Forumet - vad äre för fel :(

vad äre för fel :(

293 0 14
hej

Oj, det blev en lång post detta och jag vet att 50% av er inte orkar läsa långa inlägg men snälla jag behöver verkligen hjälp :/

jag orkar seriöst inte med mig själv mer snart :(
Går första året på gymnasiet och har varit såhär dom senaste åren vad jag kan minnas. Allt var så mkt bättre när man var mindre :(

jag vet egentligen inte vad problemet är. Det är många saker som jag tror gör så att allt känns så hopplöst.

Jag har bra människor runt mig, en bra men trasig familj som vill mitt bästa, men som inte förstår eller lyssnar på mina problem osv. Kompisar har jag dessvärre inte, vilket jag skulle haft om jag inte vore så dum i huvudet och efterbliven som jag är :/

ja vet inte vart ja ska börja, de är svårt att förklara men jag känner mig otroligt liten eller vad man säger, nästan överallt förutom i mitt hem. Alltså, jag hatar att ha ögonkontakt med personer. När jag går förbi nån/några ute så känns det JÄTTEjobbigt och jag tar alltid upp mobilen och låtsas messa, men det känns inte så mkt bättre det.
I plugget är det bara allmänt jobbigt för det är ungdomar runt en hela tiden och det känns som att jag bara är i vägen,kollar ner i marken STÄNDIGT och inte får kontkt med någon eller vad man säger, att alla bara stirrar på en (fast det säkert inte är så) och att deras liv rullar på men att mitt står still. Det är helt sjukt.
jag har problem med min klädstil ( vilket är ett problem i problemet) jag har typ varje dag ALLTID samma kläder vilket jag innerligt hatar. Men jag har försökt att dra till stan för att fixa kläder men det går inte för jag tycker/hittar inget som passar eller så hittar jag inget som jag skulle kunna ha på mig eller vad man säger. Har shoppat med både morsa och syskon men inget hittas hur länge och hur många gånger man än försöker. Klädproblemet gör mig bara ännu mera osäker än vad jag är men jag kan inte ens fixa det enkla problemet själv :( det är jobbigare än vad det låter.
Vill oftast bara att dagen ska ta slut så jag kan dra hem och slippa vara där jag är.
Vill inte dra ut fast "kompisar" tar kontakt med mig för att hitta på något. Jag vågar inte - Vet inte vad jag ska säga eller prata om med personer.
Det ÄR jobbigt att tex dra och handla SJÄLV.
hatar min röst (har aldrig fått bekräftat om den faktiskt är ful men familjen säger såklart att den inte är det)
Hatar mitt leénde innerligt det också. Det gör ansiktet så jävla fult så jag ler ALDRIG. Man SKA le. men jag har ingen att le för.
osv.
Mkt är jobbigt :(

jag har varit så grymt taggad måånga gånger. Ni vet när man VET att dagen kommer bli bra. att dagen kommer förändra allt - Att man är beredd att göra allt man kan för att förändra sig själv. Jag har den känslan ibland men den försvinner snabbt när jag märker att jag är för dålig för att finnas.

Social fobi? eller vad är detta? [cry] vad det än är så vill jag inte längre.
Jag kan ju prata med min familj och syskon. Lär jag känna en person så trivs jag och snackar hur mycket som helst! jag har itne vart såhär jämt, det har jag inte - vad hände? [cry] Jag växte upp och blev mindre.

allt det gör så att jag inte har lust för någonting och att ingenting någonsin är roligt längre :(

Frågan jag ställt mig så jävla många gånger nu. Vad ska jag göra? hur ska jag lösa detta?
Finns det nån som har varit/är i samma sitation? nån som har tips eller nån som bara kan ge en spark i baken?
om nån vill snacka- skriva så gör jag det jätte gärna. Inte för att jag vet hur konversationen skulle gå men det löser sig nog
Jag känner att du är lite - eh - av en överanalytiker. Det finns inget recept på social framgång, men dock tror jag att småsteg är det bästa för någon i ditt tänk.

Människor blommar olika, personligen hamnade jag ej i en social sfär förrän i slutet på mitt sextonde år, det kan gå snabbt där efter.

Annars är det nog bra att gå till en psykolog för att reda ut din människosyn samt din uppfattning om din egen relation till denna.
Jag tror du behöver gå och prata med nån. Det låter som att du känner dig väldigt vilsen och ängslig, och jag förstår att det inte är lätt att förändra sina beteenden när precis allting känns fel. Det kan vara svårt att veta i vilken ände man ska börja.

Jag tycker mig känna igen mycket av det du beskriver från hur jag kände mig i högstadieåldern, även om du verkar lida långt mer av det än vad jag kanske gjorde. Vill i alla fall veta att du inte alltid kommer ha det såhär. Du kommer lära dig hantera allt det du har problem med, men som sagt kanske du behöver prata med någon om det.

lillajaget:

Social fobi? eller vad är detta? vad det än är så vill jag inte längre.
Jag kan ju prata med min familj och syskon. Lär jag känna en person så trivs jag och snackar hur mycket som helst!


Jag tror inte du nödvändigtvis har nån diagnos, men en psykolog kan ge svar på dina frågor bättre än nån här kommer kunna.
först och främst: du ska veta att du alltid är perfekt. Men ingen är perfekt, tänker du säkert nu. Jo, du är perfekt.
"Remember thet you're perfect, god makes no mistakes" som Bon Jovi sjöng.
Det jag tycker att du ska göra e helt enkelt att ta ett av erbjudandena att göra något på allvar. Säg ungefär "Nä nu jävlar, nu ska jag förändra mig!" dela det med någon, vem som helst, för när du väl sagt de högt så e de svårare att ta tillbaka. Jag håller tummarna för din skull, och glöm aldrig att de finns människor som älskar dig. Lycka till![love][love]

Spana också in:

lillajaget:

Kompisar har jag dessvärre inte, vilket jag skulle haft om jag inte vore så dum i huvudet och efterbliven som jag är :/


Rättelse: vilket du skulle haft om du inte hade haft så dålig självbild. Det finns inte många som är så dåliga att de inte har vänner, om Hitler kunde ha vänner kan du det med, förstå bara att du är intressant och att du har goda sidor som folk vill ta del av, det är det enda du behöver göra för att få goda vänner.
lillajaget:

Social fobi?


Jag tror det. Känner igen mig i allt du skriver. Social fobi med grund i dålig självkänsla.

Jag kan skriva hur jag har gjort. Du behöver stärka dig själv genom att på djupet fundera över ditt liv: dina mål, dina drömmar, dina värderingar, vad du gillar och ogillar o.s.v. Alltså att du tar reda på vem du är. Sen behöver du träna dig i att stå upp för dina åsikter, dina värderingar, din smak vad gäller t ex kläder och allt annat. Du kommer se att den sociala fobin minskar av sig själv när du stärker dig som person. Du skulle nog behöva prata med en psykolog för de är väldigt bra på att leda en i rätt riktning.

Annars kan självhjälpsböcker vara en bra bit på vägen. Där beskrivs problemen, man får en typ av stöd genom att förstå att man inte är ensam, man får lära sig nya tekniker o.s.v.

Om du vill kan du skicka pm till mig. Jag kan försöka hjälpa dig en bit på vägen. Har mkt personlig erfarenhet av den här skiten med ångest och har läst en hel del om det.
Tack så jätte mycket för allas svar! de värmer verkligen [love][love]

jag känner verkligen inte för att prata med en psykolog. Det känns bara jobbigt och onödigt på något vis. Jag kan inte se mig själv prata öga mot öga med nån om mina "problem" :/
Jag skulle få ångest för att gå dit, ändå fast personen är utbildad för att möta människor i sådana situationer.
men om det hjälper så kanske jag måste tvinga mig till det för jag orkar inte ha det såhär längre.

Xyz jag pmar mer en gärna med dig. tusen tack [love]