Forumet - Vad ska jag göra? att välja är svårt, hon är kvinnan med stort K

Vad ska jag göra? att välja är svårt, hon är kvinnan med stort K

130 0 10
igår vart det skoj som fan... jag tog mig en långpromenad i skogen och fick krångla mig fram där det inte var någon stig för jag ville vara ifred.
Det ledde till att jag gick en bra bit längre än planerat och svettades som en gris när jag äntligen kom hem, men jag njöt i fulla drag av det...
Igår så var det en av de få dagar i mitt liv som jag kommer att minnas som speciell, det var då jag och en underbar kvinna vid namn Patricia först kom överrens om att vi faktiskt är förbannat lika, att vi under sex års tid aldrig har bråkat, att vi tycker väldigt olika om saker och ting men att det aldrig fått oss ur balans eller på något sätt försämrat vårt humör.
Tvärtom så har både Patricia och jag alltid gått ur varje samtal eller träff med ett stort leende på läpparna och en bra känsla i maggropen.. sex har inte varit inblandat överhuvudtaget, hon har alltid varit upptagen när jag vart singel och tvärtom så det har liksom aldrig kommit på fråga, vad vi delar är en helt underbar gemenskap som ingen av oss tidigare känt med någon annan.
jag önskar ju såklart inte förstöra något mellan oss, därför drar jag mig nu för att träffa henne när vi bägge är singlar, det känns som att om det hände något så skulle det ändra vårt förhållande drastiskt, såsom sex faktiskt alltid gör oavsett om man vill det eller inte.
Jag vill inte förstöra min illusion av att man kan vara med en kvinna nära sig utan att bråka eller att vara sur i en längre tid, jag vill inte förstöra hennes gudalika ansikte i mina tankar... jag vill att hon ska vara lycklig, jag älskar henne och hon är underbar, men jag är väldigt osäker på om det skulle förbli så om man började komplicera allting såhär långt in i våran vänskap... hon är enastående vacker och en perfekt flickvän som jag har förstått det, antar att jag är osäker på om jag vore den perfekta pojken för henne..
Livet är bra orättvist, allt man längtat efter i hela sitt liv ligger för ens fötter och så vågar man inte ta för sig av det på grund av rädsla för att förstöra det, ironin ljuder högt här...
Så vad ska man göra? jag är inte rädd för att ta steget fram och försöka göra något bra av det hela, det jag är rädd för är ju att sabba allting ... jag har ju faktiskt inte alltid varit en underbar pojkvän förut, jag saknar den där "jag bryr mig"-genen som vissa har... skiter i om du klippt dig eller köpt nya kläder.. bryr mig inte om du gått upp fyra kilo eller om du tycker du ser bra ut... för mig är det en konstant, alltid så är min flickvän en underbar tjej och jag älskar henne, annars hade det inte funkat för mig.
Jag skulle aldrig tycka sämre om någon på grund av hur dom klär sig eller ser ut, alla har en lika chans i livet för min del.. syftar ju inte på handikappade eller folk med medfödda mentala handikapp, men ni förstår mig säkert.
Jag antar att det jag undrar är; vad gör man när man inte riktigt vågar se konsekvenserna av sina handlingar i vitögat? kommer man att bli belönad eller straffad för försiktighet? eller heter det att vara feg i mitt fall?


notera att det här är precis samma som ett av mina bloggupplägg, skulle skrivit det i forumet från början
jo... men är det så enkelt? jag är fullt beredd att lägga upp allt jag äger och har på ett vad eller på att riskera mig själv för vissa saker, det här är en av dom, problemet är att man är ju inte ensam om att förlora ifall det går åt helvete.. jag måste ju försöka på något sätt .. ifall det går åt helvete så får ju patricia inte komma till skada, det är så jag känner...

Spana också in:

Det här dilemmat är precis som alla andra inom samma kategori; om du tar steget så kan du vinna allt, eller lika gärna förlora allt.

Precis som isola sa så kan man inte vinna om man inte satsar, och det är faktiskt inte svårare än så. Du har också en poäng i att ni är två om att satsa, så förslagsvis tar du ett snack med Patricia och undersöker hur hon tycker och tänker om saken, var hon står.
mjo helt rätt... det är ju ungefär det som har varit planen från början men det känns ju ändå ansvarstyngt ifall vi båda går med på det och allting flyger ut genom fönstret, man är inte rädd att förlora något man inte håller kärt... men jag får väl ta mig själv i kragen och släpa mig fram till det obehagliga... ;) tack för hjälpen iallafall