Han är bakis och går upp och tar,
sitt dagliga glas,
några till och han blir sitt,
vanliga jag.

Och de på jobbet,
de visste,
sprit är hans bäste vän,
efter varje löningsdag,
är det fest igen.

En klunk till,
nu är han fri,
nu kan han andas,
men vägrar inse att han har,
brister som andra.

En flaska, snart tom,
nu börjar,
känslorna stämma
bott kvar i tio år,
men aldrig känt mig hemma.

Hans mun har blivit till en grotta,
av kalk och stål,
och han har dränkt sina sorger,
i alkohol.

Han har faktiskt alltid,
legat efter,
han har bytt skola,
snackat med polarna,
det har vart sena nätter.

Han har alltid velat bättre,
och allt har grott som man sår,
nu går han vidare för att gå till,
Norrmalmstorg.

På vägen möter han en liten man,
med gråa handskar,
han kommer fram till honom och ber om,
några små slantar.

Två skiljda individer,
och samma ögonblick,
två levnadsöden,
som sakta fört de hit.

Två murade fasader,
som båda gömmer känslor,
två personligheter,
som båda dömer människor.

Två djupa andetag,
och en fråga om tjänster,
två offer för den låga som.. bränner.

Två skiljda individer,
och samma ögonblick,
två levnadsöden,
som sakta fört de hit.

Varför ska man bry sig om en,
stackars klant,
han kan inte fatta varför han gav honom,
en slant.

Det han lever för,
är hans levebröd,
men inte bidrar till något annat än,
hans egen död.

Hur kan det hända,
i detta rika land,
men plötsligt inser han,
att han kanske blir,
likadan

Mannen lever, utan vänner,
utan någon värld,
Tänk om han också, slutar sådär

Två skiljda individer,
och samma ögonblick,
två levnadsöden,
som sakta fört de hit.

Två murade fasader,
som båda gömmer känslor,
två personligheter,
som båda dömer människor.

Två djupa andetag,
och en fråga om tjänster,
två offer för den låga som.. bränner.