Forumet - Uppskattar ni livet?

Uppskattar ni livet?

1776 0 30
Finner ni glädje i er egna existens? Är livets små ljusglimtar tillräckliga för er? Själv har jag mina tvivel, livet har ju för det mesta mer motgångar än framgångar, Det kan vara lätt att se både fel och brister i sitt eget men även i andras liv. Borde vi kanske vara mer positivt inställda till livet, eller är de negativa erfarenheterna kanske rent ut av en drivkraft som gör oss mer motiverade till en förändring till det bättre? Det är lätt att hata men en större utmaning att älska. Vad är era tankar?
Livet är ba allmänt chill för min del just nu. Hade mycket drama och stress för några månader sedan, och nu när det är över så känns allt bara så nice för de mesta.

Draug:  Är livets små ljusglimtar tillräckliga för er? 
Alltså... Nej. Sånt ger mig inte så mycket. Har bara slutat tänka efter så mycket, har väl lärt mig att man inte tjänar nåt på att gå runt och tycka synd om sig själv och tycka att livet suger. Har slutat bry mig helt enkelt, o så får det bli som det blir Glad 

Spana också in:


PindaLira: Alltså... Nej. Sånt ger mig inte så mycket. Har bara slutat tänka efter så mycket, har väl lärt mig att man inte tjänar nåt på att gå runt och tycka synd om sig själv och tycka att livet suger. Har slutat bry mig helt enkelt, o så får det bli som det blir
Det är ju väldigt individuellt vad som ger en positiv energi så sett, det jag ser som ljusglimtar är fina minnen som gett mig stora insikter om livet, men det kan även vara mycket simpla vardagliga saker som ger lite extra luft under vingarna. Sen kan vissa tankegångar bara leda till elände att gå runt och grubbla på det håller jag med om, Att stänga av helt och inte bry sig är frestande i många fall, fast alla grubblerier är inte av ondo heller ibland kan man faktiskt komma fram till riktigt vettiga lösningar, livet är väldigt oförutsägbart på det sättet.

Draug:
Det är ju väldigt individuellt vad som ger en positiv energi så sett, det jag ser som ljusglimtar är fina minnen som gett mig stora insikter om livet, men det kan även vara mycket simpla vardagliga saker som ger lite extra luft under vingarna. Sen kan vissa tankegångar bara leda till elände att gå runt och grubbla på det håller jag med om, Att stänga av helt och inte bry sig är frestande i många fall, fast alla grubblerier är inte av ondo heller ibland kan man faktiskt komma fram till riktigt vettiga lösningar, livet är väldigt oförutsägbart på det sättet.
d33p. I min erfarenhet så har alla grubblerier väldigt sällan lett till några vettiga lösningar. Tror jag kan vara lite drama queen ibland och göra saker större i mitt huvud än vad det egentligen behöver vara, så det är nog bra för mig att sluta ta allt på så stort allvar. Men man är väl olika Glad 

PindaLira: d33p. I min erfarenhet så har alla grubblerier väldigt sällan lett till några vettiga lösningar. Tror jag kan vara lite drama queen ibland och göra saker större i mitt huvud än vad det egentligen behöver vara, så det är nog bra för mig att sluta ta allt på så stort allvar. Men man är väl olika
Det är inte allt för ofta det sker men det händer Blink  Jag kan också vara rätt duktig på att göra saker större än vad de i själva verket är, se problematik som med största sannolikhet inte ens kommer uppstå. Har väldigt lätt för att snöa in på extremt komplicerade lösningar på egentligen simpla problem. Om jag t.ex skulle få för mig att tälja en barkbåt så vill jag helst ha ett helt skeppsvarv till mitt förfogande. Alla är vi olika, men jag tror ändå att de flesta ändå delar något likasinnat hur avlägset det än kan verka i många fall.

Draug:
Det är inte allt för ofta det sker men det händer Blink  Jag kan också vara rätt duktig på att göra saker större än vad de i själva verket är, se problematik som med största sannolikhet inte ens kommer uppstå. Har väldigt lätt för att snöa in på extremt komplicerade lösningar på egentligen simpla problem. Om jag t.ex skulle få för mig att tälja en barkbåt så vill jag helst ha ett helt skeppsvarv till mitt förfogande. Alla är vi olika, men jag tror ändå att de flesta ändå delar något likasinnat hur avlägset det än kan verka i många fall.
Min kompis är helt övertygad om att min lösning (att hålla allt inne, vara apatisk och sen få stora breakdowns när jag är själv) är helt urusel. Saken är ju att det liksom inte funkar för mig med någon annan lösning. Vill ju inte vara emotional eller uppfattas som en sån person som gör saker stora runt folk helst. Hur gör du?

PindaLira: Min kompis är helt övertygad om att min lösning (att hålla allt inne, vara apatisk och sen få stora breakdowns när jag är själv) är helt urusel. Saken är ju att det liksom inte funkar för mig med någon annan lösning. Vill ju inte vara emotional eller uppfattas som en sån person som gör saker stora runt folk helst. Hur gör du?
Problemet är ju att när man stänger inne allt på det sättet så försvinner ju inte de känslorna av sig själv. Risken är att man pressar undan det tills man når den yttersta gränsen och inte orkar hålla det inne längre och då kommer allt ut på en och samma gång, Det kan uppenbara sig i panikångestattacker och liknande om jag ska gå efter min egen erfarenhet. Har egentligen ingen bra strategi att hantera det själv fullt ut, det enda råd jag kan ge är att försöka ventilera ut då och då, prata med någon du litar på. Försök att varva ner i en miljö du känner dig trygg i men framför allt att försöka att inte bygga upp ett helt berg av känslor inombords. Man kan lära sig hantera det bättre med tiden också, men innan man hittar de effektivaste sätten som funkar bäst för en själv kan det vara riktigt jobbigt.

Draug:
Problemet är ju att när man stänger inne allt på det sättet så försvinner ju inte de känslorna av sig själv. Risken är att man pressar undan det tills man når den yttersta gränsen och inte orkar hålla det inne längre och då kommer allt ut på en och samma gång, Det kan uppenbara sig i panikångestattacker och liknande om jag ska gå efter min egen erfarenhet. Har egentligen ingen bra strategi att hantera det själv fullt ut, det enda råd jag kan ge är att försöka ventilera ut då och då, prata med någon du litar på. Försök att varva ner i en miljö du känner dig trygg i men framför allt att försöka att inte bygga upp ett helt berg av känslor inombords. Man kan lära sig hantera det bättre med tiden också, men innan man hittar de effektivaste sätten som funkar bäst för en själv kan det vara riktigt jobbigt.
Du har helt rätt. Det där låter precis som jag. Gäller väl bara att jag ska lära mig det där med att ventilera då och då. Har ganska rejäla trust issues, så blir svårt att ventilera med någon annan än typ mig själv haha. Löser sig säkert med tiden, är bara 15 för tillfället så :)

PindaLira: Du har helt rätt. Det där låter precis som jag. Gäller väl bara att jag ska lära mig det där med att ventilera då och då. Har ganska rejäla trust issues, så blir svårt att ventilera med någon annan än typ mig själv haha. Löser sig säkert med tiden, är bara 15 för tillfället så :)
Jag hoppas att något var värt att notera, jag vet hur svårt det kan vara att tampas med den där problematiken då jag har den själv, är inte den bästa när det kommer till att lita på folk heller men det kan hjälpa att bara prata lite, man behöver ju inte gå in på de allra djupaste detaljerna om sitt inre tänk. Men bara att får ur sig lite grann kan lätta något på trycket inombords. Jodå  jag tror du har alla chanser i världen att få bukt med det :)
Japp, jag älskar livet även i svåra stunder. Har lärt mig acceptera sådant och även tycka att det är något positivt. Motgångar är något det bästa vi har. Det gör livet spännande och man uppskattar de bra sakerna ännu mer sen. Tänk vad tråkigt det skulle vara utan? Det formar även våra personligheter och jag har t.ex blivit en mycket positivare, mognare och starkare person. Jag ser det som utmaningar.