Forumet - tvekar hela tiden

tvekar hela tiden

588 0 20
har vart tillsammans med min pojkvän i snart 2 år, men sexet har inte funkat på ett tag och vi har bråkat endel, .. har också mist förtroendet för honom med alkohol , vissa dagar e allt perfekt, andra dagen tvekar jag på hur jag ens känner? blir det såhär när man vart tillsammans länge eller vafan? ibland tror jag att jag har pms hela tiden .. jag älskar han, men går inte ihop med hans beteende .. vänjer man sig vid och ha den personen med tiden bara, eller vad händer egentligen?
kan säga att vi mest glor på film när vi umgås, fiskar eller annat.. har aldrig gått på bio o.s.v, så det säger nog endel , eller?
seriösa svar, tack..
shajjn:

Hur skulle det vara utan honom, tror du?
Känns vardagen (livet) begränsad tillsammans med honom?

Har ni kul?


har haft ett uppehåll på 2 v , jag gick ner 4 kg, mådde piss o saknade han så in i helvete.. kunde inte sluta skriva sms , får panik av o inte veta hur han mår o.s.v på 1 dag..

nej de gör de inte, tvärtom

ja, oftast iaf.. bara att vi inte har samma tyckande ofta o då blir allt skit.. de känns som jag ger mer än jag får, alltså att jag e för snäll o får inget tillbaka.. t.ex idag har jag suttit här hela dagen o väntat på han , skulle han aldrig göra

Spana också in:

lemuu:

har haft ett uppehåll på 2 v , jag gick ner 4 kg, mådde piss o saknade han så in i helvete.. kunde inte sluta skriva sms , får panik av o inte veta hur han mår o.s.v på 1 dag..


Låter som att du är beroende av honom, på ett eller annat vis.
Hur är det med din självkänsla och ditt självförtroende?

Kan vara så att du inte längre känner likadant för honom som förr, men att du har svårt för tanken att gå isär, eftersom han blivit en så stor del av dig själv.
shajjn:

Hur är det med din självkänsla och ditt självförtroende?


dåligt, alltid vart o kommer alltid vara tror jag.

shajjn:

Kan vara så att du inte längre känner likadant för honom som förr, men att du har svårt för tanken att gå isär, eftersom han blivit en så stor del av dig själv.


jag vet inte ärligt talat.. tycker han är jättego o så, blir nervös när jag ska till han fortfarande också, men idag t.ex hade jag inte "suget" för o dra dit.. blir så orolig, vill inte tappa känslorna för en sån go person.. jag är inte vän med hans mamma och syster heller, så det tar hårt på mig.. nja nej, alla bråk har gjort så jag inte är så nerkärad i han längre.. men jag älskar han [sad]
lemuu:

jag vet inte ärligt talat..


Eller så blir du orolig för att bli kvar ensam, att inte få ha kvar den bekräftelse det faktiskt innebär att ha en partner, bara pga av att du inte har känslor för honom.

Då är det ju förståeligt att du inte vill tappa känslorna för honom.

En annan person i din situation hade väl också känt att det vore "synd", men accepterat faktum och "gå vidare".

Jag gissar detta, jag vet inte. Se det som ett förslag.
Fundera vidare.
Jag är i precis samma situation. Jag och min pojkvän har två år nu i oktober. Jag kan inte sluta tveka på mina känslor och se skillnaden på om jag är kär eller bara älskar honom. bara är så van vid att ha honom att jag inte kan se mig utan honom. Men det känns inte längre på samma sätt. Fast ska det göra det?
jag gjorde en paus i en vecka när jag kände på ett liknande sätt. ochd et var som du beskrev det, fruktasvärt. och jag tänkte att jag aldrig ksulle kunna få honom igen. men är det kärlek eller är jag bara rädd för att vara ensam? är jag kär?
GaaaAS. Jag tror jag dör.
sailorsong:

men är det kärlek eller är jag bara rädd för att vara ensam? är jag kär?


Du är rädd för att vara ensam. Du kanske är kär men jag tvekar på det. Du älskar definitivt inte honom. Du kan köra den där "jag älskar honom, men d funkar inte" men faktum är att efter ni har gjort slut kommer ni med all sannolikhet säga upp kontakten och det gör man fan inte om man älskar en person.
lemuu:

mådde piss o saknade han så in i helvete.. ...t.ex idag har jag suttit här hela dagen o väntat på han , skulle han aldrig göra


Alltså det är kanske dags att se skillnaden mellan att vara beroende av honom eller bara beroende av att ha "någon". Känns som att det mesta i ditt liv kretsar kring honom just nu och den beroendeheten är knappast snäll eller barmhärtig mot dig. Lite som att du själv byggt upp något med honom och som håller på att falla samman. Att det fortsätter falla samman lite på grund av att killen egentligen inte hjälpt med till att vare sig bygga upp detta eller med att hjälpa dig att hålla ihop det.

Är det värt det? För vem ska du bevisa att ni har det bra att förhållandet fungerar ändå? För hans syster? För hans mamma? För dig själv? För honom?

Det är klart att du känner att du tappar "suget" gumman. Ingen vill väl må dåligt frivilligt? Eller vill du det?