Om ni mot förmodan undrar hur de inte har tagit mig på allvar kan jag ju säga att bland annat chefsläkaren på BUP sa "Men du väger för mycket för att ha anorexi" när jag försökte förklara att mina ätstörningar höll på att spåra ur.

timeisrunningout:

Den enda som lyssnade på mina problem var en läkare som nu slutat, han var den som såg till att jag fick rätt medicinering för mina sömnproblem.

Vilka indikationer har du upplevt på de som ej tagit dig på allvar? Detta låter lite som problemet kring mobbining, du måste stå upp för dig själv och förklara att det är problem med ditt subjekt och pyskologen har som yrke att assistera.

mopsen:

Vilka indikationer har du upplevt på de som ej tagit dig på allvar?

timeisrunningout:

"Men du väger för mycket för att ha anorexi"

Och när jag senast gick in och sa att jag har oerhört svårt att hantera känslorna vid separationer, samt irrationellt handlande och svartsjuka, så sa de bara att det var tonårshormoner. Min mammas bästa vän som är barnpsykolog sa tidigt till henne att jag inte var typen som skulle kunna drabbas av ätstörningar så mamma lyssnade på henne istället för att lyssna på mig när jag bad om hjälp. När jag gick fyrtio timmar i sträck utan sömn gav de mig Atarax hellre än att sätta mig på imovane eller vad som helst som faktiskt sätter igång sömn. Och så vidare i all oändlighet.

timeisrunningout:

Och så vidare i all oändlighet.

That's fucked up, man. Om detta är trenden som aldrig går ur tiden så tycker jag ej att du bör te dig till kapitalismsamhället med din mentala hälsa i potten. Kan inte säga att jag har något alternativ heller.

Försök denna gång, du kanske hittar ett bra exemplar. Annars byt.

Det är ju fullt förståeligt, så som du har reagerat, även om det inte är nyttigt. Det är bra att du också tagit kontakt med psykolog.

Försök att inte lägga fram det på en gång att du tror att du har borderline. Berätta bara vad det är som får dig tro att du har det, så får psykologen avgöra själv. Lägg inte ner så mycket tankeverksamhet på en diagnos, för det är inte nödvändigt att man har en. Det viktigaste är att du får hjälp och nya perspektiv på saker och ting. Dessutom brukar folk med diagnoser antagligen inte tänka "ah jag har nog det", brukar inte vara så medvetna om det som du verkar vara.

Berätta varför du sökt hjälp och så kan ni backa i tiden ett steg i taget. Eller efter att du berättat hur situationen ser ut idag kan du kanske börja om från början. Det brukar komma rätt naturligt när man är där.

Ta hand om dig timey

säg inte "jag tror jag har borderline"
om jag hade varit psykolog så hade jag nog varit känslig för patienter som vill självdiagnostisera sig själva.

tror det räcker att säga det du skrivit, du är ändå inte så ung att man kan skylla allt på hormoner.

Vem som helst kan bli avundsjuk och bitter när ett förhållande tar slut och man känner sig sårad. Det finns ju hur många exempel på bittra skilsmässor/separationer som helst. Du har ju åtminstone inte knivhotat honom el dyl. *positiv*

Säg det du känner bara, men utelämna vad du tror att du lider av. Vill du väldigt gärna nämna det så kan du väl i så fall fråga efter ett tag om det inte är såhär borderline yttrar sig, men antagligen krävs det mer. Du har ju klarat av att jobba hela sommaren tex (inte för att inte folk med borderline klarar av att jobba, men du fattar).

Man bestämmer sig för att berätta allt sen bara börjar man babbla och är beredd med en massa näsdukar

Bilden av patienten på en divan med en antecknande psykolog är väldigt utdaterad. Du behöver inte vara orolig för att inte veta vad du ska säga eftersom psykologen kommer hjälpa dig. Som Hono redan sagt är en diagnos inte viktigt och du behöver heller inte vara "sjuk", finns gott om människor som går till en psykolog, eller terapeut, ändå. Huvudsaken är att du behöver hjälp och får den. Undvik att försöka diagnostisera dig själv, dels för att du saknar expertisen och dels för det är onödigt att sätta in sig själv i ett fack i onödan. Tänk bara på att beskriva vad du känner tydligt och bestämt. Även om det du säger är diffust så avfärda det inte, ingen kommer att ta dig på allvar om du inte gör det själv.

så dom beskriver, som du gjort mot ditt ex... Så har jag gjort själv med..

En massa som jag har tänkt skriva har redan sagts..

Lycka till time

Nachac:

Som Hono redan sagt är en diagnos inte viktigt

Alla verkar ha hakat upp sig på att jag själv gissade på borderline nu, det var mest en riktlinje så ni skulle förstå hur rubbad jag känner mig i vissa situationer där det emotionella spelar en stor roll. Och så.

Naturligtvis vet jag att det viktigaste inte är att jag får en diagnos på papper utan att jag får hjälp och börjar må bra.

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -

isola:

Du har ju klarat av att jobba hela sommaren tex (inte för att inte folk med borderline klarar av att jobba, men du fattar).

Ah, men det är ju knappt. Jag har varit så sliten och ledsen och trött och sur och druckit för mycket och nu jonglerar jag skolan vid sidan om också. Känns som att jag gått på uppåttjack hela sommaren och nu börjar mina nerver slitas sönder fullständigt.

Nu är det ju egentligen inte meningen att jag ska vara seriös här på forumet...

... men är det inte ganska vanligt att man mår skit och beter sig som dig när ett förhållande brister? Måste du verkligen gå till psykologen tror du?

timeisrunningout:

Alla verkar ha hakat upp sig på att jag själv gissade på borderline nu,

Försökte bara täcka det mesta.

Hej, ja det är väll så att jag inte mår så bra och en del vad som starta mina problem började med mitt ex..

Så kan du se vad hon säger så kan du förklara vidare så gott so mdet går.