Forumet - Vad fick ni för hjälp?

Vad fick ni för hjälp?

1444 0 10
Hej!
Tänkte höra lite; ni som får/fåt behandling av ngn äs (bulimi, aneroxi, otrodexe osv), vad fick ni för hjälp? Jag går på behandling av bulimi och har fått ett matschema, motionsschema, ångestdämpande medicin, samt samtal på scä och bup, både själv och med familjen.

Skulle vara jätteintressant att höra[love]
tomhand:

Tänkte höra lite; ni som får/fåt behandling av ngn äs (bulimi, aneroxi, otrodexe osv), vad fick ni för hjälp?


Jag har anorexi, och jag började med att hamna på södersjukhuset innan jag skickades till bup. På bup bodde jag på kanske ett år, men det var bara slöseri med tid. Sen blev jag inskriven på scä, men dom kunde inte hjälpa mig så jag kom tillbax till bup, men fick ingen hjälp där så jag skrev ut mig själv men sen skickade dom mig till capio anorexicenter i upplandsväsby där jag är nu. Det är hyfsat bra där, personalen är underbar förstår verkligen. Jag har fått jättemycket motivation från capio också.
Jag har matschema, viloschema och så tar jag ångestdämpande. Det är jobbigt i början, men efter ett tag vänjer man sig och jag kan faktiskt känna att det hjälper mig :) Jag har bestämt mig för att bli frisk och jag tänker gå hela vägen den här gången!
jag har precis blivit "friskförklarad" från min aneroxi. Jag gick en behandling på en klinik som heter Idunkliniken i malmö i skåne! Där går man en behandling i 20 veckor med KBT metoden, dagvård eller öppenvård, jag gick dagvården! Och om man själv kommer dit och verkligen går in för att bli frisk och gör det men ska, så blir man frisk! Eller ja, vad nu frisk är, men man klarar vardagen och jag mår faktiskt sjukt bra!
Jag rekommenderar det starkt, dock är behandlingen från 16 år. [love]

Spana också in:

Jag har fått DBT (dialektisk beteendeterapi), matschema och ett tag var jag inlagd. Men det kan inte kallas ätstörningsbehandling utan snarare förvaring, på PIVA (och jag var underårig! Egentligen vanvård men Bup var överfullt så inget val fanns) var jag britsad dygnet runt och det enda jag fick var näringslösning (edit: Stesolidsprutor också).

Min familj har pröjsat KBT (kognitiv) till mig också, det har nog hjälpt lite, men det är inget man FÅTT (55,000 kr/år snarare) av vården tyvärr.
Jag har tagit många psykofarmaka i min dag. För närvarande har jag Zoloft och Zyprexa, men har även haft Propavan, Imovane, Stilnoct, Sobril, Stesolid, Lergigan, Theralen, Atarax, Temsta... Herregud vilken soppa, har säkert glömt någon också. Alla dessa för att hjälpa mig på traven, dock är det bara de jag tar nu som har hjälpt mig.
Något man defenitivt märker som tablettknaprare är att medicinerna verkligen inte gör jobbet åt en. Medicinen är en flytväst men simma måste man göra själv.

Matschema ja... Nog har jag ett sådant, sådana är det väl praxis i vården att ätstörningspatienter ska ha?
Jag får inte röra mig så mycket. Dock har jag sjukgymnastik hos en jättebra människa på Bup. Hon är guld.
Ja du, var ska man börja??

Har gått på öppenvård på BUP (samtal, sjukgymnastik, undersökningar/vägning) och en beh lägenhet. Även varit inlagd en hel del på BUP - rena skämtet! Mer tortyr än "vård". De räddade livet på mig med sondnäringen, men förstärkte bara min sjukdom, min ångest och bröt ner mig totalt själsligen.

När jag blev tillräckligt gammal var det en speciell anorexiavd i Lund. Där var jag 1/2 år första gång, och kom tillbaka ett antal månader vid olika tillfällen. De gjorde mer än sondmatade, de lät mig skriva ätbok (hur jag kände efter måltiden osv) och pratade kring det jag skrivit. Gick i bildterapi, sjukgymnastik, kroppskännedom, samtalsgrupper med de andra patienterna+personal osv. Minns inte allt. Men de fick mig att "vakna".

En kort tripp till Moras MHE-klinik, men var inte redo och var där bara en provvecka.
Naturligvis ett par allmänna avd inom vuxenpsyk också, där de aldrig hade koll på vare sig maten eller något alls...

Sedan ett beh hem, men det var mest pga annat, de kunde faktiskt inte ätstörningar för 5 öre... (Sedan får de säga vad de vill!) Men jag fick 2 års DBT där som hjälpt mig även inom ätstörningen.

Sedan gick jag också på Idun-kliniken, det blev min sista behandling![party] Gick först dagvård, sedan öppenvård. Var mer motiverad än jag någosin varit = jag vågade faktiskt prova att göra som de sa. Förskastade inte ALLT.

Nu går jag i KBT-terapi, men vi pratar inte så mycket om maten. Håller mig runt normalvikt sedan i julas, och accepterar. Vill ligga här för att må bra. Äter regelbundet, tillräckligt och vågar ta extra när jag känner för det. Och jag lever ett alldeles utmärkt liv i matväg utan att äta just bacon, korv och pommes frites! (Tji fick ni Idun![crazy]) Men ni hade rätt - vispgrädde i chokladen är gooottt![bigsmile]

Jo, mediciner också... Olika antidepressiva, lugnande, sömnmedicin, antipsykotiskt osv.[sad] Och naturligtvis begränsad utgång/ingen utgång när jag varit inlagd. Matschema och regelbundna tider har varit A och O att följa för att bli bättre.

Det viktigaste - samtal! PRATA om precis hur du känner, och VÅGA se in i dig själv, hur du fungerar. VÅGA prova det nya, testa trots att det är läskigt. Spelar mindre roll vad för beh det är - bara man känner stöd, att de förstår och att man lyssnas på.
Det krävs MOD för att bli fri, och enorm ENVISHET. Men är man så hänsynslös att man inte lyssnar på kroppens signaler och kan misshandla sig själv så mycket - då HAR man den envishet som krävs! Bara att jobba på, det finns en väg ut för ALLA!
Något jag märkt är att ätstörningsvården är ett lotteri beroende på var man bor. I vissa kommuner betalar de för MHE, Freja, Capio, Orana och liknande, men i vissa fall får man stå för allt själv även om man är underårig! Vilket kan komma upp i sexsiffriga belopp... Det är otäckt.

När jag låg inne på en vanlig BUP-avdelning senast så var det en annan patient där som kom ända från Malmberget, 30-40 mil därifrån :( i de delarna av landet finns det knappt några kunskaper alls, fastän ett annat hyfsat stort sjukhus låg närmare.
I början, när jag påbörjade behandlingen, glömde man bort MIG totalt. Jag var en anorexipatient med kassa njurar och blod i urinen som grinade hela tiden, det var som om jag bara var det och inte en människa som behövde själavård eller vad man ska kalla det. Det var inte förrän förra året som jag fick träffa en bra psykoterapeut. Och långsamt, långsamt har jag gått upp i vikt. Kaloritankarna är fortfarande starka men att inte vara döende är ju en bit på vägen...
Mårran:

Något jag märkt är att ätstörningsvården är ett lotteri beroende på var man bor. I vissa kommuner betalar de för MHE, Freja, Capio, Orana och liknande, men i vissa fall får man stå för allt själv


Absolut! Många flyttas ju mil och landskap bort för att få bättre vård. En av anledningarna till att det aldrig blev MHE-kliniken för mig var pga pengarna. Tänk så vågade jag inte satsa fullt ut? Tänk så blev jag inte frisk? Då skulle mina föräldrar ha lagt ut 114 000 kr förgäves![censur]
Tack och lov fick jag beh hemmet betalt av psyket/socialen som delade på det.
först fick jag hjälp på SSUM av dietist, psykolog å läkare där jag fick skriva matschema, lära mig om alla olika näringsämnen och sånt och varför det är viktigt å få i sig allt, hur mkt man ska äta, pratade om träning, kost, mat och sen psykologen gick jag bara till ngn gång, jag ville inte gå där, då försökte dom tareda på hur man mådde runt om äts. å vad som kunde vara bidragande till insjuknandet o.s.v, hos läkaren fick jag kolla mer kroppsliga saker, vikten, längden, om kroppen funkade som den skulle, blodvärden, kollade skelettet och lite så..

efter 1års behandling där insåg de att jag var för sjuk för att gå kvar å skickade mig till capio anorexi center i upplands väsby. det fick jag hjälp med matschema, viloschema, lära känna kroppen, gruppterapi, enskilda samtal, familjesamtal, föreläsningar om kroppen och mat, medicin o.s.v

något som jag dock skulle behövt var att lära mig träna på rätt sätt, och inte överträna. jag fick träningsförbud när jag gick där och enda sedan jag blev utskriven så har jag inte kunnat träna ordentligt igen eftersom att jag oftast tränar för mkt då.

annars var dom stört duktiga på capio.