Forumet - Tråden för sjukt verklighetsfrånväda önskningsinköp

Tråden för sjukt verklighetsfrånväda önskningsinköp

2341 1 30
Var hälsade, forumiter - då var jag i farten igen. Denna gången med en tråd i liknande tema som föregående: inköp. saker. moneyz. cash (meningslös materia vars hypnotiska dragningskraft hotar att göra prylkåthet till den främsta folksjukdomen). Skillnaden är att den här saknar all den realism som tråden för planerade inköp hade. Här kan vi helt enkelt posta (bilder på) materiella eller immateriella ting vi önskar var i vår ägo,  men som, med en titt i plånboken, i dagsläget inköpsmässigt saknar verklighetsförankring. 

Seså. Dela med år av era onåbara önskvärda ting, så kan vi alla gråta över och sörja de förluster vårt behov av överflöd matar oss med. SkadeglädjeRodnar Det är valfritt att efter postat inlägg ta på sig skuld och känna skam över det konsumtionssamhälle man bidrar till genom ett successivt växande, ömmande begär efter Det Man Inte Kan Få och Det Man Bara Måste Ha.

Spana också in:

23B11E000-Q11@12.jpg
ZI111E007-G11@2.jpg
ZI111E006-Q11@2.jpg
PE211E005-Q11@12.jpg
K4411E003-Q11@6.jpg

det jag känner för er...jag..*harklar mig*..jag har aldrig känt det för ut. en varm känsla av ömhet och kärlek väller igenom mig varje gång jag tänker på er beröring; hur ni försiktigt och varsamt, men ack så stabilt och tryggt, lugnt och långsamt omfamnar mig med er. ni är så nära att jag kan känna er typiska doft - så ren och rik. ett leende sprider sig försiktigt på mitt ansikte, medan ögonen, nästan blygt, betraktar er uppenbarelse. plötsligt slår det mig - på millisekunder sprider sig skräcken runt i kroppen som ett gift, ett gift som hotar att mörda min framtida lycka; paniken tar vid, pupillerna vidgas och hjärtat pumpar hårt. det finns ingen möjlighet för er och mig att bli ett oss. alla hinder, alla odds...det är för mycket. vi klarar det inte. insikten ter sig likt en sanningens kniv; jag känner hur något rinner längst med magen - jag kollar och ser oförstående på den räd av blod som läcker ur hjärtat likt ett punkterat däck; jag kollar på den länge, innan blicken plötsligt fokuserar det vapen som så obarmhärtigt och hånfullt, precis i denna stund, brägar mig om livet. sanningen. jag kan se den. smärtan ökar, om än möjligt, ännu mer i bröstet och jag tror att jag ska svimma. det svartnar lätt framför ögonen och jag tvingas ned på knä. flämtandes vänder jag huvudet upp, rakt fram, mot mina älskade. jag börjar skaka och kollar förtvivlat på dem med smärtande blick och tänker: "det här är ingenting. det här ingenting mot det pest jag lär tvingas genomleva i ett annat liv, utan er. jag behöver er, förstår ni inte det? jag vill ha er. nu, NU - och för alltid. det var vi...jag svär att alltid vara er trogna". igen börjar det svartna framför mina ögon. det sista jag känner är rädslan och hopplösheten inför den verklighet som väntar mig - utan dom. föga anande jag att detta skulle bli sista gången jag någonsin stängde mina ögonlock.

nu var jag bara en kropp, ett skal, av något som förut kunde anas vara en människa