Forumet - Världssmärta?

Världssmärta?

515 0 24
Vet inte riktigt om denna tråden passar in här men iaf.
Jag har alltid varit ganska känslig och alltid haft mkt empati för andra. När jag var liten så kunde jag börja gråta för att ngn annan va ledsen ( jag menar alltså när jag var 4-5)
Iaf det känns som att jag blir väldigt ledsen hela tiden, och inte om folk skulle säga taskiga saker till mej eller saker som handlar om mej, det är mer andra personer

T.ex häromdagen var jag på stationen och såg en gammal tant som satt alldeles ensam och ät kexchoklad, och så såg hon lite rädd ut eller vilsen. och då började jag gråta, tyckte så himla synd om henne, kanske inte är det egentligen men..

Min mamma läste tidningen för ett tag sedan och så stog det om en 5-årig pojke som hade blivit uppäten av en krokodil för han försökte hindra krokodilen från att äta upp hans hund. och då började jag gråta, jag tänkte på hans familj och jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Jag kan liksom knapp se sorgsna filmer utan att gråta ( vet att många gråter til såna filmer) men jag får verkligen ont i hjärtat och hela kroppen av medlidande för dom.

Vad ska jag göra? Vill inte gå runt och vara ledsen och sorgsen hela tiden. blir helt försörd

Spana också in:

April:

T.ex häromdagen var jag på stationen och såg en gammal tant som satt alldeles ensam och ät kexchoklad, och så såg hon lite rädd ut eller vilsen


Åh, det är något speciellt med ensamma människor som äter typ godis eller glass. Det känns i hjärtat på något sätt och man vill bara krama om dom.
Ja så känner jag också! Det är skit jobbigt ;(
Såg en fattig gammal man idag på stan, han stog på gatan och försökte samla in lite pengar genom att spela dragspel. När jag gick förbi kollade han på mig, med en ledsen blick, men jag hade inga mynt att ge till honom! Mådde jätte dåligt efter det, jag tyckte så synd om honom! [cry]
filuran:

Medlidandet försvinner med åldern, du blir nog oxå härdad tills du blir vuxen.


Vet inte om jag håller riktigt med men....
Som en person som också är sådär extremt känslig och empatisk, så kan jag ju säga att det funkar i motsatt riktning också. Alltså, jag är väldigt känslig inför mänsklighetens grymhet också, vilket så småningom har tagit överhanden för mig.
Numera när jag av naturlig instinkt tycker synd om någon så tänker jag bara att "skitsamma, människor är onda och han/hon förtjänar säkert att må dåligt ändå".
Bitterhet kan man väl kalla det. Jag har väl själv blivit illa behandlad av människor tillräckligt många ggr för att förlora sympatin för dom.