Forumet - Vänskap

Vänskap

408 0 3
[love]

Jag vet fakiskt inte varför jag skriver detta, men just nu behöver jag skriva av mig. Jag tänkte skriva om vänskap, för att för mig är det nog det viktigaste. Jag är 16 år, och det är först nu jag börjar inse vad vänskap egentligen är. Det låter löjligt, jag vet men jag ska förklara. När jag växte upp passade jag inte riktigt in, jag var mognare än alla andra och tyckte inte fotboll och rulla sig i sanden som alla andra killar gjorde var speciellt kul. Jag hade ju vänner, men jag var ju med dem för att inte vara ensam, jag passade inte in. När jag var runt 8år, träffade jag min första riktiga kompis. För första gången passade även jag in, för första gången kunde jag vara mig själv med någon och inte känna att det var något fel på mig för att han var likadan. Åren gick, och allt eftersom gled vi mer isär. Jag började högstadiet och även där passade jag inte in, jag vet inte varför men jag gjorde inte det. Det tog ett tag, när jag var runt 14 år började jag hitta fler riktiga vänner på skolan, folk mognade ikapp mig och jag förändrades (tog inte lika mycket plats och var inte lika jobbig som jag var som liten. Jag skaffade mig mer självförtroende) och jag hittade några av mina närmaste vänner idag på skolan. Det var först då jag insåg vad vänskap betydde för mig. Det var inte bara att inte behöva vara ensam utan att vänskap gav en trygghet, jag kände mig betydelsefull för andra, jag fick uppleva saker och dela dem med andra. Det är sjukt svårt att beskriva, men ni förstår vad jag menar. Haha, det gav mig en anledning att varje dag vara mig själv och göra mina vänner stolta över mig. Det var då jag insåg att jag var på väg att förlora den första människan jag verkligen kunde kalla min vän. Jag tog tag i det, problemet var att den killen bor i en helt annan del av Sverige, i skåne. Men jag tog tag i det, jag åkte till skåne några gånger, byggde upp allting igen och idag är han min bästa vän. Han är som en spegelbild till mig, och varje gång jag kommer hem mår jag asdåligt över att vi bor så långt ifrån varandra. Jag vet inte vad jag ska göra åt det, det är mera att acceptera även om jag önskar att det såg annorlunda ut.

Först och främst, jag vet hur bögigt och pinsamt detta kanske är att skriva såhär på nätet, men jag får faktiskt vara bögig och pinsam såfall.
Det jag vill säga med denna novellen är att det finns oerhört många sorters kärlek. Jag har aldrig upplevt "den sanna kärleken" eftersom jag är 16 år, men jag har upplevt kärlek till mina vänner och den är extremt stor för mig. Det låter konstigt, och jag blev nästan lite rädd i början över det själv men jag tror att linjen mellan kärlek till en pojkvän eller flickvän och kärlek till kompisar är mycket tunnare än vi tror. Framför allt för oss killar, då vi kanske inte "faller" lika hårt för tjejer som tjejer för killar (ni förstår vad jag menar).

Jo, det är kanske bögigt och pinsamt men när jag tänker på mina vänner blir jag jätte glad. Jag är glad över att jag får vara en del av deras liv, jag är glad över att jag får vara med och påverka deras liv och om jag tänker att jag alltid ska vara med mina bästa vänner så känner jag ändå att jag uppnått något i livet, för jag har träffat dem.

Jag sitter här just nu, och är jätte deppig för att jag inte träffat min ena bästa vän speciellt ofta, för att vi bor så långt ifrån varandra. Vi träffades för någon vecka sedan och det var den bästa dagen på detta året.

Tänk på vad ni har, och uppskatta det för att det kan försvinna så sjukt lätt och det finns dem som inte får uppleva sann vänskap. Jag vet att någon kommer vara rolig nu och kommentera något halv dissade mot denna text, men så länge du läser igenom den är jag nöjd. Tänk på att visa din "kärlek" till dina kompisar, jag säger nästintill alltid att jag älskar dig till mina kompisar om jag verkligen gör det, visst är det bögigt. Men faktiskt, vänskap får vara bögigt. Det finns faktiskt inget rätt och fel i vänskap.

Tack för att ni läste :)
Texten hade ett mycket fint budskap [love]

Du har helt rätt -- vi ska visa kärlek till dem vi håller av. Absolut.

Några grejer bara, som inte har med budskapet att göra, utan rent textuellt.

Jag tror inte någon skulle definiera din text som "novell". Däremot fungerar den som krönika (dock inte i den historiska bemärkelsen utan mer i den journalistiska) väl :)

Sen tycker jag att du borde ta ut allt bögeri ur texten. Jag vet att det inte är ditt syfte, men det får det att låta som att det som är bögigt inte är "manligt" eller så... Aja :)

Lycka till i ditt fortsatta skrivande! Och hoppas du och din skåningevän har en varm och livslång vänskap att se fram emot [bigsmile]