Forumet - Vad ska jag göra?

Vad ska jag göra?

846 0 6
Det här kommer låta sjukt konstigt men ofta känns det som att jag är kvar i 13-årsåldern mentalt. Jag hade ingen bra barndom, få kompisar som liten. Hade under en period hemskoleundervisning ch träffade ingen på fritiden. Den enda jag hade var min tre år yngre lillasyster.

Kom till ett nytt ställe i åk 5-6, var osäker och saker blev fel. Dessutom flyttade vi till en håla där de flesta accepterar en så länge man är ifrån trakten, vilket jag alltså inte är. Var alltså väldigt ensam.

I 6-7:an fick jag anorexia. Blev borta från skolan och i princip hela sjuan gick bort. Åttan blev inte heller speciellt bra, satt hemma och deppade. Sen kom nian och då skulle allt liksom ha hänt, alla skulle ha ett brett socialt kontaktnät, många bekanta, vänner, trygga i sig själva.

Under högstadiet hängde jag med olika men det kändes ändå som dem blev fel för mig. Jag var mogen när jag slutade sexan, kom tidigt in i pub så det kändes rätt naturligt att det var så. Men sen var det som att jag backade? dels pga anorexian och dels pga att jag hängde med personer som var mycket barnsligare än vad jag egentligen var.

Hur löser man sånt här? Ska liksom börja gymnasiet i höst och vill ibland bara spola tillbaka tiden, vilket jag inte kan..
Jag vet inte. Inte barnslig men att tiden liksom gått och som att man kanske inte är i fas med alla andra. När jag träffar någon kan det kännas som jag är det men de gör så mycket mer än jag. Känns som jag intalat mig själv att allt är bra fastän jag ligger efter i mycket. T.ex. så har jag aldrig haft pojkvän, är rädd att en kille ska döma mig som oerfaren. Känns som man måste prestera för att duga.
Jag tror jag försökte trycka undan sjukdomen istället för att få hjälp. Alla trodde jag fixade allt själv. Är frisk idag men väldigt ensam. Har ofta obehagskänslor inför min kropp dock

Spana också in:


Pamoja: jag aldrig haft pojkvän, är rädd att en kille ska döma mig som oerfaren.
Att du tar detta som exempel gör att jag tänker mig att din fruktan om att inte passa in, eller vara barnslig, är i onödan. Den ytterst lilla skaran som bryr sig om såna saker är människor du ändå inte vill ha nära dig.

Varken jag ,eller många jag träffat, hade mycket erfarenhet av förhållanden och dyl innan gymnasiet. 
min högstadietid förflöt ungefär som din och jag kände ända till ett tag in på gymnasiet att jag stagnerat mentalt eftersom depressionen genomträngde mig fullkomligt. att fixa, eller läka ut, sådana grejer tar tid och det finns inte en enkel lösning. du behöver skaffa nya erfarenheter och låta utvecklingen komma naturligt i växelverkan med dem. gymnasiet kommer erbjuda stora förändringar och var jag du hade jag bara fokuserat på att försöka behålla lugnet, inte ta saker och ting med för stort allvar (varenda person i din nya klass kommer vara jävligt osäker precis som du, så det är ingen fara) och vara öppen för nya människor.
Men vad kan man göra då? Jag känner mig så himla splittrad, kollar runt på forum och försöker hitta folk att snacka med. Jag mår så dåligt över att ha det såhär. Gick och snackade hos en psykolog för ett tag sen men orkar inte bli kvar i samma gamla skit. Vill liksom leva på riktigt, inte sitta hemma och tänka. Gymnasiet är ju liksom frivilligt och jag vill känna att jag gjort ett val, mognar och gör saker, men det tar emot eftersom jag tror att allt ska bli fel. Känner mig som luft, utanför allt och har inget att komma med..