vallfärda lagom i diger gestalt

vansklig är färden på älvornas mark

sinnen i bruk liksom allting av glas

sagolik skymning när allt går i kras

inneboende berg i trevande grottor

illvilligt dväljs de hungriga råttor

hispig änkling på upptrampat hav

hugg av foten bota skoskav

tjockskallig bonde i trakten där

plöjer sin åker försummar svärd

en tölp är en tölp och ska så förbli

huvud eller ej det skiter vi i

dikta i tungor vadå för larv

opinionen är klar penetrera min tarm

pliktskyldig urskuld av gammal schablon

sanningen är den som är om ett hjon 

iskall: hugg av foten bota skoskav

skrev någon skum text här för ett tag sedan som kanske kan få va med här

http://ungdomar.se/forum/thread/jag-skrev-nagot-till-er  här

ögon som stirrar munnar som grin

skräckslagna själar bakom hånfulla flin 

beslöjat sinne i ofattbar trans

fela en gång och du mister din sans

anfall är bäst som försvar har vi lärt

onda cirklar har vi skissat och närt

hopplöst att förstå detta fia med knuff

låt mig älska och krama slippa allt gruff

SKRYT INTE: http://ungdomar.se/forum/thread/jag-skrev-nagot-till-er

mycket bra, jag använder det "också" som "terapi" kom jag på ungefär nyss att man kan göra, det känns skönt

rimma bort verkligheten!

det som inte syns, det finns inte
hjälp är endast för den vildsinte
uppskurna handleder
då är man ledsen
det som syns avleder
teorin om tristessen

=))

fundamental falskhet mellan varelse och figur

livets skådespel är icke annat än en bur

den galne regissör sin överman har mött

rubbat koncept som rädsla har fött

oförädlad natur med vämjeligt nuna

svullen ruttnande kropp med struma

oriktigheten flyger under radarn så lätt

om den inte trimmats av skäl fördolda utan rätt

en tjänst av en björn eller kanske en kung

ett helvete som ung

isande död flammande hat

vidunderliga hungriga gap

men vad är då den gamles svar

skikten delas i delande skikt

maskiner som bultar med huggande slag

skalar skinnet från människans rygg

valpar blir hundar bli knotiga ben

själen är vacker men doppas i smuts

stelnar till sist jaha herre usch

bevakande öron lyssnande ögon

fiktion eller ej  spelar relativ roll

slit ut tungan och se en mening blod

krossas till damm mellan kvarnens sten

kräla i dussin och dussin av fall

försonas åter men lek aldrig man

fångad i nedbrytande kött

bunden vid masten

på en båt i ett hav

angripen av termiter

hungriga käftar förtär

skåda i ångest och vanmakt

drömma om annan värld

Misstag

bristande sympati eller intelligens

självförtroende eller överväldigande narcissim

apati eller realism

hittade ett gammal dokument betitlat "samlade verk", de är nog försvunna från um sen länge så här är ett urval:

Momentspoesi I - Första Känslan:
(2006)

En höstkväll
Mörker
I världen där
bebyggelse möter skog
Går på den gamla grusvägen
Det
blåser
Ljus där framme
En lyktstolpe
Uppförd för många
decennier sedan
Ärgad och rostig av väder och vind
Lyser ett
matt orange-aktigt sken
Över busken nedanför
Fortfarande ett
par blad har
De rör sig i vinden
Samtidigt som duggregnet
strilar ner

Momentspoesi II - Andra Känslan: (2006)

Den
varma luften,
blandas med kvällens svalka
Vår sol precis
tagit sitt flykt
Tusende och åter tusende dofter
Blandas i en
symfoni,
av levnad och återkomst

De många människor
slappnar av
samtalar lågmält
öppnar sinna sinnen
Ännu
inte till-vila-lagda fåglar
kvittrar försynt
Gräshoppor
spelar längs kanten
På skillnaden emellan livet och
civilsationen
Ena sidans härskare vare grönskan
Den andre
varde människan
Och vid dem sällsyntaste av tillfällen dessa
interagera.

Mörkret sig nyligen lagt
över vår jord så
skön
Grönskande, spirande sommartid
till vila haver nu
gott
Dess många färger fångas
Oväntat av ett elektriskt
ljus

Där, på den platsen
Delas världen upp
Mörkret,
och ljuset,
kontraster som smeker själen
grönskans färg
mot
mörkrets trygghet
världen är underbar

MomentsPoesi III - Den yttersta
kanten: (2007)

Eftermiddagen vid världens utkant är
kommen
från den gråmulna himmel strilar ett duggregn sakta
ner
över de kala buskar och träd i evighetens trädgård
världen
verkar trött, gammal och sliten
utanför det grånade huset är
det kyligt, dagen börjar så smått ända
buskarna längs
baksidan markerar kanten för varandet och den yttersta gränsen

Momentspoesi IV – Fragmentspoesi:
(2007)

Ett gathörn
Det
är natt
Svagt lysande gatlyckta
Det blåser lätt
Trädens
återstående löv skakar
kastar skuggor genom ljuset
Ner mot
de gröna blad av buskar
Våta av det stilla regnet

Laktospoesi IV
– Requiem: (2006)

Kycklingen är död
Vi
Skalderar
Kycklingen är död

Ingen nåd har givits
Ty
kyckling är död
Alltjämt dess kropp ej satts till jorda
Trots
att kycklingen är död

Kycklings plockade kropp
Simmar i
grädde av matlagningstyp
Står nu bortom allt hopp

Kycklingens
plockade kropp
Känner värmen av vår ugn
Står nu bortom allt
hopp

Snart dess lekamen förtäras skall
Av de människor
som utan samvete
Med malande käkar, och glupande hunger
Som
äter lik för nöjes skull

Kycklingen är död
Vi
skalderar
Dess lekamen nu står i nöd
För den är
Slutgiltigt
död

Laktospoesi V: (2007)

En hjänskadad
utter
leker i morgonsolen
Farfar ramlar nästan av
stolen

Morgonen försvinner
Och uttern likaså
Farfar
undrar hur man gör för att stå

Nästa morgon
förfluter
likadant
förutom att denna gång
Är det faktiskt sant

Farfar
kastar smör på en tant

En tidens gilla
återgång till det nya: (2006)

Somnar i sommarsolen.

Stroboskopet blinkar, du
vaknar upp
Tiden ha gått sin sakteliga gång
Parken är
platsen dig inom och utom

Ljuden når dina öron
Som
rörelser i den kosmiska banan
De lyfter din själ till högre
höjder
De älskar med dig, passionerat
Med ditt Sinne de
leker
Tankarna kan inte längre fokuseras

Parkens dofter
fyller dina sinnen
Citrus, gräs, rök, blommor, musik
Parfymen
av båd människa och moder jord
Tomheten har i ett svep lyfts
bort
Hymnerna från folket stiger mot himlen
Cynismen upphör
att existera

Musiken är svaret och lösningen
Endast detta
kan höja dig så
Som en fågel, lyft i skyn
Konsertens toner
varde din vind
Allas tankar och själ blir en
Ljuva känslor
störmmar genom blodet
Isande härlighet sprids i kroppen
Natten
närmar sig utan notis

Och framtiden oss varde, en ström av
ljud
En gemenskap mellan var och en
Vi människor på denna
jord

Samlade i kärlek, vänskap och harmoni

Snö: (2003)

Låt tystnaden stilla vila
över den snötäckta åkern
ingen
mer snö falla idag
Mörkret har redan kommit

Åkern kantas
av träd utan löv
och granar täckta av snö
under träden
vilar
de människor av egen sort
de som värnar om mörkret
och
tystnaden

De är kalla
men bryr sig inte
fokuserar på
den mörka himlen
täckt av ej synliga moln
icke
stjärnor

Någonstans långt bort
I det djupa
mörkret
skymtas den måne
som inte bringar mycket ljus

Se
människorna ler
och tittar ut i den kyliga natten

Baserad På En
Verklig Händelse: (2007)

Det var tidig morgon en mindre vacker da'
som jag fann mig troende
att galen jag va'

Ty städas skulle lägenheten så det blev
rent
Jag vaken länge varit och tyckte det var sent

Då
mina sinnen mig oväntat plötsligt svek
Det tycktes mig som att
dammsugarn' åt mig skrek

Handlingsfattig och förvånad jag
min världsbild rev
men fortsatta reaktioner från sugaren
uteblev

Men glad jag ändå var att på dess kall jag givit
svar
För påsen i dess inre endast blott överfull var

Så
medan ganska skakad sålunda jag den bytte ut
begrep jag varför
den trumpetat fram ett sådant tjut!

Interpunkteringsform:
(2007)

Spela det rätt så att det händer
Alla vi blir nöjda när
världen vänder
Ty texter jag skriva, som terapi, få utlopp för
tankar och känna mig fri
Uttrycka sig man måste såklart, genom
text och poesibesläktad avart.

Se framåt, blott framåt, en
ny dag gryr för sinnets stund
Och må det vara mörker över
jordens rund
Och när realiteten igen kommer hit,
man försöker
hitta botten på en flaska med sprit

Ty lycka är blott en
vanföreställning
Tankar är ej en passande vedergällning
De
är lika hemska som myggen
Och det slutar endast med att hugga sig
själv i ryggen

Metervis med text kommer bara till samma
sak
Livets väg är ej krokig utan vedervärdigt rak
Bara ett
alternativ för hur det kan gå
Vad är meningen med att
överhuvudtaget hoppas då?

Och ja, den här saken:

Monotomi: (2007)

"Räkna upp fåglar", så började samtalet oss emellan,
jag var blott 15 år, och kände mig pressad, nervositeten och
stressen kom sakta krypandes.
Slutligen tog jag försiktigt till
orda:
"Kungsfiskare"

"Mm, det är bra,
fortsätt" sade han betänksamt

"Talgoxe, Skata,
Korp, Nymfparakit, Blåmes, Rödhake"

"Det räcker
nu" sade han "Nu vet jag vad du går för"
Han
lutade sig fram mot mig, såg mig djupt i ögonen, jag tittade
nervöst in i hans, stålgråa och självsäkra, han andades tungt i
mitt ansikte, andedräkten var inte särskilt behaglig, men jag stod
ut.
Hans hand rörde vid min kind, sakta löpte den ner, från min
tinning till min haka, jag kände mig mycket obekväm.
Plötsligt
blev hans min en aning betänksam, han drog sig undan och stirrade ut
genom fönstret.
Utanför hade fortfarande inte våren hunnit
komma igång ordentligt, det var grått, det var kallt, och snön
hade inte hunnit smälta undan för att ge plats åt den grönska som
snart skulle spira ut i blom.

Jag kände mig mycket osäker,
började så smått att sv.ettas där jag satt i den beiga, bara
aningen för mjuka soffan.
Hela scenen som utspelade sig tycktes
dyster, färglös och tom, jag gillade det inte alls, trots att det
bara var tidig morgon kände jag mig ganska trött, på ett utmattad
vis, dyster insåg jag att det inte skulle bli bättre under dagen,
jag skulle få lida, kämpa och be för att nå mitt mål.

Det
jag hade tänkt mig när jag kom dit den morgonen var att slippa mitt
eget hem, min moder var fortfarande sykiskt instabil sedan
skiljsmässan, minsta olägenhet fick henne att tappa humöret,
ibland slogs hon, men oftast skrek hon bara, skrik som tärde på
mitt redan svaga självförtroende.
Det var en jobbig tid för oss
alla.

Jag undrade om han tänkte säga något, men istället
satt han bara där, tillbakalutad och outgrundlig, stirrande ut i den
kalla världen.
"Strandpipare" sa jag en aning
försynt.
Han tycktes inte höra mig.
"Pärluggla,
sparvhök, gräsand" fortsatte jag.

Han vände sakta sitt
huvud mot mig, en av hans ostyriga lockar föll ner över hans
ansikte, reflexmässigt föste han iväg den med högerhanden, men
ångrade sig sedan.
Han slet i sitt hår och skrek en stund, jag
kröp ihop i soffan, försökte göra mig så liten och obetydlig som
möjligt.
Plötsligt upphörde han med sitt vanvett.
"Du
vet" sa han sakta och lågmält, "Att jag måste klippa av
den, du skall få den av mig. Som en gåva".

Jag vågade
inte svara något, men i mina skrämda tankar sa jag för mig själv,
sorgesamt och oroligt "Koltrast".
Det verkade nästan
som om han instinktivt visste vad jag hade i tankarna.
Föraktfullt
gav han mig en av sina hårda blickar, medans han reste sig upp.
Han
gick ut ur rummet i tystnad, fullständigt ignorerande mot mig, som
satt där hopkurad och skrämd i ena hörnet på hans soffa.
Jag
visste att det inte var någon bra idé att följa honom, jag hörde
hans steg när han i makfull men bestämd takt gick mot köket, jag
hörde hur han rotade i en låda.

Snabbare än jag hade väntat
mig var han tillbaks, han höll slappt en förskärare i sin högra
hand.
"Kom hit" sade han, tittande på mig, med något
som nästan kunde tolkas som medlidande, sedan blev hans blick hård
och bestämd igen.
"Knäböj framför mina fötter"
Jag
tog mig snabbt ur soffan, kröp fram över det dammiga golvet, satte
mig på knä framför hans fötter, med ögonen stängda och huvudet
nedböjt.
Hans hand plockade upp något ur hans ficka.
"Håll
den här sade han".
Snabbt tittade jag upp och mottog den
sked som jag visste att han hade gömt där i.
Som sig brukligt
var förde jag in skaftet mellan mitt ring och långfinger på
vänsterhanden, sedan jag lade min högra tumme i utbuktningen.
Jag
kastade en snabb blick upp mot hans ansikte, han såg ut att vara
nöjd med min insats.
"Den här dagen blir kanske den sista
dagen på länge" sa han, "Snart kommer du att vara
förändrad"

Hans hand tog ett stadigare tag om kniven,
samtidigt som han lutade huvudet framåt.
"Humlans flykt"
muttrade han upprepade gånger för sig själv, mellan stängda
läppar, medan han valde ut den lock som skulle offras.
Han tog
sig ingen större tid med att kapa av den utvalde, snart stod hen med
den i sin hand.

Han lade ifrån sig kniven och sade "res
dig upp".
Jag reste mig, det värkte i mitt vänsta knä, ty
det hade legat grus under det.
Med osäkra rörelser lade jag
tillbaks skeden i hans ficka.
"Ta av dig tröjan"
kommenderade han, och jag åtlöd hans befallelse nästan
omedelbart.
Han tog tag om min högra handled och sträckte upp
min arm.
Med en invand skicklighet lade han håret han nyss hade
skurit loss mot min underarm och tejpade lite slarvigt dit det med
svart eltejp.
Han kysste mig.
"Du kan gå nu" sa han
när han slutfört ritualen.
Jag sade ingenting, men jag visste
att den händelse som precis ägt rum den dagen för alltid skulle
förändra mitt liv.