Forumet - Trött på livet(wall of text)

Trött på livet(wall of text)

135 0 10
Hej jag vet inte riktigt om det här är rätt forum men jag känner att jag skulle vilja skriva av mig lite och hoppas det här är rätt.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja jag har hela mitt liv varit en social och glad kille och alltid haft mycket igång både med många bra vänner och mycket med idrott. Problemen började hösten 2009 när jag gick i nionde klass, jag hade skadat en av mina fötter när jag varit ute och sprungit i slutet på sommaren och jag fick operera den nästan direkt, efter operationen så låg all träning nere väldigt länge och jag kom knappt iväg till skolan pga av det fysiska.

Tillslut när skadan började läka så fick jag en inflamation i båda fötterna som gick upp i båda benen och jag har sedan hösten 2009 opererat mina fötter för inflamationer och olika typer av fotproblem 21 gånger. Det var tänkt att jag skulle börja på ett elitidrottsgymnasium i Göteborg eftersom jag spelade väldigt mycket tennis och var riktigt bra på det, men när jag inte kunde träna så försvann den möjligheten.

Betygen som var så viktiga sjönk eftersom skolan inte var möjlig att ta sig till, vännerna hörde fortfarande av sig men jag orkade inte hitta på något. Träning och det sociala livet betyder verkligen allt för mig som det märks och utan all den stimulans så blev jag mer och mer nere. På hösten så kom jag varken in på idrottsgymnasiet eller på mitt andraval pga för dåliga betyg utan jag fick en reservplats på ett annat, jag började där men det dröjde inte mer än 1 vecka innan jag blev väldigt sjuk. Väldigt stark influensa med feber flera timmar om dagen satt i heal den hösten och jag var inlagd på sjukhus en hel del för utredning både för inflamationerna i fötterna som fortsatte att spöka och för "influensan" som dom kallade den. Jag fick ingen diagnos på sjukhuset utan dom sa att det nog skulle gå över med tiden det var julen 2009.

Eftersom jag inte klarat av första året på gymnasiet så fick jag börja på IV-programmet för att plugga upp mina betyg inför kommande höst och söka in på samhällsprogrammet igen. Jag gick varje förmiddag där och läste olika ämnen, sen tog det stopp för jag fick diagnosen IBS vilken är en typ av nervdysfunktions grej i tarmarna, jag kunde i princip inte lämna hemmet.

Så skolan låg nere sammt träningen och kompisarna. Sedan i mars 2010 så gick jag i princip in i väggen, jag var helt slut och hade stora problem med tvångstankar/handlingar och ganska grov paranoia, jag fick komma till bup och där konstaterades att jag hade en djup depression och OCD. Jag fick börja käka Klomipramin och gå hos en psykolog varje vecka och det har jag gjort sedan dess. Jag hade innan jag fått depressionen känt mig väldigt nere och känt mig förvånad varför jag inte var glad övernågot som jag var innan, men att få en diagnos var skönt. Hela våren och sommaren 2010 jobbade jag och min psykolog stenhårt med kbt-träning och jag började få lite mer ordning på vardagen, långsamt orkade jag ta mig i väg till olika saker, ta mig utomhus och handla osv. Depressionen fick verkligen mindre fäste i mig och jag kände mig hoppfull.

Hösten 2010 så kom jag in på samhällsprogrammet trots allt och vi hade bestämmt med skolan att jag skulle börja med att gå på halvtid och sedan öka mer eftersom. I november var jag helt slut och knäckt och jag orkade inte med något annat än skolan och knappt det, mina föräldrar, jag, bup, studievägledaren och skolkuratorn att jag skulle läsa två ämen ca 30%. Så i januari började fortsatte jag att gå kvar på samhäll med samma klass (94:or) ett år yngre och det var svårt att komma in i sammahanget men jag jobbade på för jag är ju social och trevlig i grund och botten.

Ja började i julas inse hur mycket jag hade missat och vad jag var nu och depressionen började komma i kapp en och livet kändes bara hopplöst. I januari i år så fick jag en kontaktperson från socialen, hon och jag hittade på saker varje vecka typ fika, gå promenad och bro dylikt. Detta hjälpte något oerhört mycket för jag kom hemifrån och hade ett "eget" liv, min familj är fantstisk men alla behöver något lite eget. Vi har jättemycket gemensamt och vi har både kul tillsammans, redan efter en månad så sa hon att hon ville fortsätta att träffa mig efter att hennes uppdrag var slut (i början på maj) Jag blev oerhört glad eftersom jag inte har några vänner kvar och för att jag har så himla dåligt självförtroende och fortfarande en del paranoia så jag hade väldigt svårt att acceptera när hon sa att hon såg mig som en vän.

Allafall så blev hon jätteviktig för mig och trots att jag mådde skit och att folk började bli otrevliga i skolan och snacka skit så hade jag allafall henne som jag kunde se i fram emot även när det var som mörkast. I mars så började jag inse att jag börjat se henne mer än som en kompis, inte kär men väldigt betydande.

Jag hade en svacka i början på aprill då jag överdoserade min antideppmedicin x2 och då jag måde riktigt illa och var på väg bort, det var dock hon som fick mig att berätta för min psykolog och mina föräldrar hur jag mådde för jag ville inte oroa dom i onödan. Inför soc-mötet i april så hade jag planerat att avsluta all kontakt men min kontaktperson pga av att jag blivit "förälskad" i henne och eftersom hon är 7 år äldre så måde jag bara sämre när jag insåg hur extremt liten chans det var att hon gillade mig.

Hennes uppdrag skulle fortsätta till i september i år men efter mötet ringde jag upp henne och förklarade för henne hur jag känner för henne och hur att hon betyder allt för mig. Hon blev nog rädd eftersom hon ringde direkt till soc och sa upp all kontakt, jag vet fortfarande inte varför eller vad jag gjort för fel, men sedan dess utan henne så har jag börjat må sämre och sämre.

Viljan att ta tag i mitt liv började komma tillbaka i februari i år och jag insåg dock i dåligt skick jag var speciellt fysiskt, ja började dock träna igen och nu är jag i ganska bra form och ser nog okej ut. Förra veckan träffade jag en tjej på vid ett möte och vi snackade på mycket och hade riktigt kul, man känner lite om båda tycker det är kul och jag tolkade det väll som så. Jag fick inställingen att hon verkade vara lite intresserad eftersom vå hade så kul och det hjälpte ju mitt självförtroende jättemycket, eftersom jag tvivlar på att jag kommer lyckas skaffa mig en tjej och vänner igen. Allafall så hörde jag av mig på fejjan igår och frågade om hon ville dra och ta en fika och jag har inte fått något svar, när jag träffade henne förra veckan så fick jag hopp igen, hopp om att jag faktiskt inte var så illa som jag trodde men nu när hon inte svarar så inser jag hur fånigt allt blivit och att jag bara var naiv, dum sak att göra kanske eftersom vi bara träffats en gång jag vet inte.

Jag har mått dåligt länge nu och börjar bli väldigt trött på allt.
Jag ser ingen vidare framtid och jag känner att jag vill avsluta mitt liv eftersom jag livet bara går neråt hela tiden.
Min familj har jag tänkt mycket på men jag känner mig bara som en belastning eftersom jag bara oroar dom och bråkar med dom hela tiden, och jag gör inget vettigt hemma

. Jag vet inte vad jag gör för fel med det känns som alla flyr från mig men jag vet allafall att jag i grund och botten är en trevlig och go kille men jag har tappat orken på livet nu, jag har inga vänner/tjej, skolan går åt helvete och min idrotts identitet/dröm har gått i kras. Jag har försökt att ge mig ut på tex ungdomsgårdar och träffa folk men ingen vill umgås med en och jag har ringt mina gamla kompisar men dom har tröttnat alternativt är för rädda för att umgås.
Jag skriver nog här för att jag inte kommer på något bättre att göra just nu, jag sitter ju bara hemma och mår dåligt. Innan var tanken på självmord skrämmande men nu är det bara en skön känsla och jag ser fram i mot att få slippa allt.

Jag funderar på att ta alla min antidepressiva och mina sömntabletter i kväll och göra slut på allt och få slippa det här livet "

allt är skrivet på mobil så lite fel var det nog, tacksam för råd om någon orkar läsa dvs =/
wuuutno:

Jag funderar på att ta alla min antidepressiva och mina sömntabletter i kväll och göra slut på allt och få slippa det här livet "


Läste allt och kan bara säga att fan, vilken jävla otur du har haft. Men det ska inte hindra något från att bli bättre senare i livet! Snälla ge inte upp. Det finns så jäääävla mycket som kan bli bättre än!

Jag hejar på dig!
wuuutno:

Jag funderar på att ta alla min antidepressiva och mina sömntabletter i kväll och göra slut på allt och få slippa det här livet "


Nejdå! Som Time nämnde du har verkligen hela livet framför dig. Världen består av så mycket erfarenheter att uppleva, människor att känna vilket kan forma hela ens liv. Tro mig, jag har upplevt det, till det positiva och det negativa.

Jag hejar lika så på dig!

Om du känner att du önskar att socialisera dig på så öppnar UM glatt sina armar för dig!

Spana också in:

wuuutno:

men nu är det slut


Grabben, vet du hur mycket du missar om du gör det?
Vet du hur nära och kära kommer att må?

Du är ingen belastning för någon. Du mår dåligt och du behöver hjälp. Fortsätt söka hjälp, ta emot hjälpen och vänd på ditt liv till det bättre.

Du har oerhört mycket mer kvar att leva för.
Så mycket mer kvar att se, uppleva, erfara.
Livet är skit ibland, ibland längre perioder, men se inte det som ett permanent hinder utan tänk på att du en dag kommer att ta dig förbi det hindret och bli glad och lycklig.

Ger du upp går du miste om så mycket, så låt inte detta låta dig ta ditt liv.

Livet är en gåva, förvalta den gåvan väl.
Knarko:

Grabben, vet du hur mycket du missar om du gör det?
Vet du hur nära och kära kommer att må?

Du är ingen belastning för någon. Du mår dåligt och du behöver hjälp. Fortsätt söka hjälp, ta emot hjälpen och vänd på ditt liv till det bättre.


Nä jag vet nog inte vad jag missar för jag har tappat hoppet på att livet kan bli bättre, jag har tänkt oerhört mycket på mina nära och kära; min familj, dom skulle tycka det var jobbigt om jag försvann men alla är so trötta på allt med vården mm.
Helst av allt vill jag bara bli inlagd igen men jag klarar inte av att ta mig till akuten för jag vill verkligen inte oroa familjen, om jag orkar till onsdag så ska jag nog berätta allt för min psykolog
wuuutno:

Helst av allt vill jag bara bli inlagd igen men jag klarar inte av att ta mig till akuten för jag vill verkligen inte oroa familjen, om jag orkar till onsdag så ska jag nog berätta allt för min psykolog


Men hallå... gör det. Är det bättre att du får hjälp och en chans till att allt blir bra eller är det bättre att avsluta allting och inte veta vad som händer efter döden?
Du har ALLT att vinna på att fortsätta att kämpa och du har ALLT att förlora om du ger upp.
Kanske blir allt bra om jag söker hjälp, men som dom flesta som jag snackat med säger är att jag måste ta tag i mitt liv själv men just nu så är det svårt.
Dumt nog så kan jag inte vara glad med bara min familj och det har jag jättedåligt samvete för, men jag vill trots allt egentligen mer med livet. Jag vill skaffa mig nya vänner och en ny tjej som jag kan ha kul med, det vill jag verkligen men det kan ingen sjukvård i hela världen hjälpa mig med
wuuutno:

men som dom flesta som jag snackat med säger är att jag måste ta tag i mitt liv själv


Du är med och påverkar, utan tvekan, men ibland hamnar vi i situationer där vi inte kan ta oss ur dem ensamma och då behöver vi hjälp och hjälp finns att få.

wuuutno:

det vill jag verkligen men det kan ingen sjukvård i hela världen hjälpa mig med


fokusera på att du ska må bra först innan du tänker på vänner och flickvän, det kommer i efterhand, att du mår bra ska vara prio nummer ett just nu.