isola:

är väl mer psykiatriker som kallas det

ja jo

Tror fan inte det är nåt för mig

-Jag hatar mitt liv, vill dö, vill skada mig.
-Ojdå.
-Fast det är väl kanske bättre om jag hittar någon lösning som kan förhindra det här.
-Jo, absolut.
-OH! Men jag vet att jag blir deprimerad när jag inte får bekräftelse, men då kan jag läsa någon bok eller något. Jag kan umgås med kompisar och försöka tänka positivt istället för att tro att alla människor hatar mig.
-Ja, låter som en bra lösning.
-Tack för att du hjälpte mig!

stackarsfilur:

Vad händer första samtalet och hur går dom till väga?

Första samtalet ställde han massa frågor som det var meningen att jag skulle svara på, och det gjorde jag också.
Sen gick jag inte dit nå mer.
Jag förstår faktiskt inte vad psykologer har som andra människor saknar. Empati? Knappast, det har nog alla vettiga människor, någolunda.
Man behöver ingen psykolog för att komma underfund med att livet visst är värt att leva. Det räcker med att prata med människor, dela tankar, upplevelser och erfarenheter. Det gäller bara att hitta någon som man trivs med, och litar på.
Människan behöver inte ha läst psykologi, faktiskt.

Men sen finns det bra psykologer också, inget snack om saken.

jagskalyckas:

Det räcker med att prata med människor, dela tankar, upplevelser och erfarenheter. Det gäller bara att hitta någon som man trivs med, och litar på.
Människan behöver inte ha läst psykologi, faktiskt.

Det jag hoppas på räcker, men jag småpratar väl med folk hela tiden, låter nog gnällig... vet inte, det hjälper inte i alla fall. Har fortfarande för orealistiska drömmar och vägrar acceptera en massa saker som man måste acceptera för att kunna leva idag... Jag fiskar efter bekräftelse rätt ofta också men trots att jag får det så har jag upptäckt att det inte spelar nån roll för jag tror ändå inte på det själv.

stackarsfilur:

Har fortfarande för orealistiska drömmar och vägrar acceptera en massa saker som man måste acceptera för att kunna leva idag...

Som vadå?

jag har gått hos 7 st , jag vet . Första gången går dom igenom dina intressen , din relation med familjen osv . o så pratar ni om hur ni ska lägga upp resten av era möten

jagskalyckas:

Som vadå?

Tycker inte det känns vettigt att lägga 40 år av sitt liv på jobb, krav och måsten. Vuxenlivet går ut på att göra saker man inte vill, det är meningen med livet. Andra tycker livet börjar vid studenten, jag känner att mitt slutar då.

Alla som säger "det är ditt liv, och du kan göra exakt vad du vill med det" bör brinna in hell, finns ingen sanning i det. Jag drömmer om att ha en gård på landet med massa mark att busköra bilar på, utan grannar som kan klaga och utan att nån säger åt mig vad jag får och inte får göra, jag vill slippa jobba förutom möjligen skriva nån enstaka bok och få den till tryck, vill ha all tid i världen och pengar att kunna åka ut i Sverige så fort jag vill se mig omkring... jag vill göra exakt vad jag vill med mitt liv men tänker man så så går det ju bara åt helvete bevisligen, hellre acceptera att man måste göra en jävla massa saker man inte vill göra i resten av sitt liv.

Enda sättet att uppfylla min dröm helt och fullt är att jag vinner 30 miljoner jag kan leva på, och det kan vi alla vara överens om, det kommer inte inträffa. Därför måste jag ändra på mina drömmar och börja drömma om nåt helt annat, och ändra en dröm är ju totalt jävla omöjligt.

Wall of text?

De första mötena brukar man mest lära känna varandra lite, försöka bygga upp lite förtroende. Sedan går man oftast vidare till varför man faktiskt är där. Längre fram börjar man försöka gå till botten med vissa problem och hitta orsaker, lösningar och så vidare.

Jag har upplevt väldigt stor skillnad mellan alla de psykologer, kuratorer, psykoterapeuter osv. jag gått till. Vissa sitter mest bara där och säger "Mmh" och "Aha", andra ställer frågor, vissa pratar bara. Det gäller att hitta någon man trivs med, man får lov att vara lite kräsen.

stackarsfilur:

Vuxenlivet går ut på att göra saker man inte vill, det är meningen med livet.

Gud vad deprimerande det är att läsa det här. För så är det inte alls. Visst, alla måste jobba (alla som inte vinner miljoner på lotto vs) men det behöver ju inte vara tråkigt för det. Hela ens liv går inte ut på att jobba. Och dessutom kan man ju jobba med nåt som man tycker är roligt.

stackarsfilur:

Därför måste jag ändra på mina drömmar och börja drömma om nåt helt annat, och ändra en dröm är ju totalt jävla omöjligt.

Dina drömmar är helt orealistiska, så ja. Du måste ändra på dom. Jag vet inte hur det ska gå till, men du måste. Annars kommer du bli väldigt olycklig, det kan jag ju tala om för dig.

Det är ditt liv, och du kan göra exakt vad du vill med det. Så är det, och säg inte emot.
Tänk såhär; om inte DU bestämmer vad du ska göra med ditt liv, vem gör det då? Dina syskon, din chef, din mamma? Nej, du.

Jag vet inte, men det beror väl på vilken slags psykolog det är också?
Har jag lärt mig iaf.

jagskalyckas:

Och dessutom kan man ju jobba med nåt som man tycker är roligt.

Gäller ju att tycka nåt är roligt också.

jagskalyckas:

Dina drömmar är helt orealistiska, så ja. Du måste ändra på dom. Jag vet inte hur det ska gå till, men du måste. Annars kommer du bli väldigt olycklig, det kan jag ju tala om för dig.

Får väl låtsas att jag tycker det är roligt att sitta i en lägenhet i stan, jobba med nåt vanligt svenssonjobb och vara en samhällets slav (lät jävligt pretentiöst poetiskt men you get my point) och göra samma skit dag ut och dag in, tycker man det är roligt skulle jag älska framtiden.

jagskalyckas:

Det är ditt liv, och du kan göra exakt vad du vill med det. Så är det, och säg inte emot.
Tänk såhär; om inte DU bestämmer vad du ska göra med ditt liv, vem gör det då? Dina syskon, din chef, din mamma? Nej, du.

Du sa precis att jag måste ändra mina drömmar, då kan jag inte göra exakt vad jag vill med det, redan där tog det stopp. Jag bestämmer inte vad jag ska göra med mitt liv, möjligen till en liten del, i övrigt är det samhället som bestämmer det.

stackarsfilur:

Jag bestämmer inte vad jag ska göra med mitt liv, möjligen till en liten del, i övrigt är det samhället som bestämmer det.

Ja, är det så man ser på livet kan det inte vara speciellt kul att leva. Framtiden är ju något man ska se fram emot.

Okej, EXAKT vad du vill kan du inte göra (alltså det du vill i nuet, det du skrev att du ville), men jag tror inte att det är de du egentligen vill. Såklart vill du inte känna att andra människor bestämmer över ditt liv, men du tänker väldigt, bara så du vet.

Hur menar du att samhället bestämmer hur du ska leva (mer än att du måste jobba, betala hyra, skratt etc?) Det är faktiskt en mycket LITEN del av livet.

Är det inte du själv som bestämmer när du vill gå ut, VART du vill gå ut, vilka relationer du har med andra människor?

Vi måste tänka positivt här.

jagskalyckas:

Ja, är det så man ser på livet

Är ju fakta, hade jag kunnat bestämma hade jag ju uppfyllt min dröm.

jagskalyckas:

EXAKT vad du vill kan du inte göra

Ja, allt? Få en bok utgiven är lika stor chans som att solen skulle ramla ner, inte ens om man är riktigt bra är det säkert att man blir utgiven. Och jag är inte ens bra. Äga en gård utan att vara bonde och ha massa djur och jobb med det 23 timmar om dygnet 374 dagar om året är också omöjligt, kostar hur mycket som helst att köpa en gård.

70% av dagarna kommer jag ändå sitta på nåt jobb nånstans och på somrarna kan jag försöka njuta av mina patetiska 4 veckors semester eller vafan det är och stressa ihop allt jag vill göra under den lediga tiden.

jagskalyckas:

Hur menar du att samhället bestämmer hur du ska leva (mer än att du måste jobba, betala hyra, skatt etc?) Det är faktiskt en mycket LITEN del av livet.

Jag måste jobba och slösa bort mitt liv på det, det är väl den stora anledningen. Måste ha tider och passa, planera upp tamefan allting. Måste väl slösa ytterligare några år på att vara en stressad och deprimerad universtitetsslav också för att få ett jobb överhuvudtaget, också samhällets fel.

jagskalyckas:

Är det inte du själv som bestämmer när du vill gå ut, VART du vill gå ut, vilka relationer du har med andra människor?

Klart det är, men jag kräver lite mer av livet.

Förövrigt bestämmer jag väl inte vilka relationer jag har med andra människor heller, hade jag bestämt att tjejen jag varit kär i nu 1,5 års tid skulle tycka om mig också hade jag väl inte varit deppad överhuvudtaget och det hade säkert varit lättare att acceptera sin inrutade och totalt meningslösa framtid då också.

stackarsfilur:

totalt meningslösa framtid

Fortsätter du klaga över att det är samhällets fel allting, ja då kommer det bli så att alla andra bestämmer hur ditt liv ser ut. Och isf är det bara ditt eget fel.