Forumet - Vad ska jag nu göra, soc??

Vad ska jag nu göra, soc??

1399 0 22
Tja.

Jag är 15 år och nu står jag inte ut att vara kvar hemma längre.
Detta KAN bli långt men vi får se :P

Mina föräldrar är riktigt, riktigt hemska. Det finns så mycket med dem som är negativt. Jag kan ju börja med att båda har misshandlat mig ända sedan jag var ett väldigt litet barn, men de slutade med det nån gång mellan 10-13:årsåldern, och har jag fått däng någon gång efter det så har det varit jävligt allvarligt&så. Min mamma misshandlar mig psykiskt, hon är riktigt hemsk och vidrig och hon vet precis vad hon ska säga för att trycka ner mig. Hon klankar alltid ner på mig angående mitt useende, (med risk för att låta lite dryg, jag ser fan jävligt bra ut så jag fattar inte varför). Hon klagar alltid på mig, om att jag inte kan någonting, är dum i huvudet, efterbliven, trög, att jag är dålig i skolan(vilket jag absolut inte är då merparten av mina betyg består av VG:n), att det enda jag duger till är att vara med mina vänner och så vidare.

Min pappa är precis likadan, dock inte lika hård i sina ord. Han är sjukt sträng, min mamma också. Jag får tex inte umgås med killar, jag ska vara hemma vid helt bisarra tider, jag får knappt träffa mina vänner längre, jag får sova hos mina kompisar typ en gång om året eller något och de brukar ge mig straff helt utan anledning. Tex, de tar min mobil. Och när jag ber om en förklaring till varför de tar den så säger de "Därför".

De pratar aldrig med mig, de har aldrig frågat om min dag, hur jag mår, vad jag ska göra, vad jag har för planer för veckan, dagen och så vidare. De har aldrig sagt att de älskar mig, de har aldrig kramat mig och jag säger aldrig emot dem. De har verkligen brutit ner mig och mosat mig totalt, för att jag vet att jag är en jävlig stark tjej som kan stå för allt jag tycker och tänker blir helt tyst när de talar med mig. Och det känns inte bra att ha en dålig klum i magen varje gång jag ser vår ytterdörr.

Kan ju tillägga att jag i princip lever dubbelliv. Jag har en glad&lycklig fasad, och jag är med, ja det låter töntigt men det är väl så det heter, "det coola gänget" i vår stad.

Och för några år sedan började jag må jävligt, jävligt dåligt och när jag var 13 så skadade jag mig själv för första gången. Jag höll mig borta från det i ett tag men i höstas brast det för mig helt&hållet. Jag började få ångest och jobbiga känslor hela tiden och jag tacklades med de på helt fel sätt, fick gå till kuratorn men jag har aldrig vågat berätta hur jag har det.

För några veckor sedan blev jag misshandlad rejält, och jag kunde inte sova på två nätter pga bulorna jag fick i huvudet. Min pappa smällde mitt huvud i väggen gång på gång på gång, och där någonstans brast det för mig och nu ska jag komma härifrån.

Frågan är nu, vad ska jag göra? Hur ska jag kunna komma ifrån denna psykofamilj? Vem ska jag prata med, vem ska jag vända mig till? Vad kommer hända med mig om jag tex. pratar med min mentor om detta??

Tack på förhand och förlåt för att det blev så långt ;/
Du förtjänar mycket, mycket bättre.

Du låter dock väldigt stark, så det ska gå att ta sig ur det. Jag vet att det är svårt. Pratar du med din mentor kommer hon föra detta vidare, möjligtvis till soc eller liknande.

Jag föreslår att du kontaktar henne så fort som möjligt.

Lycka till [love]

Spana också in:

Håller med de andra, berätta för någon. Förslagsvis soc som kan få bort dig därifrån.

Polisen är förstås ett alternativ också. Jag växte upp i princip likadant själv och polisanmälan är ärligt talat bland det bästa jag gjort i hela mitt liv, det fick pappa att inse vad han höll på med och söka hjälp.
Är du under 18 så ska polisen meddela soc om du gör en anmälan.
Jag skulle spela in när de trycker ner dig, som bevis. Dina föräldrar verkar helt sjuka, och skulle säkert kunna visa upp en helt annan fasad för soc och myndigheter. Vet en tjej som blev misshandlad och våldtagen av sin pappa och ändå inte fick hjälp; istället beskylldes pojkvännen i brist på bevis mot pappan. Det slutade olyckligt för henne. Tror absolut att du kommer få hjälp, men var på den säkra sidan!
Tyvärr så måste jag säga att i dagens sverige så är det en stor risk att du inte får någon hjälp av soc. Min erfarenhet av dem och min erfarenhet av vad andra säger om dem är endast negativ. Så hemskt är det, och jag önskar att jag istället kunde säga att du självklart ska höra av dig till dem så att de kan hjälpa dig. Men du kan ju iaf göra ett försök, men hoppas inte på för mycket. De flesta blir bara kränkta av soc.
Skulle dina föräldrar säga emot om du ville flytta? Finns det ingen släkting eller kompis som skulle kunna ta emot dig?
Har du någon kurator på skolan som känns okej så gå till denne före du går till soc, då kan kuratorn hjälpa dig vidare och kanske föra din talat mot soc om det skulle behövas. Pga sitt yrke lyssnar de också mer på henne än på dig.
koreandream:

Vad kommer hända med mig om jag tex. pratar med min mentor om detta??


Antagligen gör din mentor en socanmälan och du blir sedan kallad dit tillsammans med din familj. Soc gör då en utredning (om de finner det nödvändigt), vilket innebär att du och dina föräldrar går på möten dit och sen kartlägger de helt enkelt din situation. Det hela kan pågå under en period då du måste fortsätta bo hemma. Om detta riskerar att du får spö så kräver du av soc att du inte ska återvända hem för att du då blir slagen. Det innebär kanske att du måste sätta dig i deras väntrum och vägra flytta på dig förens du fått hjälp, osv. Ibland ingriper de snabbt och ibland är de hur sega som helst.
Det kan hända att en polisanmälan görs mot dina föräldrar för att de misshandlat dig, sånt har jag ingen koll på hur det fungerar med anmälningsskyldighet och liknande.
koreandream:

Tack för alla svar[love] Känner mig rätt säker på att det är dags att dra härifrån nu! [smile] Och känner mig även modig nog till att berätta..


Om du vill göra det enkelt för dig så kan du ju alltid visad det du skrev här, skriv ut det och räck fram pappret bara, eller be den du berättar det för att gå in och läsa det på sin dator.

Du förtjänar ett nytt hem enligt allt som har med förnuft och värdighet att göra.

Ingemarsdotter:

Jag skulle spela in när de trycker ner dig, som bevis.


Förstår din poäng men varför ska man behöva bevisa det, egentligen. Sålänge man bara vill flytta och inte åtala någon så borde det räcka med att man genuint inte vill bo kvar, det kan väl inte vara så många som ljuger ihop något bara för att få prova på ett nytt boende om det inte är något man verkligen behöver.
lifi:

borde det räcka med att man genuint inte vill bo kvar, det kan väl inte vara så många som ljuger ihop något bara för att få prova på ett nytt boende om det inte är något man verkligen behöver.


Jag håller med dig helt. Tycker inte att man ska behöva bevisa att man mår dåligt hemma. Tyvärr fungerar inte soc som jag känner till på det viset. De vill ha bevis, de vill ha en mängd samtal och försöka lösa det inom hemmet om det går. De skickar hela familjen till rådgivning osv. Säger inte att det är fakta överallt, men där jag bor fungerar det så i nästan alla fall.

Jag vet fall där de inte trott på det man berättat då föräldrarna förnekat att det funnits problem.
Ibland kan både soc och bup backa om de tror att situationen är något tonåringen själv skapat/hittat på, vilket tyvärr jag vet att några gjort. Allt ju kan inte vara helt bra om man nu går och hittar på sådant, man behöver förmodligen någon slags hjälp, men ibland är det inte föräldrarnas/boendets fel att man mår dåligt.

Tror på koreandreams berättelse, syftar inte på att hon skulle ljuga på något sätt, och hon borde berätta för soc så hon kommer därifrån. Om hon orkar och vill tycker jag att hon borde anmäla sina föräldrar, de måste förstå hur fel de handlat mot henne! Att hon har bevis skulle bara styrka hennes berättelse och ett ev åtal mot sina föräldrar.
Ingemarsdotter:

De vill ha bevis, de vill ha en mängd samtal och försöka lösa det inom hemmet om det går.


Man kan väl åtminstånde få tillfälligt boende någonannanstans tills det att man löst hur det ligger till och tagit reda på vad man kan göra åt det.
Det känns ibland som att den som inte kan tala för sitt behov tillräckligt högt, envist och välformulerat - körs över just bara för det, medans vuxna som kan - får igenom saker som är bra mycket mindre akuta.
Socialens uppgift borde vara att upptäcka behovet och ge den hjälp som krävs, om så "barnet" bara glor in i en vägg.

Vem förvånar det om riktigt kassa föräldrar förnekar, saknar självkritik, påstår att saker och ting är lögn och så vidare. Visst förekommer förtal från "barnet" i vissa fall, men knappast alltid.
Försiktighetsprincipen någon?

Det känns inte så rätt att man ska behöva begära att barnet/ungdomen ska gå undercover för socialen och riskera ännu mer fysisk och psyskisk misshandel.
Kan man inte komma på något test som avslöjar om man har någorlunda godkänd förmåga att uppfostra ett barn.
Någon billig psykologisk standardanalys, magnetröntka medans föräldern ser bilder på sitt barn, vad som helst, det borde finnas andra sätt att avslöja än rena bevis, begärda från ett (i många fall) litet utsatt barn.

Ingemarsdotter:

Att hon har bevis skulle bara styrka hennes berättelse och ett ev åtal mot sina föräldrar.


Om man inte har något annat val än att samla bevis så kan man väl alltid gå runt med ljudinspelningen på på mobilen, och helst spela in riktigt långa filer (om det går) så man inte kan påstå att det som sägs är ur kontext, provocerat och så vidare...
Men jag gillar inte att bördan läggs på den som redan är utsatt.
Jag tror nog att tusentals värdiga "hem/hushåll/familjer" skulle kunna tänka sig att ta hand om "koreandream" om de bara kände till henne och hennes fall, knappast en fråga om pengar.
lifi:

Man kan väl åtminstånde få tillfälligt boende någonannanstans tills det att man löst hur det ligger till och tagit reda på vad man kan göra åt det.


Jag håller som sagt med dig helt. Berättade bara hur det är i mitt län.

lifi:

och helst spela in riktigt långa filer (om det går) så man inte kan påstå att det som sägs är ur kontext, provocerat och så vidare...
Men jag gillar inte att bördan läggs på den som redan är utsatt.


Se det lite som våldtäktsoffer, de får alltid känna sig skyldiga och behöver ha massor av bevis för att få hjälp och stöd. Tyvärr fungerar soc här lite så. Man ska kunna bevisa, kunna argumentera och man ska gärna också plocka ner en stjärna åt dem. Jag vet flera personer som tagit livet av sig pga att de inte fått någon hjälp alls, det är verkligen en sjuk sjuk värld. En ungdom ska känna sig trygg i att bup och soc hjälper till när han/hon mår dåligt eller har en dålig livssituation!

Jag tycker inte att man ska behöva bevisa något. Jag tycker att myndigheter ska stötta och skydda de som har det svårt. Koreandream skulle kunna få en fosterfamilj eller ett eget boende, oavsett vilket hoppas jag att det går bra för henne.