpp in henne bara, svarar jag lugnt, och lämna oss sedan ensamma.
Efter ytterligare en djup bugning försvinner han ut genom dörren, och in träder i stället den rödhåriga tjejen som jag gissade var borgdottern, Lady Marianne, som han tyst stänger dörren bakom.
Jag låtsas som ingenting utan tvättar mig bara vidare så Lady Marianne stannar en bit ifrån mig, niger lätt och säger:
– Sir Göte, jag vill bara tacka er för att ni förde min färg till seger.
– Sköna dam, svarar jag allvarligt, det var mig en ära att få bära er färg.
– Ni var helt fantastisk, Sir Göte. Det var första gången någon riddare lyckades besegra Sir Arne.
– Sir Arne var en mycket värdig motståndare, svarar jag ändå allvarligare, utan att avslöja hur nära det var att jag hade åkt på däng i stället. Det var enbart för att jag bar er färg, sköna Lady Marianne, som jag lyckades besegra honom.
Lady Marianne rodnar lite och tittar ner i golvet innan hon svarar:
– Ni smickrar mig, Sir Göte.
– Jag säger bara sanningen, Lady Marianne. Hade jag inte fått den äran att bära er färg hade Sir Arne säkert besegrat mig.
Marianne svarar inte men rodnar än en gång och tittar åter ner i golvet när hon ser hur jag granskar henne.

– Lady Marianne, säger jag allvarligt. Varför inte hoppa ur kläderna och göra mig sällskap i badet.
– Nej Sir Göte, det törs jag inte.
– Varför inte?
– Det är allt för stor risk att någon skall komma och överraska oss.
– Vad synd.
– Ja, men jag kan nog komma till er i natt om ni vill göra oss den äran att sova över här hos oss i borgen.
– Jag hade tänkt mig att resa vidare så snart som möjligt, men för er skull, min sköna Lady stannar jag över natten.
– Än en gång rodnar Marianne, innan hon svarar:
– Ni är allt en riktig smickrare, Sir Göte. Jag lovar att besöka er i natt, och med snabba steg försvinner hon ut ur rummet.

När Marianne har försvunnit kommer åter livrésnubben in och frågar om det är något mer jag önskar.
Mest på skämt svarar jag:
– En vacker flicka som kan skrubba mig på ryggen vore inte dumt.
– Jag skall genast hämta en piga, svarar han allvarligt och försvinner med en ny bugning.
Ja jäklar i det, det här verkar ju kunna utveckla sig till något intressant.

Efter några minuter knackar det lätt på dörren, och på min uppmaning att komma in träder en ung slank ljushårig flicka försiktigt in i rummet. När hon har stängt dörren bakom sig niger hon riktigt djupt innan hon tyst säger:
– Sir Göte, ni ville ha hjälp med något.
– Ja, du kan skrubba mig på ryggen.
– Ja Sir, viskar hon till svar.
– Vad heter du?
– Lisa, Sir, svarar hon tyst.

Medan Lisa med sänkt huvud går fram till mig där jag sitter i karet studerar jag henne noga.
Hmm, hon ser ju inte så illa ut av vad jag kan bedöma medan hon har alla kläderna på sig. Ca. 1, 60 lång, halvlångt ljust hår som hänger fritt, en söt liten uppnäsa och putläppar. Slank, nästan på gränsen till mager.

När hon har tvättat mig lite försiktigt en stund, vilket jag är tacksam för, för jag är fortfarande lite öm efter ”lekarna”, skvätter jag lite vatten på henne, och hon fnittrar:
– Nej, gör inte så Sir Göte, jag blir ju våt.
– Vad är det, Lisa, tål du inte vatten, skrattar jag till svar.
– Jo, men det är så obehagligt att gå runt med våta kläder.
– Ta av dig kläderna då
Jag har ju ingen större förhoppning om att hon ska göra som jag säger, men efter någon minuts tvekan börjar hon sakta knäppa upp och ta av sig det ena plagget efter det andra.

När den sista trasan har fallit ser jag att hon rodnar djupt medan hon envist tittar ner i golvet men hon försöker inte dölja sig. När jag åter skvätter vatten på henne fnittrar hon bara lite utan att titta upp, och jag säger:
– Kom ner till mig i vattnet.
Hon svarar inte, men kliver utan tvekan ner karet och sätter sig mitt emot mig medan hon fortfarande tittar ner. Vattnet är inte djupare än att brösten, som pekar rakt ut, liksom ”flyter” på vattenytan
Undrar om hon inte vågar annat än lyda eller om hon vill bada tillsammans med mig.

Karet är inte större än att jag kan stryka foten mot utsidan av hennes lår, och när jag gör det fnittrar hon bara efter en snabb blick på mig.
Hon verkar ju inte helt ovillig, så jag sätter mig så jag får båda fötterna mellan hennes ben, och när jag pressar fötterna utåt särar hon på benen utan att göra motstånd.
Jag sjunker ner lite djupare i vattnet och når då så långt att jag kan smeka hennes bröst med foten.
Den enda reaktionen blir att hon tittar hastigt på mig igen och fnittrar till innan hon på nytt slår ner blicken.

Det här lovar ju gott. För att kolla hur långt jag kan gå utan protester låter jag foten glida ner så att jag kommer åt att smeka hennes fitta med tårna. Ingen negativ reaktion ännu i alla fall.
Jag låter tårna glida över clittan, och än en gång tittar hon upp på mig, men denna gången med betydligt glansigare kåta ögon.
Stärkt av framgången, och av att hon inte reagerar negativt, låter jag ett par tår glida in i slidan och Lisa flämtar till och tar ett djupt andetag.

Kuken står nu som en minilans, och jag säger:
– Kom hit och sätt dig i mitt knä, Lisa.
Utan tvekan reser hon sig och kommer fram till mig, och med ett ben på var sida om mina sätter hon sig ner så att kuken glider rakt in i fittan.
– Åh, så stor den är, flämtar hon viskande, nästan som en riddarlans, men så är ni ju en riktig riddare också, Sir Göte.
Hmm, undrar vad hon brukar onanera med, om hon gör det.
– Gillar du att bli spetsad på min lans, Lisa?
– Ja, Sir Göte.
– Rid på den då.
– Ja, Sir Göte.
Medan Lisa skumpar upp och mer på min ”lans” smeker jag hennes bröst och nyper lite lätt i hennes bröstvårtor, och hon stönar njutningsfullt.

Medan Lisa rider på förstår jag att hon blir allt mindre blyg, för nu tittar hon mig allt oftare rakt in i ögonen, och jag ser att hon har fina djupblå ögon.
Efter en bra stunds ritt går det för henne med en kraftig flämtning och ett litet gnällande.
Själv är jag inte framme ännu, så när hon har hämtat sig lite säger jag:
– Ställ dig upp och håll i kanten på karet så ska du få smaka på lansen bakifrån också.
– Ja, Sir Göte, svarar hon fortfarande lätt flämtande.
När Lisa har tagit ett stadigt tag i kanten på träkaret får hon sära ordentligt på benen och böja sig djupt framåt, och fittan putar ut hur skönt som helst mellan hennes lår.

Utan att möta något större motstånd glider kuken in mellan dom fortfarande kåtsvullna blygdläpparna, och när jag har tagit ett stadigt tag om hennes höfter pumpar jag på i en allt snabbar takt medan vattnet skvätter omkring oss.
Efter att ha knullat på en bra stund känner jag att det kommer att gå för mig snart, så jag ökar takten ytterligare.
Av Lisas allt högre smågnällande förstår jag att hon inte är långt ifrån att komma en andra gång, och när jag med ett högt stön tömmer mig djupt inne i henne gnäller hon till igen, denna gången betydligt högre än förra, medan hon skakar kraftigt i kroppen.
Som tur är kommer ingen för att kontrollera varför hon gnäller så, men dom som eventuellt hör det kanske förstår vad som är på gång.

När jag drar mig ur henne och släpper taget om hennes höfter sjunker hon fortfarande kraftigt flämtande ner i vattnet där hon blir stående på knä.
– Hur känns det Lisa, skrattar jag. Är du trött?
– Sir Göte, flämtar hon till svar. Ni är inte bara duktig i torneringarna. Ni är helt fantastisk på att älska också.
– Tack Lisa. Det är alltid roligt när någon uppskattar mina färdigheter.
– Det är jag som ska tacka er, Sir Göte. Detta var något av det mest underbara jag har varit med om.
– Kom hit Lisa, och sätt dig jämte mig skrattar jag till svar.
När Lisa har satt sig jämte mig smeker jag henna lätt över brösten medan jag frågar:
– Har du någon kille?
– Kille, svarar hon dröjande.
Av hennes tvekan förstå jag att ordet ”kille” nog inte är uppfunnit ännu.
– Någon fästman eller trolovad.
– Ja, svarar hon medan hon rodnar lätt igen. Jag är trolovad med en av väpnarna.
– Vad skulle han göra om han fick redan på det här?
– Inget, Sir Göte.
– Skulle han inte bli arg.
– Jag vet inte Sir Göte. Ingen väpnare ifrågasätter någonsin något en riddare gör.
– Inte ens om riddaren älskar med hans trolovade?
– Nej Sir Göte, aldrig.
När jag bara ler till svar fortsätter hon oroligt:
– Ni skvallrar väl inte, Sir Göte?
– Nej absolut inte. Jag undrade bara.

Jag tycker att vattnet börjar bli lite kallt, så jag säger:
– Nu går vi upp så får du torka mig.
– Ja, Sir Göte.
– När Lisa böjer sig ner efter handduken klappar jag till henne ganska hårt i rumpan, och hon flämtar fram:
– Förlåt, Sir Göte, vad har jag gjort?
– Ingenting, Lisa, jag tyckta bara din lilla rumpa såg så klappvänlig ut så jag kunde inte låta bli.
– Ni skrämde mig Sir Göte, jag trodde jag hade gjort er arg på något vis.
– Nejdå, Lisa, du har varit duktig på alla sätt.
– Tack, Sir Göte.

När Lisa tar handduken, eller vad jag nu skall kalla den, som har blivit ditlagd för ändamålet tittar jag uppskattande på henne och funderar på om jag ska ta mig ett nyp till, men beslutar mig för att låta bli, för jag måste ju ha lite krafter kvar tills i natt när Lady Marianne kommer också.
Lisa torkar mig noggrant innan hon börjar torka sig själv, och när hon ska torka sig på ryggen tar jag handduken ifrån henne och gör det.
– Tack Sir Göte, säger hon förvånat.
– Det var väl inget att tacka för.
– Vi tjänare brukar inte få någon hjälp av riddarna.
– Alla riddare är inte lika.
– Jag förstår det, Sir Göte. Och efter lite eftertanke fortsätter hon:
– Jag skulle gärna vilja följa med er till Goternas borg.
Jag funderar lite på hur hon skulle reagera om jag tog med henne till 2000: talet innan jag svarar:
– Det skulle nog inte bli så uppskattat här på borgen om du följde med mig hem.
– Nej, troligen inte, men jag skulle gärna vilja.

När jag har skilts från Lisa går jag omkring lite i borgen och ser mig omkring medan jag väntar på att middagen som jag är inviterad till ska bli klar.
Nu är det minsann skillnad på dom ”finare” herrarnas uppträdande mot mig än när jag blev presenterad för dem.
Då nickade dom bara avmätt, men nu bugar dom hövligt innan dom berömmer mig för mina insatser vid spelen. Det har tydligen sina fördelar att vara en duktig riddare.
Även dom ”finare” damerna niger hövligt när dom möter mig, och jag kan se ett visst intresse i de flestas ögon. Flera av dem kommer också med mer eller mindre öppna erbjudanden om en fortsatt samvaro på ett lite mer enskilt ställe.
Med tanke på mitt stundande möte med Lady Marianne, och på vad jag redan har fått av Lisa, avböjer jag dock hövligt alla förslag.
Det är inte utan att jag funderar lite över vad som skulle kunna hända om någon av riddarna fick reda på att jag hade haft ihop det med hans fru. Då kanske det blev duell på riktigt, men skarpslipade vapen, och det vill jag undvika om det går. Kalla mig gärna feg. Själv kallar jag det ren självbevarelsedrift.

Efter en sen brakmiddag med ansenliga mängder av någon dricka som jag förstår är dåtidens öl och vin, för jag börjar känna mig lite smått påverkad, drar jag mig nöjd och småfull tillbaka till rummet som jag har blivit anvisad.
Det är fortfarande inte så sent på kvällen när jag ligger på sängen och slappar medan jag funderar på dagens händelser och hur ända in i det varmare stället en trappa ner jag kunde bli inblandad i allt detta.

Jag känner mig fortfarande ganska mörbultad i kroppen, så jag kallar till mig en tjänare och frågar efter den där livréklädde snubben som tog emot mig när jag kom.
Det tar inte många minuter innan han djupt bugande står i dörren och frågar vad han kan stå till tjänst med.
När jag säger att jag gärna vill ha massage förstår han inte alls vad jag menar, så jag förstår att ordet massage inte heller finns i svenska språket ännu.
Jag förklarar i stället att jag skulle vilja ha dit någon som kan knåda mina muskler, som är ömma efter torneringen, och då förstår han vad det är jag vill.
– Önskar Sir Göte någon speciell tjänare för detta uppdrag?
– Jag känner ju inte till folket här, men går det att få tag i Lisa så skicka hit henne.
– Jag ska genast hämta Lisa, svarar han hövligt, och med ytterligare en djup bugning försvinner han snabbt ut genom dörren.

Medan jag väntar på att Lisa ska komma ligger jag kvar på sängen och funderar på livet i största allmänhet, och på detta äventyret som jag har ramlat in i i synnerhet.
Efter så där en 10 minuter knackar det åter lätt på dörren, och när jag ropar ”kom in” öppnar Lisa och glider tyst in i rummet.
– Sir Göte ville mig något, säger hon flämtande medan hon niger riktigt djupt.
Jag förstår att hon har sprungit hit så som hon flämtar och önskar att tjejerna sprang efter mig lika mycket och var lika hövliga i verkliga livet också.
Ja, ja. Detta är ju också verkliga livet, men jag tänker på livet i min egen tid.
Hoppas verkligen att tidsporten finns kvar i morgon så jag kommer hem igen, även om det är nog så skönt att leva så här också.
Ack hemska tanke om jag går ut ur borgen i morgon och fortfarande befinner mig på medeltiden. Hojen är väl kvar på 2000: talet, och inte står det väl någon häst där och väntar på mig i stället för den heller.

Privata kommentarer: gote_borgare@hotmail.com