Forumet - Tror inte jag blir behörig till gymnasiet...

Tror inte jag blir behörig till gymnasiet...

1021 1 12
EDIT: Jag går hos bup för detta men dom har typ gätt upp så sluta nu säga att jag bör söka hjälp (gått där i ich 15 månader

pga min socialfobi ich så kan jag inte riktigt gå normalt i skolan. Den nya som jag börjar på har sagt att de kan ta bort idrott, slöjd, musik och no-ämnen du behöver labba i (alltså ämnen och delar av ämnen som jag behöver vara med andra i). Alltså typ allt. Tror inte äns jag kommer kommer ha behörighet till gymnasiet?! Jag kan inte riktigt umgås med folk i skolan. Det funkar inte för mig kort sagt så kom inte och säg "bar att göra det öhhh" ´cus noh. Hah, Hur ska jag göra äns?! Känns som att jag redan kan ta o prostituera mig för ser ingen framtid utan utbildning. Någon som vill bli min första kund? :II 


Inga kommentarer

Senast ändrad 10 Jul 2016, 18:49 av Axelinaaas
Tråden har 12 svar. Sortera efter:

Bästa svaret

Har inget riktigt bra tips till dig, men vill i alla fall säga att jag förstår hur du menar med att du har problem med stora grupper. Jag hade det likadant i skolan, men när jag inte var i skolan så hade jag inga som helst problem, det enda jag inte gillade var att prata med folk i min ålder, men att prata med äldre (då, 19,20 och uppåt) var inga problem för mig. Men du hade ju kunnat söka in på något special anpassat gymnasium och t.ex. läsa hemma. Och om du inte kommer in kan du alltid läsa dina "missade" betyg på IM, det är en liten klass och väldigt special anpassat, +att de flesta som går där har haft något slags problem med skolan tidigare.

Spana också in:

Grejen är ju att det kommer följa med dig hela livet om du inte försöker nu. Vet att det kan kännas hopplöst, har varit så själv under en stor del av mitt liv men jag bestämde mig för att vända på det och jag är så glad att jag tog det där första steget. Försök träffa så många nya människor som möjligt nu under sommaren och träna på att bli lite social. Det minsta lilla kan göra så stor skillnad. Sedan kanske det är bättre med en egen psykolog ist för bup? 
Du kan väl inte bli bekväm me folk om du inte lär känna nya?
Råd till att börja med:
1. Kan du få tag i folk (kanske över nätet) som har liknande problem att dela erfaranheter med? Det kan vara färdefullt att veta hur andra har gjort. Kanske en del som är äldre.
2. Akta dig verkligen för att fatt abeslut som kan göra att detta blir värre eller att du får andra problem dess utom. Att prostituera dig skulle nog bara göra att du får en ännu mera komplicerad situation psykiskt iom olika nya besvär det kan leda till. Akta dig dess utom ohyggligt mycket för att dra på dig problem med alkohol, droger eller att hamna i fel vänkretsar.
3. Det finns massor av människor vars framgångar vilar på att de är annorlunda psykiskt. Blondinbella och Basshunter t.ex. Har du sett filmen Temple Grandin? Hon hade svåra problem av psykisk karrakrär snarlika dina och hon är utomordentligt framgångsrik. Kan du hitta ngt du kan göra där du drar nytta av problemen?


Frågor:
1. Hard du alltid haft detta problem? Har det blivit bättre eller sämre över tiden.
2. Vad vill du göra i framtiden? Hur ser planeran ut?





Byt behandlare på bup. De får inte ge upp, och kommer inte att göra det heller förrän om mångamånga försök. Du är ju bara 14 och har väl knappt provat några mediciner, insatser i skolan eller terapiformer än. Säg åt dina föräldrar att säga åt dem och skolan på skarpen, samhället får inte svika dig såhär. Om fyra år blir det mycket knepigare men nu har de tonvis med ansvar. 
Jag vet ej, men utan att få en gymnasieutbildning behöver inte betyda att man inte har en framtid.
Förlåt, men ställer frågor ^^
Vad skulle du vilja studera på gymnasium?
Skulle det ej fungera med att studera på distans? eller är det så du gör redan?
Finns det inte tillgång till att ha musiklektioner och sådant med enbart en lärare, eller är det obekvämt också?

Testa att prata med SYV på den skolan du går på och ställ några frågor om hur det fungerar, om det verkligen är nödvändigt med slöjd för att få studera gymnasium och så. Somsagt så vet jag inte hur det fungerar men hoppas att du ändå får studera det du vill =)
Jag har liknande problem efter en långvarig och svår depression, som uppstod efter all skit som jag och många andra blev utsatta för i grundskolan. Jag trivs precis som du med folk jag kan lita på och känna mig bekväm med, men drar mig lätt undan ifall det är någon som jag känt till under en längre tid då jag varit yngre och kanske inte pratat med på väldigt länge eller om det är i stora grupper.. Det finns någon slags skam efter allt snack som gått och man tror som att många har någonting emot en eller tänker negativa tankar om det som hände..

Men man kan ju tvinga sig till att arbeta med sig själv i sociala situationer, att man först tar ett djupt andetag och sen bara går fram och små pratar. Jag har nog mild social fobi då jag enbart blir kall svettig i händerna nu mera i vissa situationer, men det var så allvarligt förut att jag bara kunde börja storgråta. 

Jag var ju riktigt social som liten, men blev utsatt för grov mobbning och utvecklade en svår depression under högstadiet och började dra mig undan och till slut pratade jag inte alls och så var det i över fem år, var totalt isolerad då.

Men jag tvingade mig iväg då jag var 18 år till en ungdomsgård och visst var det tufft men jag blev kompis med ett tonårsgäng på fyra killar, vi umgås då och då.. Idag är jag 20 år och har det betydligt lättare. Jag har väldigt mycket goda vänner idag och nu går det fan bara framåt.. :D

Har du prövat med detta, i så fall, hur tycker du det fungerar? 

Nja, prostituering är nog lite för socialt... Tiggeri är någ något att satsa påTumme upp

Nej, men som aristoles säger, så borde du på något sätt söka hjälp, för ditt eget bästa.