för mig är depression när man går runt i som en cirkel, tycker att det inte händer något och alla dagar känns likadana. Tomhet typ.

sen kan man ju såklart bli deprimerad över en jobbig händelse också.

Blivande_japan:

nja.. man kan ha mer eller mindre lätt för att gå upp i vikt, men inga människor föds med fetma, det är snarare att de inte klarar ha ett sunt förhållande till mat. min fader brukar alltid i sådana här diskussioner referera till en läkare som sa "i Auschwitz fanns inga överviktiga" och det är ju sant.

Jag tänkte mest på attt man i vissa fall kan ha så starka genetiska förutsättningar att det blir väldigt svårt att banta, men jag är inte så kunnig om det. Hur som helst - om fetma inte helelr bör räknas som en sjukdom så är det ju ingen anledning till att depression bör ses som en. Det betyder fröstås inte att man inte ska få hjälp, lika lite som att man inte ska har rätt till hjälp om man är tex drogberoende, trots att det inte räknas som en sjukdom.

Utspädaren:

att ha cancer är lika naturligt som att vara muskelbgyugare

Vad är din poäng?

När livet känns grått och tungt och orken inte finns där,

mynona:

Vad är din poäng?

att distinktionen mellan vad som är naturligt och onaturligt precis som mellan sjukdom och friskhet är diffus och i grunden meningslös (gissar jag att han menar). vad man personligen associerar med ordet sjukdom, precis som med naturligt, är att missa vad det är man diskuterar, till och med att missförstå vad som går att diskutera i klara termer. jag har själv problem med ordet "sjukdom", inte så mycket för att jag tycker att det ger fel smak i munnen som för att jag helt enkelt inte förstår vad det innebär. som tur är är depression klart behavioristiskt formulerat ovan, och det skulle väl vara till fördel att översätta sjukdom till ett ord som definieras av termer av beteende. mitt förslag är handikapp. att nedstämdhet då det hämmar ens förmåga till handling under en längre tid är ett handikapp och ett problem tror jag de flesta är villiga att erkänna.

att vad som sedan bestämmer när ett beteendemönster blir till ett handikapp är kulturellt betingat förnekar jag knappast, men eftersom psykiatrisk vård är en interindividuell disciplin ur ett mikroperspektiv (sysslar med att hjälpa personer konkret i deras vardag) tycker jag att det skulle vara felaktigt av en psykiatriker att ifrågasätta kulturen personen i fråga lever i snarare än att tillhandahålla enklast möjliga sätt att tackla symtom, då det skulle vara att stjälpa snarare än hjälpa den enskilda.

Birgrrr:

i konceptet sjukdom gömmer sig andra koncept såsom "fel", "behöver rättas till" osv. och personligen så tycker jag inte att depression i sig är någonting som man behöver behandla, det är bara ett annat sätt att leva och uppleva.

jävla introperspektiva nonsens.

Det är en salig blandning av feltänk (ältande, självuppfyllande profetior), genetik, miljö och fysisk obalans (dålig kosthållning, för lite motion, osynkade signalämnen etc.). Genom att medvetandegöra dessa tillstånd har jag i princip besegrat min "egentliga depression".

ickus:

Varje människa har, någon gång under sitt liv, upplevt depression

eh nej?

Postlapsaria:

eh nej?

nej, det har inte varje människa gjort. ickus har inget i hjärnan

mynona:

Jag tänkte mest på attt man i vissa fall kan ha så starka genetiska förutsättningar att det blir väldigt svårt att banta, men jag är inte så kunnig om det.

Det är väl relativt svårt för alla att banta eftersom kroppen i princip aldrig vill gå ner i vikt (den vill ju spara om det blir svält etc), tycker mest det låter som att många med fetma vill ha någonting aannat än sig själva att skylla sin sjukdom på.

mynona:

Hur som helst - om fetma inte helelr bör räknas som en sjukdom så är det ju ingen anledning till att depression bör ses som en.

Det är i och för sig sant, tycker dock att det är en viss skillnad mellan fetma och depression.

Jag tror inte jag skulle veta ordet är väl som sagt typ lika missbrukat som "episkt" idag så jag har fan ingen aning.

dzjugasjvili:

att distinktionen mellan vad som är naturligt och onaturligt precis som mellan sjukdom och friskhet är diffus och i grunden meningslös (gissar jag att han menar). vad man personligen associerar med ordet sjukdom, precis som med naturligt, är att missa vad det är man diskuterar, till och med att missförstå vad som går att diskutera i klara termer.

Jag utgår ifrån att du översätter honom väl, eftersom han inte kommenterar själv. Jo, jag förstår vad du menar med det du skriver ovan. Men det är mycket akademiskt talat.

Begreppen naturligt och onaturligt må kunna plockas isär i akademiska diskussioner, men i verkligheten är de förknippade med olika former av stigma och fördomar och har därför olika konsekvenser, och det är främst det jag riktar in mig på.

Att kalla depression för psykisk sjukdom ger ett stigma pga den allmänna fördomsfulla inställningen till psykisk sjukdom. Jag ser det som konsekvensmässigt negativt just därför, och även för att man då formulerar lidande som något onaturligt: konsekvensen kan då bli att människor blir kemiskt medicinerade i stället för att få sina verklige problem lösta, och att klagomål, lidande och ilska stämplar folk som sjuka även om de har skäl till detta som tas på allvar snarare än bortses från för att människan som blivit upprörd pga det ses som psykiskt sjuk och därför, som det tyvärr blir, inte ska tas på allvar. Depression som sådan tas på allvar, men ses den som en sjukdom kanske folk inte tar orsakerna som förorsakat dem på allvar. Ungefär så.

Att alkoholism klassades som en sjukdom kan jag däremot se positiva konsekvenser i, trots att jag inte tror att det är en sjukdom: det har dämpat stigmat.

dzjugasjvili:

jag har själv problem med ordet "sjukdom", inte så mycket för att jag tycker att det ger fel smak i munnen som för att jag helt enkelt inte förstår vad det innebär. som tur är är depression klart behavioristiskt formulerat ovan, och det skulle väl vara till fördel att översätta sjukdom till ett ord som definieras av termer av beteende. mitt förslag är handikapp. att nedstämdhet då det hämmar ens förmåga till handling under en längre tid är ett handikapp och ett problem tror jag de flesta är villiga att erkänna.

Jag skulle också se handikapp som ett bättre ord. Eller ett funktionshinder, då det ju hindrar en från att fungera fullt ut i samhället. Det är just stigmat med psykisk sjukdom och sjukförklarandet av hela känsloregistret förutom glädjen och lugnet som jag tycker bör undvikas

dzjugasjvili:

att vad som sedan bestämmer när ett beteendemönster blir till ett handikapp är kulturellt betingat förnekar jag knappast, men eftersom psykiatrisk vård är en interindividuell disciplin ur ett mikroperspektiv (sysslar med att hjälpa personer konkret i deras vardag) tycker jag att det skulle vara felaktigt av en psykiatriker att ifrågasätta kulturen personen i fråga lever i snarare än att tillhandahålla enklast möjliga sätt att tackla symtom, då det skulle vara att stjälpa snarare än hjälpa den enskilda.

Ett problem psykiatrin har är just att den tycker sig behöva en slags mall för att bedöma vad normalitet är för att kunna urskilja vad som är onormalt. Jag tycker att det är ett problem, även om jag inte har en lösning. Sedan finns det givetvis mer självklara saker, så som att en person måste kunna klara av att fungera i vardagen.

Blivande_japan:

Det är väl relativt svårt för alla att banta eftersom kroppen i princip aldrig vill gå ner i vikt (den vill ju spara om det blir svält etc), tycker mest det låter som att många med fetma vill ha någonting aannat än sig själva att skylla sin sjukdom på.

Det är möjligt att det har sjukförklaras därför att man ansåg att det skulle ha bättre effekt på behandlingen- ungefär som man sjukförklarar alkoholism för att det social stigmat då blir mindre, vilket gör folk mer benägna att söka hjälpt för det.

dzjugasjvili:

jävla introperspektiva nonsens.

mynona:

Begreppen naturligt och onaturligt må kunna plockas isär i akademiska diskussioner, men i verkligheten är de förknippade med olika former av stigma och fördomar och har därför olika konsekvenser, och det är främst det jag riktar in mig på.

skulle akademia vara särskilt från verkligheten, menar du? det rimmar illa med dina sympatier för genusteori jag tycker mig sett uttryckas på forumet.

att ord kan få en tydligt praktisk innebörd när de används håller jag med om, men då är det själva attityden man ifrågasätter, och ordet i sig är godtyckligt. man kan ladda handikapp eller funktionshinder med precis samma negativa innebörd som sjukdom, så ifall det är det som är frågan löses egentligen inget genom att kritisera ordet taget ur sin kontext, om det inte just är dess förklarande funktion man finner undermålig. språk är flyktigt, och jag ställer mig ytterst tveksam på om man kan förändra människors beteende genom att förändra språket.

mynona:

Att kalla depression för psykisk sjukdom ger ett stigma pga den allmänna fördomsfulla inställningen till psykisk sjukdom. Jag ser det som konsekvensmässigt negativt just därför, och även för att man då formulerar lidande som något onaturligt: konsekvensen kan då bli att människor blir kemiskt medicinerade i stället för att få sina verklige problem lösta [...].

kan man verkligen referera till något så diffust som "den allmänna fördomsfulla inställningen"? det är åtminstone inget jag känns vid.

vad är deras verkliga problem?

att vård av djupare depression oftast underlättas av att kombinera psykofarmaka med samtalsterapi är empiriskt belagt. likaså att det till stor del är överflödigt vid lättare depression. av just den anledningen motsätter jag mig slentrianmässig medicinering vid lättare depression eftersom det implicerar att personen i fråga möjligtvis inte får tillräcklig tid med en terapeut.

mynona:

Depression som sådan tas på allvar, men ses den som en sjukdom kanske folk inte tar orsakerna som förorsakat dem på allvar.

som med asbest, menar du? äh, nu är jag onödigt elak. jag förstår och håller med dig om att det finns större faktorer med i ekvationen, men dessa är ofta just så stora och svåra att kartlägga att det är svårare för många att svälja dem istället för några piller. vissa mår bra att av bo i stad, vissa bättre av att bo på landet, men hur många har råd att köpa ett hus på landet bara för att ens psykiatriker föreslår det? sådana småsaker som de flesta kan göra oavsett livssituation, som att börja med någon fysisk aktivitet, gå med i en förening, etcetera, föreslås ofta. åtminstone av psykologer.

mynona:

Ett problem psykiatrin har är just att den tycker sig behöva en slags mall för att bedöma vad normalitet är för att kunna urskilja vad som är onormalt. Jag tycker att det är ett problem, även om jag inte har en lösning.

dessa mallar infördes för att psykisk vård tidigare styrdes till för stor del av psykiatrikers godtycke. (exempel: http://en.wikipedia.org/wiki/R​osenhan_experiment ) vidare skiljer de inte på normal eller inte, eftersom större delen av befolkningen skulle gå att få att passa in på någon diagnos om det vore aktuellt. normalitet som sådant har förlorat sin betydelse, åtminstone inom psykiatrin. istället är det en fråga om funktion. (exempel på detta är att personer med hallucinationer inte nödvändigtvis får vård för dessa, så länge de inte utgör något upplevt handikapp för dem.)

godtycke är förstås fortfarande förekommande, och det finns mycket inom psykiatrin som skulle behöva reformeras, men att de följer vissa mallar tycker jag inte är en del av problemet. möjligtvis hur dessa utformas.

dzjugasjvili:

skulle akademia vara särskilt från verkligheten, menar du? det rimmar illa med dina sympatier för genusteori jag tycker mig sett uttryckas på forumet.

Jo det tycker jag faktiskt att det gör. Och där kan jag ta just en sådan genusdiskussion som exempel: en person trodde att ordet hen stod för ett slags tredje kön. Det är inte ordets betydelse, men pga denna missuppfattning fanns en aggressiv inställning till ordet.

Det var enkelt uttryckt vad jag menade: det spelar inte alltid så stor roll hur något är, utan hur något uppfattas vara. Det spelar ingen roll vad ett ord betyder i akademiska diskussioner, om folk i allmänhet har en fördom så behandlar de dig utifrån denna fördom snarare än utifrån vad som verkligen är sant. Krångligare betydelse hade inte min mening än den.

dzjugasjvili:

att ord kan få en tydligt praktisk innebörd när de används håller jag med om, men då är det själva attityden man ifrågasätter, och ordet i sig är godtyckligt. man kan ladda handikapp eller funktionshinder med precis samma negativa innebörd som sjukdom, så ifall det är det som är frågan löses egentligen inget genom att kritisera ordet taget ur sin kontext, om det inte just är dess förklarande funktion man finner undermålig. språk är flyktigt, och jag ställer mig ytterst tveksam på om man kan förändra människors beteende genom att förändra språket.

Om ett ord är belagt med stigma får man nog ta hänsyn till det om man vill bedöma konsekvenserna av dess användning.

dzjugasjvili:

kan man verkligen referera till något så diffust som "den allmänna fördomsfulla inställningen"? det är åtminstone inget jag känns vid.

Jag tycker absolut att man kan det. Eller anser du att det enligt traditionell och därmed allmän norm inte råder en inställning till psykisk sjukdom som kan leda till obehagliga konsekvenser för en enskild individ? Det gör jag. Det finns få grupper i samhället som pga omgivningens fördomar har utsatts för så många övergrepp i fredstid än just psykiskt sjuka.

dzjugasjvili:

som med asbest, menar du? äh, nu är jag onödigt elak. jag förstår och håller med dig om att det finns större faktorer med i ekvationen, men dessa är ofta just så stora och svåra att kartlägga att det är svårare för många att svälja dem istället för några piller. vissa mår bra att av bo i stad, vissa bättre av att bo på landet, men hur många har råd att köpa ett hus på landet bara för att ens psykiatriker föreslår det? sådana småsaker som de flesta kan göra oavsett livssituation, som att börja med någon fysisk aktivitet, gå med i en förening, etcetera, föreslås ofta. åtminstone av psykologer.

Jag tror att du tog detta på lite större allvar än vad som var menat. Jag hade ingen komplicerad tankepyramid bakom den frasen, bara det enkla: "Jaså? Hen blir upprörd över det? Nå, en psykiskt sjuk människa blir upprörd över vad som helst, bry dig inte om det, hens kritik är inget att ta på allvar."

Att det leder till en depression kan nog tas på allvar, men eftersom människan ifråga bedöms som sjuk, kanske psykiatriker mfl inte tar det som utlöste saken på allvar, eller anser att en depressiv människas bevekelsegrunder är något att bry sig om.

Låt säga att en person blev deprimerad pga sina arbetsförhållanden. Om den personen bedömas som psykiskt sjuk så finns risken att människor inte tar hens förtvivlan över arbetsvillkoren på allvar, pga den traditionella norm som säger att en psykiskt sjuk människas kritik inte är något att bry sig om. Det var min poäng.

dzjugasjvili:

godtycke är förstås fortfarande förekommande, och det finns mycket inom psykiatrin som skulle behöva reformeras, men att de följer vissa mallar tycker jag inte är en del av problemet. möjligtvis hur dessa utformas.

Ja, det säger jag inte emot. Det är just det faktum att de utformats med utgångspunkt för ett normativt ideal jag är kritisk mot.

mynona:

Det är möjligt att det har sjukförklaras därför att man ansåg att det skulle ha bättre effekt på behandlingen- ungefär som man sjukförklarar alkoholism för att det social stigmat då blir mindre, vilket gör folk mer benägna att söka hjälpt för det.

Jag vet inte riktigt, jag skulle vilja säga att man inte riktigt är frisk när man är deprimerad, man blir helt förändrad tankemässigt och det påverkar verkligen ens liv och vardag.

mynona:

Jag tycker inte riktigt om att depression klassas som en sjukdom - det är naturligt att vara ledsen och olycklig och lida. Det betyder inte att jag tycker att man inte ska få hjälp, men att kalla det för sjukdom får det att låta som om det vore onaturligt att lida.

Det är normalt att vara ledsen, lida och vara nedstämd när någonting hänt. Det är inte normalt att ens grundmående är att varenda dag inte kunna ta sig upp ur sängen för att allt känns så hopplöst, inte se någon mening i eller klara av att duscha, gå till jobbet/skola osv.