Forumet - vad ska man ta sig till...

vad ska man ta sig till...

67 0 6
vet inte riktigt var jag ska börja jag träffade en tjej för tre år sedan som hade MS vi klickade direkt och var snart tillsammans hon var verkligen mitt allt vi gjorde allting tillsammans och vi förlovade oss på hennes födelsdag den 5 januari 2008 vi hade tänkt gifta oss så småningom allt var hur bra som helst...

men för fyra månader sen hade vi ett stort gräl jag bad henne dra åt helvete och hon sprang ut från lägenheten satte sig i bilen och körde iväg.. ett par timmar senare ringer hennes föräldrar mig och berättar att hon har krockat med en lastbil och avlidit troligtvis pågrund av att hon förlorat kontrollen i armarna medans hon körde...

det har gått som sagt 4 månader nu jag är bara ett skal av vad jag brukade göra varje vaken sekund är fylld av ångest har gått till en rad olika psykologer ätit antidepressiva utan framgång.. jag vill bara bort sluta känna såhär det känns som att det är indirekt mitt fel att hon dog jag klarar inte av det mår så jävla dåligt isolerar mig i lägenheten slår och bankar i väggarna gråter på kvällarna och försöker leva vidare men det går fan inte

vad ska man ta sig till... jag saknar henne så fruktansvärt mycket
Därför ska man inte be någon att dra åt helvete.

Jag kan inte se det som ditt fel direkt, du kunde ju inte veta att hon skulle krocka. Om du ser det från ett religiöst sett så har du inget att göra med att hon avled utan det var hennes öde.

Inte ska man stänga in sig som du gör, förstår dig verkligen men du får liksom lära dig att leva med det. Och det psykologerna gör är att dem går runt den meningen genom att låta dig förklara hur du mår osv, men så småningom kommer det vara du som får lära dig att leva med det. Vist kommer det aldrig försvinna, men det kommer lindras och du kommer må bättre.

Nu snackar jag inte om 4 månader, kanske 1 år, 2,3. men tro mig, spelar ingen roll vad det är, tiden lindrar alla sår.

Hur mår du idag?
mår inte bra. går igenom dagarna som en robot just nu folk försöker och hjälpa en och vara därför en det är jag tacksam för men det är svårt då dom inte förstår egentligen och jag får spel och hivar ur mig dom mest svinaktiga saker mot vänner för minsta lilla ångesten är lika stark som den var från början mår otroligt jävla pissigt men det är iaf lite bättre än vad det var för två månader sen

Spana också in:

jo jag antar det men allt är bara så jävla jobbigt

ber om ursäkt för eventuella stavfel och dylikt jag har dyslexi

men alltså jag är rätt miljöskadad och jag har asperger osv det är inte ofta jag träffar folk som står ut med mig och mina problem och när man hittar någon som man tror man ska dela livet med som sen dör kort efter att man bett personen dra åt helvete då bryter man ihop helt enkelt

försöker liksom bara klamra mig fast vid allt jag kan just nu känns som jag vill ska gå under

och jag vet att det tekniskt sett inte är mitt fel att hon dog tänker man logiskt så är det ju inte så men det känns å andra sidan som att det var mitt fel vilket också är fruktansvärt jobbigt