Jag går i sista terminen i nian nu och det finns inget jag längtar till mer än gymnasiumet. Alla mina vänner säger att de verkligen kommer sakna klassen och så, men jag vill bara bort härifrån. Jag ska berätta varför.

Man kan tycka att sista terminen nian borde vara en dramafri termin och det trodde jag verkligen. Inget drama på flera år, men självklart skulle det hända nu, nu när man bara inte orkar med det. Till en början var jag inte själv en del av dramat, men det kom att påverka mig och just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag känner mig så otroligt delad och jag vet inte om det är bättre att säga något än att inte göra något alls.

Jag umgås med ett antal kompisar från flera olika klasser och jag skulle säga att vi är ett gäng på åtta personer. Sen så gillar inte alla varandra då det varit små konflikter innan den som jag snart ska berätta om. Hur som helst så började det hela med att en av mina kompisar som går i en annan klass blev utfryst av sina vänner. Ingen ville vara med henne och alla började hata henne, utan någon riktig anledning. Det var mobbning på en ganska hög nivå då det slutade med att ALLA i hennes klass hatade henne. Jag och mina tjejkompisar från klassen (jag+4) ansåg att detta var så sjukt fel och idiotiskt och vi försökte självklart stötta henne. Anledningen att det hade blivit så här för henne var att tre av hennes närmaste kompisar hade varit tillsammans flera gånger, utan att bjuda med henne. Jag och mina vänner från klassen tyckte att detta var så lågt av dem och att ingen riktig vän någonsin skulle göra detta.

Tiden gick förbi och det började gå till en normal stämning i hennes, låt oss säga att hon heter Anna,klass, de var inte vänner, men inte heller ovänner. Men, precis när jag trodde att allt skulle bli frid och fröjd så kollapsar det i min värld. Vi skulle ha en volleyboll turnering då alla som ville fick skapa ett lag och varande, men man var tvungen att vara killar och tjejer. Vi tänkte då att Anna, jag och mina fyra vänner från klassen skulle vara i ett lag. Så vi försökte hitta några killar som skulle vara med i laget så att vi kunde spela. Dagen efter så kommer jag och, låt oss kalla henne Maria, till skolan och får reda på att två av kompisarna får klassen redan har skapat ett lag med några killar. Det hade varit okej, om det inte hade varit för det faktum att de inte hade sagt något vilket satte oss i en kris situation då lagen var tvungna att vara klara den dagen. Jag och Maria blev sjukt irriterade på detta, då de likt Annas kompisar, hade uteslutit att fråga oss och helt enkelt inte brytt sig.

Dagarna gick förbi och jag började bli mindre och mindre irriterad, shit happens, och jag slutade bry mig. Jag såg ingen anledning att älta detta, men samtidigt så slutade jag riktigt bry mig om vad de sa till mig då de (innan volleybollen) aldrig riktigt lyssnat på vad jag sagt. För dem var det bara viktigt att få killarnas uppmärksamhet hela tiden, varje dag. Jag umgås med dem och utanför skolan ( när det inte finns killar) så är det riktigt kul. De är fortfarande mina vänner, men ändå så känns det som att man tröttnat lite på varandra då vi gått i samma klass sedan 1:an.

Efter volleybollen så hände det även en annan grej, Maria blev sur på Anna då något hade hänt när de spelar volleyboll (jag var sjuk då). Ingen aning om vad, men nu, veckor efter, så är hon fortfarande seg över detta och några andra saker som har hänt mellan dem. Maria har börjat umgås mer med några från en annan klass och jag känner att vi börjar tappa kontakten. Förut var hon något av min bästavän, men nu anser jag att jag inte har någon bästavän. Jag står ingen sådär riktigt nära och jag är nog inte en så superöppen person.

Maria började i alla fall umgås med de andra, vilket hon såklart får göra, jag känner ju också dem och de är en del av vårt gäng. Förut så brydde jag mig inte så mycket, men nu har allt blivit så jobbigt. Hon umgås med dem ofta, vilket jag inte kan styra över, men det som jag tycker är jobbigt är att hon aldrig bjuder med mig, eller en annan tjej från klassen som då är med i gänget. Dem har skapat som ett eget litet gäng och detta gör mig ganska frustrerad. Här om dagen så frågade jag och, låt oss säga Hanna, om vi kunde göra något efter skolan. Det lät kul och varför skulle jag säga nej? Då säger i alla fall Maria att hon inte kan, för hon ska träffa dem två andra. Hon tackar nej till att vara med oss för att vara med några andra, som också är våra kompisar...?!Så de har varit med varandra i princip varje dag denna vecka och hon har aldrig frågat mig om jag vill vara med. Jag stör mig på att hon inte bjuder med mig och jag känner mig utanför och ensam. Jag vet att jag kan umgås med dem andra och det gör jag också, men det är jobbigt då jag känner att hon inte alls vill umgås med mig längre, bara i klassrummet då de andra inte är där. Det är inte så svårt att fråga om någon annan vill följa mes, men hon vill bara inte. Varje ledig stund i skolan ska hon gå till dem och ofta när jag kommer ska de gå iväg för att berätta något som jag typ inte får höra. Jag förstår inte vad jag har gjort mot henne. Vi har känt varandra så länge och förut var vi väldigt tighta, men nu så vill hon aldrig umgås. Hela riden ska hon vara med de andra och jag blir så irriterad på att hon säger att hon ska vara med dem utan att fråga mig. Visst, man behöver inte fråga någon varje gång, men i alla fall någon gång. Har hon tröttnat på mig helt och hållet eller vad är det som händer? För just nu utfryser hon mig på samma sätt som de två andra i vår klass gjorde med oss förut, eller som Annas klass gjorde mot henne. Inser inte hon det?

Jag känner mig riktigt ensam, trots att vi fortfarande är vänner, men jag vet att så fort jag frågar om vi ska göra något så har hon planer med de andra. När jag umgås med henne och de andra så är det som att jag inte är där och jag känner mig riktigt utfryst. De låtsas som att jag inte är där största delen av tiden, ibland kan de säga något ord eller två. De pratar öppet om att de ska träffas när jag är med, men de frågar aldrig mig. Jag känner att jag inte ska lägga ner så mycket energi på detta och bara sluta vara med dem då jag mår så pass dåligt, men de är ändå mina vänner. Vad ska jag göra? Varför beter händig så här? Jag vill inte skapa något bråk nu och jag inbillar mig att jag in låtsas vara glad resten av nian, men jag vet inte om jag klarar av det. Åtta veckor är det kvar tills jag aldrig behöver se dem igenom om jag inte vill det.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha för svar, men är jag ensam om detta? Jag mår så dåligt och jag vet inte vad jag ska göra. Detta påverkar mig mer än vad det borde och jag har svårt att bara stänga det ute. Samtidigt som allt detta händer är jag också in en jobbig fas i livet och jag gråter i princip varje kväll. Detta är bara en orsak, men det är den som har påverkat mig mest. Jag är förvirrad och jag förstår inte vad jag gör för fel. De låtsas som ingenting och skickar bilder på SnapChat när de är med varandra, omedvetna om att jag ligger i sängen och gråter över detta.

Ledsen över att det blev så långt, men vore så tacksam om någon svarade eller om någon annan har varit med om samma sak och tagit sig ut ur det