Forumet - Vad ska jag göra?

Vad ska jag göra?

155 0 6
Har nu snart gått 2,5 år på gymnasiet, men jag trivs inte med utbildningen och funderar på att sluta. Min högsta dröm är att bli författare, men om jag fortsätter i den riktningen jag går emot nu så kommer den drömmen aldrig att slå in. Anledningen till att jag inte valde en linje som skulle göra det möjligt för mig att bli författare är att mitt liv totalkraschade i 9:an (och det går fortfarande neråt.) Jag orkade därför inte välja en plugglinje utan valde en hantverkslinje där chanserna för jobb såg goda ut... Men som sagt trivs jag inte. Det här är inte vad jag vill, men jag vet inte vad jag ska göra. Om jag hoppar av har jag kastat bort 2,5 år och som det ser ut nu vet jag inte om jag skulle orka läsa om 3 år. Jag har inte gjort en ända läxa sedan 9:an och ändå har jag minst G i alla "pluggkurser" så jag vet att jag kan hänga med på lektionerna och att jag har hyffsat bra minne, men ändå... Jag är så orolig över att jag inte ska orka plugga trots att det är något jag verkligen vill kämpa för...

Åhh!!! Vad ska jag göra? Jag har en sådan enorm beslutsångest, och jag mår jättedåligt...
Aj då. :(

Jag tycker inte att du ska se det som att du "kastar bort" 2,5 år av ditt liv. Du trivs ju inte, och då tycker åtminstone inte jag att det är att kasta bort.

Nu vet jag ju inte vad som har hänt dig, men om du pluggar något som du verkligen brinner för så tror jag nog att du orkar. :) Men du måste ju se till att du inte mår dåligt, alltså att det som hänt inte påverkar dig så mycket. Det vore lite lättare att försöka hjälpa dig om du berättade vad som hände. Men egentligen kanske det inte spelar så stor roll.. huvudsaken är att du ser till så att du kan gå vidare och så att inte dina minnen (om det är det? styr ditt liv nu.
Jag vet att jag måste gå vidare, men det är inte så enkelt. Visst sår är djupare än andra och om man ska göra den jämförelsen känns det som om någon skär upp såret varje gång det är påväg att läka.

Jag kan berätta i korthet vad som hände... Jag och min bästa kompis blev ovänner och då blev det fritt fram för alla idioter som mobbat sedan 3:an + att min "kompis" också gav sig på mig med bl.a. SMS.
Det är i alla fall grunden till att allt går åt helvete, men om det bara varit det hade jag inte suttit i den här situationen... Varje gång jag börjar må lite bättre händer något nytt som gör att jag mår ännu värre än vad jag gjorde innan. Man brukar säga att det är bra att nå botten för då kan det bara gå uppåt men jag vet inte om jag någonsin kommer hitta den där * botten...

Spana också in: