Forumet - tråden där jag(och kanske du) skriver konstiga dikter/saker

tråden där jag(och kanske du) skriver konstiga dikter/saker

865 0 34

börjar med denna för blev  rätt nöjd 

kråkans kraxade dödsskri hörs föga

smetar tagel längs flodens bank

dälden är grå tornen är höga 

vissa undkommer allt

pythagoras dansar i ljusets glans

en niding av god etikett

skållar getter i trefaldig chans

sinnet sväller masklikt och brett

yllet på gården gör drängen varm

besitta noga och dränkas i kval

en ulv är en ulv av fårors harm

vad är vikten av silver vid  val

vad fan är det här för jävla dikt

vidfaren krympling förbannar sitt skick

soliga berg de döljs i natten

mörkret och döden är vänner som vatten

banan är en fisk i tvetydlig mån

likt en schäfer i hundkropp av urgammalt stål

ättestupan välkomnar alla och envar

gosiga stenar i mossiga hav 

påfågeln flyger besannar en glimt

av odödlig skönhet var den nu finns

kolla vad konstig jag är Galen


Spana också in:

ögon som stirrar munnar som grin

skräckslagna själar bakom hånfulla flin 

beslöjat sinne i ofattbar trans

fela en gång och du mister din sans

anfall är bäst som försvar har vi lärt

onda cirklar har vi skissat och närt

hopplöst att förstå detta fia med knuff

låt mig älska och krama slippa allt gruff

fundamental falskhet mellan varelse och figur

livets skådespel är icke annat än en bur

den galne regissör sin överman har mött

rubbat koncept som rädsla har fött

oförädlad natur med vämjeligt nuna

svullen ruttnande kropp med struma

oriktigheten flyger under radarn så lätt

om den inte trimmats av skäl fördolda utan rätt

en tjänst av en björn eller kanske en kung

ett helvete som ung

isande död flammande hat

vidunderliga hungriga gap

men vad är då den gamles svar

skikten delas i delande skikt

maskiner som bultar med huggande slag

skalar skinnet från människans rygg

valpar blir hundar bli knotiga ben

själen är vacker men doppas i smuts

stelnar till sist jaha herre usch

bevakande öron lyssnande ögon

fiktion eller ej  spelar relativ roll

slit ut tungan och se en mening blod

krossas till damm mellan kvarnens sten

kräla i dussin och dussin av fall

försonas åter men lek aldrig man

hittade ett gammal dokument betitlat "samlade verk", de är nog försvunna från um sen länge så här är ett urval:

Momentspoesi I - Första Känslan: (2006)

En höstkväll
Mörker
I världen där bebyggelse möter skog
Går på den gamla grusvägen
Det blåser
Ljus där framme
En lyktstolpe
Uppförd för många decennier sedan
Ärgad och rostig av väder och vind
Lyser ett matt orange-aktigt sken
Över busken nedanför
Fortfarande ett par blad har
De rör sig i vinden
Samtidigt som duggregnet strilar ner

Momentspoesi II - Andra Känslan: (2006)

Den varma luften,
blandas med kvällens svalka
Vår sol precis tagit sitt flykt
Tusende och åter tusende dofter
Blandas i en symfoni,
av levnad och återkomst

De många människor slappnar av
samtalar lågmält
öppnar sinna sinnen
Ännu inte till-vila-lagda fåglar
kvittrar försynt
Gräshoppor spelar längs kanten
På skillnaden emellan livet och civilsationen
Ena sidans härskare vare grönskan
Den andre varde människan
Och vid dem sällsyntaste av tillfällen dessa interagera.

Mörkret sig nyligen lagt
över vår jord så skön
Grönskande, spirande sommartid
till vila haver nu gott
Dess många färger fångas
Oväntat av ett elektriskt ljus

Där, på den platsen
Delas världen upp
Mörkret, och ljuset,
kontraster som smeker själen
grönskans färg
mot mörkrets trygghet
världen är underbar

MomentsPoesi III - Den yttersta kanten: (2007)

Eftermiddagen vid världens utkant är kommen
från den gråmulna himmel strilar ett duggregn sakta ner
över de kala buskar och träd i evighetens trädgård
världen verkar trött, gammal och sliten
utanför det grånade huset är det kyligt, dagen börjar så smått ända
buskarna längs baksidan markerar kanten för varandet och den yttersta gränsen

Momentspoesi IV – Fragmentspoesi: (2007)

Ett gathörn
Det är natt
Svagt lysande gatlyckta
Det blåser lätt
Trädens återstående löv skakar
kastar skuggor genom ljuset
Ner mot de gröna blad av buskar
Våta av det stilla regnet

Laktospoesi IV – Requiem: (2006)

Kycklingen är död
Vi Skalderar
Kycklingen är död

Ingen nåd har givits
Ty kyckling är död
Alltjämt dess kropp ej satts till jorda
Trots att kycklingen är död

Kycklings plockade kropp
Simmar i grädde av matlagningstyp
Står nu bortom allt hopp

Kycklingens plockade kropp
Känner värmen av vår ugn
Står nu bortom allt hopp

Snart dess lekamen förtäras skall
Av de människor som utan samvete
Med malande käkar, och glupande hunger
Som äter lik för nöjes skull

Kycklingen är död
Vi skalderar
Dess lekamen nu står i nöd
För den är
Slutgiltigt död

Laktospoesi V: (2007)

En hjänskadad utter
leker i morgonsolen
Farfar ramlar nästan av stolen

Morgonen försvinner
Och uttern likaså
Farfar undrar hur man gör för att stå

Nästa morgon
förfluter likadant
förutom att denna gång
Är det faktiskt sant

Farfar kastar smör på en tant

En tidens gilla återgång till det nya: (2006)

Somnar i sommarsolen.

Stroboskopet blinkar, du vaknar upp
Tiden ha gått sin sakteliga gång
Parken är platsen dig inom och utom

Ljuden når dina öron
Som rörelser i den kosmiska banan
De lyfter din själ till högre höjder
De älskar med dig, passionerat
Med ditt Sinne de leker
Tankarna kan inte längre fokuseras

Parkens dofter fyller dina sinnen
Citrus, gräs, rök, blommor, musik
Parfymen av båd människa och moder jord
Tomheten har i ett svep lyfts bort
Hymnerna från folket stiger mot himlen
Cynismen upphör att existera

Musiken är svaret och lösningen
Endast detta kan höja dig så
Som en fågel, lyft i skyn
Konsertens toner varde din vind
Allas tankar och själ blir en
Ljuva känslor störmmar genom blodet
Isande härlighet sprids i kroppen
Natten närmar sig utan notis

Och framtiden oss varde, en ström av ljud
En gemenskap mellan var och en
Vi människor på denna jord

Samlade i kärlek, vänskap och harmoni

Snö: (2003)

Låt tystnaden stilla vila
över den snötäckta åkern
ingen mer snö falla idag
Mörkret har redan kommit

Åkern kantas av träd utan löv
och granar täckta av snö
under träden vilar
de människor av egen sort
de som värnar om mörkret
och tystnaden

De är kalla
men bryr sig inte
fokuserar på den mörka himlen
täckt av ej synliga moln
icke stjärnor

Någonstans långt bort
I det djupa mörkret
skymtas den måne
som inte bringar mycket ljus

Se människorna ler
och tittar ut i den kyliga natten


Baserad På En Verklig Händelse: (2007)

Det var tidig morgon en mindre vacker da'
som jag fann mig troende att galen jag va'

Ty städas skulle lägenheten så det blev rent
Jag vaken länge varit och tyckte det var sent

Då mina sinnen mig oväntat plötsligt svek
Det tycktes mig som att dammsugarn' åt mig skrek

Handlingsfattig och förvånad jag min världsbild rev
men fortsatta reaktioner från sugaren uteblev

Men glad jag ändå var att på dess kall jag givit svar
För påsen i dess inre endast blott överfull var

Så medan ganska skakad sålunda jag den bytte ut
begrep jag varför den trumpetat fram ett sådant tjut!

Interpunkteringsform: (2007)

Spela det rätt så att det händer
Alla vi blir nöjda när världen vänder
Ty texter jag skriva, som terapi, få utlopp för tankar och känna mig fri
Uttrycka sig man måste såklart, genom text och poesibesläktad avart.

Se framåt, blott framåt, en ny dag gryr för sinnets stund
Och må det vara mörker över jordens rund
Och när realiteten igen kommer hit,
man försöker hitta botten på en flaska med sprit

Ty lycka är blott en vanföreställning
Tankar är ej en passande vedergällning
De är lika hemska som myggen
Och det slutar endast med att hugga sig själv i ryggen

Metervis med text kommer bara till samma sak
Livets väg är ej krokig utan vedervärdigt rak
Bara ett alternativ för hur det kan gå
Vad är meningen med att överhuvudtaget hoppas då?


Och ja, den här saken:

Monotomi: (2007)

"Räkna upp fåglar", så började samtalet oss emellan, jag var blott 15 år, och kände mig pressad, nervositeten och stressen kom sakta krypandes.
Slutligen tog jag försiktigt till orda:
"Kungsfiskare"

"Mm, det är bra, fortsätt" sade han betänksamt

"Talgoxe, Skata, Korp, Nymfparakit, Blåmes, Rödhake"

"Det räcker nu" sade han "Nu vet jag vad du går för"
Han lutade sig fram mot mig, såg mig djupt i ögonen, jag tittade nervöst in i hans, stålgråa och självsäkra, han andades tungt i mitt ansikte, andedräkten var inte särskilt behaglig, men jag stod ut.
Hans hand rörde vid min kind, sakta löpte den ner, från min tinning till min haka, jag kände mig mycket obekväm.
Plötsligt blev hans min en aning betänksam, han drog sig undan och stirrade ut genom fönstret.
Utanför hade fortfarande inte våren hunnit komma igång ordentligt, det var grått, det var kallt, och snön hade inte hunnit smälta undan för att ge plats åt den grönska som snart skulle spira ut i blom.

Jag kände mig mycket osäker, började så smått att sv.ettas där jag satt i den beiga, bara aningen för mjuka soffan.
Hela scenen som utspelade sig tycktes dyster, färglös och tom, jag gillade det inte alls, trots att det bara var tidig morgon kände jag mig ganska trött, på ett utmattad vis, dyster insåg jag att det inte skulle bli bättre under dagen, jag skulle få lida, kämpa och be för att nå mitt mål.

Det jag hade tänkt mig när jag kom dit den morgonen var att slippa mitt eget hem, min moder var fortfarande sykiskt instabil sedan skiljsmässan, minsta olägenhet fick henne att tappa humöret, ibland slogs hon, men oftast skrek hon bara, skrik som tärde på mitt redan svaga självförtroende.
Det var en jobbig tid för oss alla.

Jag undrade om han tänkte säga något, men istället satt han bara där, tillbakalutad och outgrundlig, stirrande ut i den kalla världen.
"Strandpipare" sa jag en aning försynt.
Han tycktes inte höra mig.
"Pärluggla, sparvhök, gräsand" fortsatte jag.

Han vände sakta sitt huvud mot mig, en av hans ostyriga lockar föll ner över hans ansikte, reflexmässigt föste han iväg den med högerhanden, men ångrade sig sedan.
Han slet i sitt hår och skrek en stund, jag kröp ihop i soffan, försökte göra mig så liten och obetydlig som möjligt.
Plötsligt upphörde han med sitt vanvett.
"Du vet" sa han sakta och lågmält, "Att jag måste klippa av den, du skall få den av mig. Som en gåva".

Jag vågade inte svara något, men i mina skrämda tankar sa jag för mig själv, sorgesamt och oroligt "Koltrast".
Det verkade nästan som om han instinktivt visste vad jag hade i tankarna.
Föraktfullt gav han mig en av sina hårda blickar, medans han reste sig upp.
Han gick ut ur rummet i tystnad, fullständigt ignorerande mot mig, som satt där hopkurad och skrämd i ena hörnet på hans soffa.
Jag visste att det inte var någon bra idé att följa honom, jag hörde hans steg när han i makfull men bestämd takt gick mot köket, jag hörde hur han rotade i en låda.

Snabbare än jag hade väntat mig var han tillbaks, han höll slappt en förskärare i sin högra hand.
"Kom hit" sade han, tittande på mig, med något som nästan kunde tolkas som medlidande, sedan blev hans blick hård och bestämd igen.
"Knäböj framför mina fötter"
Jag tog mig snabbt ur soffan, kröp fram över det dammiga golvet, satte mig på knä framför hans fötter, med ögonen stängda och huvudet nedböjt.
Hans hand plockade upp något ur hans ficka.
"Håll den här sade han".
Snabbt tittade jag upp och mottog den sked som jag visste att han hade gömt där i.
Som sig brukligt var förde jag in skaftet mellan mitt ring och långfinger på vänsterhanden, sedan jag lade min högra tumme i utbuktningen.
Jag kastade en snabb blick upp mot hans ansikte, han såg ut att vara nöjd med min insats.
"Den här dagen blir kanske den sista dagen på länge" sa han, "Snart kommer du att vara förändrad"

Hans hand tog ett stadigare tag om kniven, samtidigt som han lutade huvudet framåt.
"Humlans flykt" muttrade han upprepade gånger för sig själv, mellan stängda läppar, medan han valde ut den lock som skulle offras.
Han tog sig ingen större tid med att kapa av den utvalde, snart stod hen med den i sin hand.

Han lade ifrån sig kniven och sade "res dig upp".
Jag reste mig, det värkte i mitt vänsta knä, ty det hade legat grus under det.
Med osäkra rörelser lade jag tillbaks skeden i hans ficka.
"Ta av dig tröjan" kommenderade han, och jag åtlöd hans befallelse nästan omedelbart.
Han tog tag om min högra handled och sträckte upp min arm.
Med en invand skicklighet lade han håret han nyss hade skurit loss mot min underarm och tejpade lite slarvigt dit det med svart eltejp.
Han kysste mig.
"Du kan gå nu" sa han när han slutfört ritualen.
Jag sade ingenting, men jag visste att den händelse som precis ägt rum den dagen för alltid skulle förändra mitt liv.