Forumet - Vad ska jag säga till psykologen?

Vad ska jag säga till psykologen?

2758 1 47
Ni här på forumet som känner mig kanske har märkt att jag inte överhuvudtaget varit särskilt aktiv de senaste månaderna. Det beror till stor del på att jag har mått riktigt dåligt sedan början på sommaren men det är inte förrän nu jag insett att jag behöver ta tag i det.

Om jag skulle behöva sätta en diagnos på mig själv så tror jag att jag har borderline, även om jag själv tycker att många missbrukar det ordet och jag även drar mig för att säga det för att jag som många andra tänkt att folk med borderline är elaka och manipulativa. Fördomar hit och dit.

Men sanningen är att jag inte kan hantera mina känslor. Jag är sjukligt rädd för att bli lämnad och om jag blir det kan jag inte kontrollera mina känslor alls, överhuvudtaget. Ett bra exempel är att det tog slut mellan mig och min pojkvän som jag fortfarande älskar väldigt mycket i början på sommaren. Istället för att försöka vara lite konstruktiv eller gå vidare så började jag flippa helt och hållet. Skällde på honom, var svartsjuk, var kontrollerande, ringde honom på fyllan och sa en massa hemska saker som jag i "normalläge" (när det nu är, det är inte nödvändigtvis när jag är nykter) aldrig skulle vilja säga. Nu är han på semester i Tyskland och jag kunde inte hindra mig själv från att fråga om han ska träffa en specifik tjej som han hade mycket (och i min mening alldeles för intim och-då-är-jag-ändå-liberal-när-det-kommer-till-förhållanden-och-öppenhet) kontakt med.

Jag vet ju att det är fel av mig att bli helt galen på honom men jag kan inte stoppa mig själv och det har lett till att jag totalt har sabbat vår relation. Han vill inte ha så mycket kontakt med mig mera, vilket jag tycker är förståeligt.

Vad gäller impulskontrollen så har jag noll. Jag dricker något i princip varje dag nu, slösar pengar hejvilt, tänker inte framåt, bryr mig inte. Jag får ångestattacker allt oftare också.

Nu är det här redan en wall of text och jag vet precis vad ni på forumet tycker om sådana men frågan jag egentligen vill ställa är vad jag ska säga till min nya psykolog. Jag ska träffa henne på onsdag, och jag vet att många kommer föreslå att jag säger precis det jag skrivit ner nu, men jag har ingen aning om hur jag ska börja. Jag vill inte låta som en självdiagnostiserande liten tonåring och löpa risken att inte bli tagen på allvar eller få höra att det bara är humörsvängningar som hör till tonåren (även fast jag ska fylla 21, liksom).

Hur inleder man ett terapisamtal när man verkligen bestämt sig för att sluta lalla runt och verkligen söka hjälp på allvar? [sad]
timeisrunningout:

Ni här på forumet som känner mig kanske har märkt att jag inte överhuvudtaget varit särskilt aktiv de senaste månaderna


Har tänkt på detta trots att jag ej känner dig. [blush]

Kan tyvärr inte svara på din fråga, men vill bidra med typ: KRAM hoppas du kommer på vad du ska säga och att din psykolog tar dig på allvar och inte avfärdar dig som tonåring med humörsvägningar.[sad]
Nintendo:

KRAM hoppas du kommer på vad du ska säga och att din psykolog tar dig på allvar och inte avfärdar dig som tonåring med humörsvägningar.


Tack rara du! [blush] Det hoppas jag också. Finns ju en helt normal Time under allt det emotionellt störda som längtar efter att få en lösning och hjälp på detta så jag kan vara glad!
Tänk på att det inte bara är du som kommer prata när ni är där, visst ska du prata mest, men inte bara du. Psykologen kommer vara nyfiken och framåt gentemot dig i och med att du är personens nya kund och kommer vilja göra dig så bekväm där som möjligt. psykologen vill lära känna dig och kommer ställda ledande frågor för att få dig att berätta allt du behöver få ur dig och behöver ha hjälp med.


lycka till med allt[love]

Spana också in:

Det du skrivit här är bra. Om du känner för det, kan du skriva ut det här och ta med dig, ifall du känner att du inte alls kommer på hur du ska börja när du väl är där. Då har du något stöd och något som skulle kunna hjälpa psykologen att förstå din situation. Men det är psykologens ansvar att fråga de frågor som behövs för bakgrundsfakta, så tror inte du behöver oroa dig alltför mycket. De hjälper till på traven om de märker att du har svårt att själv få fram det.

Hoppas att allt blir bra för dig, tajmis!
Tror det inte läggs så mycket vikt kring hur det kommer ut. Psykologer bör vara vana vid att sovra bland människors uttryckssvärmar och därmed kunna urskilja ditt problem även då du är lika artikulerad som laserturken.

Om den psykologen du blivit hänvisad till ej fungerar för dig, byt. Jag ville bara poängtera detta.

Ditt jäkla tänkande väsen.
mopsen:

Tror det inte läggs så mycket vikt kring hur det kommer ut. Psykologer bör vara vana vid att sovra bland människors uttryckssvärmar


Fast jonejvänta, jag oroar mig inte för att jag ska låta för rationell eller för hur sättet jag uttrycker mig ska uppfattas av henne, snarare oroar jag mig för att hon kommer tycka att jag är löjlig eller typ en "mental hypokondriker" som redan är övertygad om vad som är fel och så kanske hon inte alls håller med mig och så är vi tillbaka på "ej bli tagen på allvar"-stadiet.
Chibibbi:

Men vi UM:are got your back, så att säga.


Åh, jag är fortfarande paranoid och inväntar stormen av människor som kommer ropa ATTENTIONWHORE! och WALL OF TEXT JAG ORKADE INTE LÄSA och VARFÖR KOMMER DU HIT OCH ÄR SERIÖS

Även fast jag vet att det mest är nykomlingar och utomstående som får den responsen.

Eller nej, tevepro och Zigge skulle nog ropa attentionwhore om de hittade hit.

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -

My dreams are her:

Säg sanningen.


Jag hade absolut inte tänkt ljuga. Jag tänker ge den osminkade versionen, utan tvekan. Jag vet bara inte hur jag ska inleda så jag inte låter som en hypokondriker, det är det som är problemet.
timeisrunningout:

snarare oroar jag mig för att hon kommer tycka att jag är löjlig eller typ en "mental hypokondriker" som redan är övertygad om vad som är fel och så kanske hon inte alls håller med mig och så är vi tillbaka på "ej bli tagen på allvar"-stadiet.


Ja-ha. Har du någon erfarenhet av psykologer innan? Personligen tror jag att de har träffat alla sorters människor under sin verksamma tid och är rutinerade. Om du känner att denne ej tar dig på allvar får du konfrontrera, eventuellt byta.

Fast varför skulle du bli tagen på det sättet? Du får helt enkelt se hur samtalets läggs upp.
mopsen:

Har du någon erfarenhet av psykologer innan?


Har träffat runt åtta olika psykologer/kuratorer/läkare sedan jag var 11, så ja. Majoriteten har inte tagit mig på allvar. Den enda som lyssnade på mina problem var en läkare som nu slutat, han var den som såg till att jag fick rätt medicinering för mina sömnproblem.
timeisrunningout:

Den enda som lyssnade på mina problem var en läkare som nu slutat, han var den som såg till att jag fick rätt medicinering för mina sömnproblem.


Vilka indikationer har du upplevt på de som ej tagit dig på allvar? Detta låter lite som problemet kring mobbining, du måste stå upp för dig själv och förklara att det är problem med ditt subjekt och pyskologen har som yrke att assistera.
mopsen:

Vilka indikationer har du upplevt på de som ej tagit dig på allvar?


timeisrunningout:

"Men du väger för mycket för att ha anorexi"


Och när jag senast gick in och sa att jag har oerhört svårt att hantera känslorna vid separationer, samt irrationellt handlande och svartsjuka, så sa de bara att det var tonårshormoner. Min mammas bästa vän som är barnpsykolog sa tidigt till henne att jag inte var typen som skulle kunna drabbas av ätstörningar så mamma lyssnade på henne istället för att lyssna på mig när jag bad om hjälp. När jag gick fyrtio timmar i sträck utan sömn gav de mig Atarax hellre än att sätta mig på imovane eller vad som helst som faktiskt sätter igång sömn. Och så vidare i all oändlighet.
timeisrunningout:

Och så vidare i all oändlighet.


That's fucked up, man. Om detta är trenden som aldrig går ur tiden så tycker jag ej att du bör te dig till kapitalismsamhället med din mentala hälsa i potten. Kan inte säga att jag har något alternativ heller.

Försök denna gång, du kanske hittar ett bra exemplar. Annars byt.
Det är ju fullt förståeligt, så som du har reagerat, även om det inte är nyttigt. Det är bra att du också tagit kontakt med psykolog.

Försök att inte lägga fram det på en gång att du tror att du har borderline. Berätta bara vad det är som får dig tro att du har det, så får psykologen avgöra själv. Lägg inte ner så mycket tankeverksamhet på en diagnos, för det är inte nödvändigt att man har en. Det viktigaste är att du får hjälp och nya perspektiv på saker och ting. Dessutom brukar folk med diagnoser antagligen inte tänka "ah jag har nog det", brukar inte vara så medvetna om det som du verkar vara.

Berätta varför du sökt hjälp och så kan ni backa i tiden ett steg i taget. Eller efter att du berättat hur situationen ser ut idag kan du kanske börja om från början. Det brukar komma rätt naturligt när man är där.

Ta hand om dig timey [love]