Forumet - växter i folk tron

växter i folk tron

613 0 4
lästet en text nyss ja säg va ni tyckr[smile] kopierar in så d blir lättare fö' er.

Växter i folktron
På våren samlas alla växterna i skogen till konsert. En konsert exekverad av trasten, bofinken och göken. Men vissa växter är svårväckta, och man vill ju inte att de ska missa konserten. Alltså - vad göra? Jo, man kallar på liljekonvaljen. Hon höjer sina små vita klockor och silverklangen från dessa väcker varsamt upp de vårtrötta växterna. Bortsett från att utföra denna nyttosyssla kan liljekonvaljen även hjälpa om man blivit biten av en rasande hund! Då bör man nämligen dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj samt ofta tvätta såret med samma dekokt. Har man tappat rösten kan även detta avhjälpas med liljekonvaljevatten. Man tvättar helt enkelt tungan i detta och blir frisk. Förresten är det lika bra att för jämnan dricka två skedar konvaljevatten morgon och kväll eftersom det stärker "Hiertat, Sinnet och Hiernan". Detta alltså enligt de gamlas föreställningar. Nuförtiden, då man vet att liljekonvaljen och dess vatten är mycket giftiga avhåller man sig gärna från att pröva recepten...

En annan vårblomma som man bör förtära är vitsippan. Äter man upp den första vitsippa man får syn på är man nämligen skyddad mot sjukdomar under resten av året, sades det i Dalsland och Uppland.

De gamla grekerna var mästare på en hel rad olika saker - däribland att odla kummin! Denna ört ansågs hos grekerna vara en av de förnämsta grönsaksväxterna och man lär ha haft särskilda slavar med uppgift enbart att hålla kumminörten i ordning att när som helst kunna anrättas. I Sverige användes örten av den fattiga befolkningen tillsammans med salt som sovel till potatis istället för kött och sill. Av de högre stånden kunde den brukas som skönhetsmedel. Man kokade örten i vatten och tvättade sedan helt enkelt ansiktet med brygden. Se ett så "klart" ansikte man fick! Om man nu hade kummin men varken ville äta den eller göra sig vacker med den så kunde man ju alltid fördriva de övernaturliga med den. Dessa tålde nämligen inte kummin. Det berättas om en kvinna som fick hjälp av ett skogsrå. Som tack ville rået ha bröd - givetvis utan kummin. Så länge kvinnan gav rået kumminfritt bröd så var allt frid och fröjd och kvinnan blev tack vare råets hjälp rik. Men, som vanligt i folksägner,kvinnan kunde inte hålla sig utan bakade ett kumminbröd åt rået, som givetvis blev rasande och gav sig av. Med sig tog det kvinnans rikedom och lycka. I Tyskland bar brud och brudgum ibland kummin på sig under vigseln för att på så sätt välsigna äktenskapet, det vill säga fördriva allehanda trolltyg.

Nattravnar och dödergökar - fåglarna i folktron

Ett flertal fåglar sägs på olika håll i vårt land,och andra, vara Satans fågel. Kråkan, skatan och till och med den stackars svalan har ibland fått dras med det epitetet. Emellertid är det knappast någon tvekan om att det är korpen som i folktron är Skams fågel nummer ett. Inte bara är han svart och låter obehagligt, han har också den i sammanhanget viktiga vanan att äta as. Korpen kunde flyga med häxorna på kvasten när färden gick mot Blåkulla, berättas det. Överhuvudtaget var han nära förbunden med trolldom och djävulstyg.

Han var den som följde kloka gubben eller gumman till graven, och han var den som kom krypande ur munnen på Judas när gudsförrädaren hängt sig. Korpens avföring lär ha varit ett bra botemedel mot tandvärk, och om man smorde sin bössa med hans blod blev träffsäkerheten större, berättas det. Det senare lär hänga ihop med att korpen inte bara är Den ondes fågel utan också asaguden Odens. Hans två korpar Hugin och Munin, som flög runt världen för att hålla Oden ajour med vad som där tilldrog sig, följde också med sin herre på jakt. Korpen är ursprunget till sägnerna om "nattravnen". Ravn betyder just korp, och nattravnen troddes vara en döds osaliga ande som nattetid surrade omkring i luften. Framför allt var det självmördare och människor som inte vilade i vigd jord som dömdes att bli nattravnar. Denna fasansfulla fågel lät "som en osmord, gnisslande träharv som man drar över stenig mark". Såg man på den blev man blind. Emellertid kunde man skydda sig genom att lägga sig på marken - fågeln kunde aldrig komma längre ner än en oxe bär oket. Man borde också se till att den gård på vilken man framlevde sina dagar inte var kringbyggd - nattravnen kunde nämligen bara sätta sig att vila på en helt kringbyggd gård. Detta om nattravnen. Om korpen kan man tillägga att den är en mycket artig fågel emedan den alltid presenterar sig när man råkar på den. "kååårrp....kååårrp" låter den faktiskt!

Om kråkan berättas det bland annat, att han fått sin mörka fjäderdräkt genom att flyga genom en skorsten i ett försök att smita från notan på grönfinkens värdshus! Annars var kråkan ansedd som en duktig spåman. Om flera kråkor väsnades nära huset kunde man vänta dödsbud på gården. Om kråkan satt på kyrktornet och kraxade innebar det att någon i församlingen skulle dö.Ett talesätt säger: Fem kråkor-fröjdeljud Tre kråkor-bröllopsskrud En kråka-dödens bud Men gudskelov var det inte bara om döden kråkan talade. Han kunde vara väderspåman också. Exempelvis sades det att, när flyttfåglarna återvände, kråkan var först-och så många gånger han upphävde sin vackra röst första gången han hälsade på,så många veckors slädföre återstod ännu! Och "om kråkan flaxar vilt på vårliga dagar blir grödan fin i våra hagar" Hade man feber kunde man göra ett omslag att kråkkött; det lär ha varit verkningsfullt, liksom kråkfett mot frostsår.

Folktro och myter kring himlakropparna

Att vara "soldyrkare" har kommit att betyda att man tycker om att sola sig. I gamla tider hade det dock en helt annan betydelse. Solen är förstås den viktigaste himlakroppen - ty trots att den är en stjärna lik alla andra stjärnor så förser den oss med ljus genom sin närhet till jorden. Man trodde att solen var ett levande väsen som man dyrkade och offrade till. det berättas från Danmark hur man, när solen stod högt på himlen, klättrade upp på taket och bredde ut lite smör som solen kunde smälta. Detta var väl ett offer av enklare sort, kan man säga.

Även om man inte offrade till solen skulle man förstås akta henne. På vissa ställen förekom det så sent som på 1800-talet att flickorna neg och pojkarna bockade när solen visade sig på himlen på morgonen samt när den gick ner om kvällen. Solen ansågs vara en god makt - den kämpade mot det onda på människornas sida - troll, till exempel, spricker som bekant om de är ute när solen går upp. Detsamma lär gälla jättar, och det är ju inte heller särskilt vanligt att spöken visar sig i dagsljus.

Blixt & dunder - vädret i folktron

Det fanns även andra sätt att skydda sig mot åskan och blixten. Till att börja med fick man inte nämna ordet åska. Enligt principen "När man talar om trollen så står dom i farstun" så var det nämligen som att kalla på åskan om man nämnde den vid dess rätta namn. Om åskan ändå kom kunde man till exempel samlas i stugan och läsa högt ur Bibeln. Vidare fick man inte skratta eller skämta. På vissa håll ansågs det att man borde kasta ut katten på gården eftersom den drog blixten till sig.

I andra länder, där Tor är okänd, har man förstås haft sina egna förklaringar till varför det åskar och blixtrar. Grekernas "övergud" hette Zeus, och han tjänstgjorde även som åskgud. Honom kunde man be om hjälp mot olika faror. I Rom hette motsvarande gud Jupiter. I Estland hade man en åskgud kallad Taara. Orsaken till hans dunder var att han var ute och jagade Fan själv. Därför ansåg esterna att man borde stänga dörrar och fönster när åskan bullrade - annars kunde Den Onde klättra in och gömma sig i huset, berättar Carl-Herman Tillhagen i boken "Himlens stjärnor och vädrets makter" ur vilken jag hämtat faktauppgifterna till denna artikel.

Det var förstås inte bara runt åska och blixtar som folktrons funderingar kretsade. Blev det dimma, till exempel, kunde man skämtsamt säga "Jättegubben bolmar på sin pipa", "Haren håller på att baka" eller "Trollmor har ställt till med byk". Mer allvarlig var tron att dimman kom med pesten, eller att de övernaturliga sänt den för att lura folk vilse eller tvinga skepp i sjönöd. Även i molnen kunde det enligt vissa föreställningar finnas farligheter som demoner och annat. Vissa folk trodde att gudarna dolde sig i molnen för att inte vara synliga för människorna. I Svenska Finland visste man till och med vilken konsistens molnen hade. De bestod, menade man, av en fiskromsliknande massa. Ibland föll molntappar ner på jorden och kunde då upptäckas som en gul hinna på vattenpölarna eller ett vitt slem. Om moln och dimma kunde betyda obehag så var däremot daggen något nyttigt och lyckobringande.

Daggen ansågs komma från gudarna och besitta magisk kraft. Kineserna menade, att på månen växte Livets träd, och drack man dagg från Livets träd blev man, liksom gudarna, odödlig. Det säger sig självt att de som kom i tillfälle att prova drycken inte var någon mångtusenhövdad skara, precis. Den svenska midsommarnatten är ju mycket magisk, och den dagg som kunde samlas den natten ansågs vara extra användbar. Om man rullade sig naken i midsommarnattsdaggen fick man god hälsa under det kommande året, ansåg man. Om man istället drack daggen-som samlats upp i till exempel ett lakan som dragits genom gräset-så slapp man värk. Nuförtiden ägnar sig många ungdomar på midsommaraftonen åt att dricka annat än dagg - och mycket riktigt har de också värk i huvudet på midsommardagen. De kloka gubbarna och gummorna menade, att dagg från kyrkogården kunde vara extra effektivt om man ville bota sjukdomar, men man fick gå varsamt fram vid samlandet - dagg från en gravsten kunde man till exempel ta med hjälp av en fågelfjäder. Dagg kunde vara verksamt mot eksem, finnar, fräknar, reumatism och skabb, bland annat. Blandade man den i degen så brändes inte brödet i ugnen!

Människan känner sig ju ganska liten när hon står inför naturens ofantliga krafter. Det allra mäktigaste är kanske ett åskväder, men även en rejäl storm kan få en människa att ödmjukt böja sig för naturkrafternas övermakt. I en estnisk legend berättas hur vindarna uppstår genom att en man, gömd i skogen, andas. Han andas bara genom den ena näsborren-andades han ur bägge skull en orkan uppstå som förstörde människans boningar. Esterna menade också att det fanns en Vindfader, en Vindmoder och Vindbarn. Var vindbarnen inte snälla kunde Vindmodern stoppa ner dem i en säck. Oftast var det Nordanvinden som låg i säcken eftersom han var den bråkigaste av barnen. På många håll har man ansett, att vindarna höll till uppe i bergen, och att man därför inte borde vissla eller föra liv när man närmade sig dessa. Då kunde man väcka vindarna till liv.

Näcken - spelar som ett rinnande vatten

Kvällens gullmoln fästet kransa
Älvorna på ängen dansa
Och den bladbekrönta
Näcken gigan rör i silverbäcken

Om man är ute i naturen tidigt om morgonen eller sent på kvällen och plötsligt får höra underbar musik spelas i närheten, bör man inte gå närmare för att lyssna. Man bör inte ens stampa takten till musiken. Det enda rätta är istället att skyndsamt sätta fingrarna i öronen och sätta igång att springa, det fortaste man kan, bort från den förtrollande musiken.Det är nämligen troligt att man har med Näcken att göra, och då är man illa ute om man inte vet hur man ska bete sig. Om Näcken berättas det sägner i alla delar av vårt land, fast han kan ha skiftande namn och beteende. Strömkarlen, forsgubben, kvarnrået, bäckahästen, bäckamannen och älven är andra namn på Näcken.

Det tycks också som om han i södra Sverige är mer inriktad på att locka kvinnor till förälskelse. I norra Sverige är han närmare knuten till djävulen och står i hans tjänst. Näcken ansågs ibland, liksom de flesta övernaturliga väsen, vara en fallen ängel och i den egenskapen stod han förstås nära Den Onde. Det gällde som sagt att vara uppmärksam så att man inte blev lurad av Näcken; han kunde uppträda när som helst på dygnet fast oftast var det i gryningen och skymningen han visade sig. Det var visserligen vattnet som var Näckens element, men han kunde uppträda på andra ställen också,i hagarna och på gårdarna hände det att man träffade på honom. Men oftast var det i närheten av vatten, inte så mycket på öppet vatten (det finns nästan inga sägner berättade av fiskare som handlar om Näcken), men i strandkanten, i åar och bäckar. Ibland sägs det att han trivdes bäst i norrinnande vatten.

Om man skulle bada var det klokt att först se till att man inte löpte risk att hamna i Näckens våld. Det kunde ske på olika sätt. Man kunde sticka ner en kniv vid strandkanten och på så vis binda honom.Man kunde kasta en sten i vattnet på ett sådant sätt att den inte plaskade, eller man kunde fästa en nål i ett näckrosblad. Näcken, liksom övriga övernaturliga väsen, trivs inte med stål och om man satte en nål i ett näckrosblad, dvs något som ansågs tillhöra honom, så förlorade han sin makt. Man kunde läsa ramsor också. Till exempel:

Näck, näck, nålatjyv
Far din var en stålatjyv,
Mor din var en frilla
Gick i gårdarna och gjorde illa

Eller helt enkelt:

Näcken på land, jag i vattnet.

Denna ramsa upprepade man, fast omvänd, när man klev upp ur vattnet. Nu var det inte alltid så lätt att känna igen Näcken. Den spjuvern kunde nämligen förvandla sig på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det berättas om en kvinna som stod vid strandkanten och fick syn på ett pärlband som flöt en bit ut i vattnet. Hon sträckte sig för att ta bandet, men då flöt det ytterligare en bit längre ut. Just som hon skulle kliva i vattnet för att gå efter pärlbandet fick hennes väninnor syn på det och ropade "Akta dig! Det är Näcken!" På så sätt räddades kvinnan från att dras ner till Näcken i djupet och drunkna. En annan kvinna satt vid stranden och tvättade då en stilig uniformsklädd herre kom fram och ställde sig att betrakta henne. Kvinnan anade dock oråd och sa helt lugnt "Goddag, herr Näck!" Då Näcken på detta sätt avslöjats var hans makt bruten och han tvangs loma därifrån.

Men han kunde vara lömskare än så. Han hade förmåga att så att säga förändra sig efter levande modell. En kvinna var på väg hem sent en kväll då hon plötsligt mötte sin man på vägen. Hon blev glad och de gick samtalande hemåt. Emellertid blev hon förvånad när mannen småningom ville dra in henne i skogen och tyckte att han väl kunde bärga sig tills de kom hem. Att hon inte fallit till föga tackade hon sin lyckliga stjärna för en stund senare när hennes man blev synlig en bit bort på vägen och hon förstod att det var Näcken hon haft till sällskap.

Mycket vanlig är sägnen om hur Näcken visar sig i skepnad av en, oftast kritvit, häst. Hästen kan en morgon plötsligt stå i hagen och då gäller det att handla på rätt sätt. Man kan betsla honom och få en utmärkt arbetshäst. Ibland sägs det att betslandet skulle ske samtidigt som man fäste något föremål av stål på hästen. En bonde fäste en nål i hästens man samtidigt som han betslade den och klarade av sitt arbete mer än dubbelt så fort som vanligt. Den tredje dagen såg emellertid den vita hästen så sorgsen ut att bonden undrade vad som var fatt. Det visade sig då att nålen rivit upp ett sår i hästens skinn. Bonden beslöt flytta på nålen, men så fort han dragit den ur hästmanen sprang hästen iväg och var borta för alltid . Det hände sig också att en grupp barn träffade på en vit häst i hagen och ville rida på honom. Det märkliga var att hur många ungar som helst fick plats på hästen. Han blev bara längre och längre. Men när den minsta skulle klättra upp nådde han inte. Nu var det så att han ännu inte hade lärt sig tala rent, varför han sa "Jag näcker inte upp". Genast föll alla barnen av hästen och han försvann. Det var förstås ingen annan än Näcken som varit framme - men när han hörde sitt namn nämnas bröts hans makt och barnen slapp undan.

Han kunde också ibland visa sig som ett mystiskt ljussken som kunde förvilla nattliga vandrare så att de trodde att de var på väg till en gård fast de istället var på väg åt motsatta hållet. Om man då till exempel vände rocken med avigsidan utåt så kunde man i alla fall undkomma helskinnad. Näcken var, som tidigare nämnts, en fantastisk musikant. Han spelade giga eller fiol, och hans musik var farlig och förtrollande. den kunde locka människor ner i djupet. Man förstår att man som spelman inget hellre önskade än att lära sig spela fiol lika fantastiskt som Näcken. Det kunde man också lära sig, om man följde vissa förhållningsorder. Tydligen fanns det flera olika sätt att komma i kontakt med Näcken i hans egenskap av fiollärare. Man kunde hänga sin fiol under den bro där Näcken troddes hålla till. På morgonen hängde där två identiskt likadana fioler, och kunde man då ta rätt fiol, det vill säga den man hängt dit kvällen före, så kunde man spela lika underbart som Näcken. Tog man fel fiol, däremot, så tog man Näckens och den kunde bara han själv spela på!

En annan metod att få Näcken till spellärare var att en speciell natt, det kunde vara midsommarnatten som angavs eller bara en vanlig torsdagsnatt, gå till en korsväg och där ställa sig att spela på en fårfiol. Länge dröjde det inte innan han kom, forskarln, och erbjöd sina tjänster. Men man måste även i det här fallet vara försiktig, för Näcken hade alltid knep för sig. Han kunde säga att han ville ha "översta leden" på eleven som betalning för att han lärde ut sin fiolspelarkonst. Näcken menade då huvudet, eller i överförd bemärkelse själen. Men man kunde lura honom genom att sticka upp fingret ovanför huvudet. Då nöjde han sig med fingertoppen. Ibland hände det också att man av Näcken fick frågan om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Då måste man välja den första varianten, för svarade man att han skulle ställa fingrarna efter fiolen så förvred han dem till oigenkännlighet. Om man nu lyckades klara sig helskinnad genom spellektionerna så kunde man sedan alltså spela fantastiskt. Men man fick akta sig för att spela den farliga näckpolskan. Gjorde man det kunde man aldrig sluta spela. Dansarna kunde inte sluta dansa. Den situationen inträffade en gång och ingen vet hur det hade slutat om inte en stendöv pojke råkat ha vägarna förbi och fått se hur det var fatt med spelmannen och dansarna. Rådigt tog han fram en kniv och skar av strängarna på fiolen, varpå spelmannen och dansarna sjönk till golvet och föll i sömn.

Den bild vi vanligen har av Näcken, som den nakne drömmande spelmannen, har vi fått främst genom konst och litteratur - eller genom Stagnelius dikt som inleder och avslutar den här artikeln. Visst finns det vittnesmål om hur man mött just denne avklädde violinist med grönt eller vitt hår och skägg, men det är vanligare att han ser ut som en vanlig människa. Han kan ha toppluva och träskor, till exempel eller han kan se ut som ett barn. Han kan ju som sagt även kallas kvarnrået, och då ser han ofta ut som just ett barn. Det fanns ju vissa dagar när det var förbjudet att använda kvarnen. Lussenatten och Tomasnatten var sådana nätter. Givetvis hände det ibland att någon bröt mot detta förbud för att hinna mala färdigt före jul, och då kunde kvarnhjulet plötsligt stanna. Då var det kanske Näcken i form av en pojke som satt och hindrade hjulet från att snurra. Då var man tvungen att offra något, en smörgås till exempel, för att Näcken skulle släppa taget.

Men i konstens värld möter han oss alltså som den sorgsne, förtappade spelmannen som längtar efter att få frid och salighet.

Tårar gubbens anlet skölja
Ned han dykar i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.

Beowulf - midgårds störste hjälte

Denna berättelse tros vara författad på 700-talet, men den äldsta nedteckning man har av den är från år 1000, ungefär. Den finns i tryggt förvar på British Museum. Vem som skrivit Beowulfkvädet, vet man inte, bara att skalden måste ha varit en lärd man. Till svenska är boken varsamt överförd av professor Björn Collinder, som har behållit originalets versmått. Man kan i Beowulf spåra ett den tidens tecken - skalden talar ofta om Gud, "Den högste drotten" - men samtidigt är kvädet fullt av mytologiska vidunder och bestar. Detta vacklande mellan kristen och hednisk livsåskådning har hjälpt till när man skulle tidsbestämma kvädet.

Över 3000 versrader består denna bok av. Stundom är den svårförståelig eftersom den innehåller syftningar på för nutidens människor i stort sett okända historiska och mytologiska personer. Det är kanske inte alltid helt lätt att hänga med i versen, heller. Men om man överger ambitionen att förstå precis allt som står i detta över tusen år gamla epos, så kan man få några angenäma lästimmar. Medge att själva presentationen av Beowulf låter lovande:

Bland män som den tiden
i Midgård bodde
var han den starkaste
stridsman som fanns,
den väldige ädling.

Man kan avgjort berika sitt ordförråd genom att läsa "Beowulf". Här finns de mest hisnande synonymer till välkända ord - hisnande i det här fallet menat positivt. Vad sägs till exempel om "guldringsbrytare" för hövding? Det syftar, berättas i en fotnot, på det faktum att hövdingar vid denna tid ofta bar spriralformade armringar, och kunde bryta en bit av dessa till någon de ville belöna. Synonymerna för "troll" tycks outsinliga. "Gast", fimbultroll" "avgrundsande" och "best" är bara några av de tillmälen som trollet Grendel får finna sig i.

Texten i Beowulf är ofta allittererande, dvs flera av orden i en mening börjar på samma bokstav. Detta tillsammans med versmåttet gör att man ibland nästan hör en melodi i texten. Som i följande exempel: Han lever i överflöd, har intet hinder av ålder och ohälsa, illvilja vållar ej harm i hans håg, och han hotas ingenstans av fiendskap och hat Innehållet i Beowulf är egentligen tämligen enkelt. Det börjar när den unge gauten - göten - Beowulf får reda på att ett mordiskt troll, Grendel, härjar i danernas kungs, Hrodgar, gästabudssal Heorot. Beowulf samlar några män och färdas över havet till Hrodgars rike. Om natten kommer Grendel från heden, "höld av dimma". Striden mellan de båda blir hård men slutligen lyckas Beowulf-obeväpnad - slita av trollets ena arm och hänga upp den i taket på Heorot. Dödligt sårad släpar sig fimbultrollet bort.

Emellertid finns det en som inte uppskattar detta hjältedåd. Grendels moder, nämligen, "den rysliga häxan som är dömd att bo i bubblande vatten bland kalla strömdrag". Denna gruvliga kvinna uppsöker nattetid Heorot och dödar en av Hrodgars käraste krigare varpå hon släpar iväg liket till sitt näste, djupt nere i en tjärn. Hrodgar kallar på Beowulf, som inte tvekar utan ger sig iväg efter den "vandrande mordgasten". Den väldige kämpen dyker ner i tjärnen och finner Grendels moder, vilken han omedelbart dräper. Han hittar också Grendel, ännu vid liv och halshugger honom varpå han återvänder till Heorot med trollets huvud.

Sedan går många år. Beowulf blir själv kung, över gautarnas rike, och regerar lyckosamt i femtio år. I hans rike finns emellertid en stor guldskatt. Den hade tillhört en numer utdöd ätt- den siste av ätten dog med skatten liggande synlig uppe i ljuset, varpå en grym drake tog hand om de dyrbara guldringarna. I Beowulfs femtionde regeringsår kommer så plötsligt en man, en tjänare, och stjäl en bägare ur guldskatten. Draken blir ursinnig och ger sig iväg att dräpa och sticka i brand. Detta kommer till Beoowulfs kännedom och han, nu till åren kommen, ger sig iväg att strida mot draken. Han tar med sig en skara modiga män, som visar sig mindre modiga när draken kommer till synes. De gömmer sig och Beowulf står ensam med draken. Ensam sånär som på en trogen man, Wiglaf. Beowulf och Wiglaf lyckas döda draken men Beowulf såras och dör efter att vältaligt ha tackat Wiglaf för hjälpen.

Detta om denna ovanliga bok, som undertecknad kan rekommendera en regnig kväll när det i alla fall är för kallt för att grilla korv i trädgården. För att sluta som vi började, med teateruppsättningen av Beowulf, så blev detta musikspel så lyckosamt att det utvaldes att delta i en stor teaterfestival i Västerås. Så än lever Beowulf. Fast det går förstås en del rykten om honom... Somliga påstår att han inte alls var gaut utan gotlänning. Beowulf skulle vara gotlänningarnas "nationalepos". Ett annat rykte gör gällande att Beowulf ligger begravd någonstans utanför Lidköping. Vem vet...?

Ljusets och ljusens högtid

För de gamla folken var solen helig. Livet kom från solen, "himlens skimrande brud". Motsatsen var mörkret, där de onda, övernaturliga krafterna huserade. Ännu på 1800-talet förekom det, att män bugade och kvinnor neg när solens första strålar på morgonen nådde jorden. När man begravde sina döda la man dem i graven med ansiktet vänt mot solen - det var också viktigt att graven låg på kyrkans södra sida. På den norra, kalla, mörka sidan lades självspillingar och andra som gjort orätt i livet. Så viktig var solen för våra förfäder.

Men solen är som bekant inte lika vänligt skinande vare sig dygnet eller året runt. På kvällarna, då solen gått ner, tände man brasor, eldar och facklor istället. Solens makt att fördriva de övernaturliga övertogs kvälls - och nattetid av elden, som blev helig såsom en släkting till och ställföreträdare för solen. I det gamla Värend brukades vid julottefärderna ett särskilt bloss, en "julatanne" som bestod av torra tjärvedsstickor ihopbundna till en grov stång. Detta bloss bars före människorna som i den kalla julnatten färdades till kyrkan. Att använda julbloss vid julottefärderna, och sedan lägga dem i en hög på kyrkbacken, blev ett ganska vanligt bruk som förekom så sent som på 1900-talet. Blossen, och ljusen, hade alltså magiska krafter liknande solens. Därför förekom det att man la fram sina pengar på julbordet och lät julljusen skina på dem. På så sätt trodde man att ljusens magi skulle göra att pengarna förökades (detta kan möjligen vara något att försöka även nu, då man varit ute på julklappsinköp).

Det hände också att man hängde upp samtliga familjemedlemmars finkläder i stugan för att på så sätt göra dem "immuna" mot malangrepp! På juldagsmorgonen kunde man ta ett av julljusen och gå ut till korna och hästarna. Tog man ett varv kring dessa med ljuset i hand kunde inga övernaturliga komma åt dem under hela året. Även släckta kunde ljusen göra nytta - om man på våren smorde in plogbillen med julljusen så fick man god skörd. När korna hade kalvat kunde man i deras första dryck efter denna tilldragelse droppa lite smält talg från julljusen Då skulle kossan frodas och må bra. Nu var det i gamla tider inte bara ljusen som under julen spred värme och ljus.

I brist på elektricitet som värmde fick man elda julbrasor natten lång, och dessa brasor hade förstås magiska egenskaper. Om man tittade i askan efter en sådan brasa kunde man få veta hur året skulle bli.Hittade man där fotspår som var på väg inåt rummet kunde man skatta sig lycklig - då väntades tillökning i familjen under året. Var däremot fotspåren på väg bort, upp genom skorstenen, så kunde man räkna med sorgebud. Var där en grop i askan hade det samma betydelse eftersom gropen ansågs vara en grav. När man nu hade fått reda på sin framtid kunde man på juldagsmorgonen ta askan med sig ut och strö den över djuren - det förhindrade att de under nästa år drabbades av ohyra.

I julbrasan kunde man också placera en julstock. Julstocken var flera meter lång och av furu. Dess ena ände placerades i brasan, den andra änden på en pall eller en stubbe. Vartefter julstocken sedan brann upp, sköt man den längre och längre in i elden tills det bara var en liten bit kvar(detta bör rimligen ha tagit hela helgen). Då fick man vara snabb och ta ut biten, för eldade man upp hela julstocken gick det illa. Då kunde man få se något som liknade en fågel lämna stocken, och med den välsignelsen över gården. Istället skulle man spara stockänden och bära ut den i ladan för att på så sätt få lycka på gården.

I Carl-Herman Tillhagens bok "Himlens stjärnor och vädrets makter" , ur vilken jag har hämtat en hel del faktauppgifter till den här artikeln, berättas om ett hus som revs på 1880-talet. I en farstuskrubb hittade man ett hundratal julstocksändar! Vidskepelse kan således ibland vara inte bara skrämmande, utan också skrymmande...

Bland jättar och troll

Det berättas att jorden, innan människan kom att ta den i besittning, befolkades av jättar. Så stora var dessa klumpedunsar att en av dem råkade skapa Gotland genom att kasta en handfull jord ut i havet. Hålet där han tagit jorden vattenfylldes och blev Vänern. Jätten tog ännu en handfull jord men orkade inte kasta den lika långt. Kastet nådde bara strax utanför den småländska kusten. Så blev Öland till. Och i hålet efter jorden bildades Vättern.

Man kan förstå att folk fordomdags var rädda för dessa jättar. I regel antogs jättarna vara utdöda, man såg mest spår efter dem i naturen. Låg stora stenhögar på bergen hade jättarna förstås haft krig där i forntiden. Två runda fördjupningar i berget kom sig av att en jätte där hade vilat sig när berget ännu var mjukt och formbart! Men även om jättarna oftast antogs utdöda eller utflyttade till Dovrefjäll kunde det hända att man träffade på dem. En sägen berättar hur en flicka som varit ute alltför sent vallandes sina kor mötte en jätte. Han blängde på henne och sa "Dagen är din och natten är min". En av jättarnas uppgifter var just att se till att folk höll sig inne om nätterna-nätterna var ju den tid då de övernaturliga verkade. Dagtid var de tvungna att hålla sig undan.

Jättar, liksom andra övernaturliga väsen, var förstås inte förtjusta i kristendomen. Ändå berättas det att jätten Finn hjälpte till att bygga Lunds domkyrka! Fast då skedde det under vissa förutsättningar. Finn tog löfte av byggmästaren att, när allt var klart, jätten skulle få antingen solen och månen eller byggmästarens båda ögon som belöning- om inte byggmästaren före det hade lyckats gissa vad jätten hette. Det var ju inte det lättaste, men byggmästaren hade tur. När han satt på en kulle hörde han ett barn skrika inuti kullen. Sedan hördes en kvinnoröst säga "Gråt inte. Snart kommer pappa Finn hem med sol och måne som du ska få leka med". Jätten Finn blev inte särskilt munter när han kom underfund med att han byggt en domkyrka utan att få betalning för det. Han blev rentav så arg att han tänkte döda byggmästaren. Men då grep Gud in och förstenade jätten. Han och hans fru lär än idag kunna beskådas i Lunds domkyrka, som stenstoder.

Annars var det vanliga att de stora lufsarna gav sig av när det kom en kyrka till bygden, för kyrkklockor kunde de inte tåla. Först försökte de oftast sabotera kyrkbygget genom att kasta stora stenar mot det. Sådana stenar kan fortfarande ses runt om i landet. Någon av dessa stenar lär till och med vrida sig ett varv när kyrkklockan slår. Men jättarna förlorade alltså kampen mot kristendomen. Folkloristen Ebbe Schön berättar i boken "Älvor, vättar och andra väsen" om folk som mött jättar som tvingats flytta på grund av kristendomen. Dessa jättar har hörts klaga till exempel "I Bottna berg var bra å bo om det inte vart för prästens bjälleko". Härvid menade alltså den poetiske jätten kyrkan.

Men jättarna hade andra fiender än kyrkan. Även de gamla asagudarna Oden och Tor var ute efter dem. Dessa båda gudar jagade även jättarnas mindre "sysslingar", trollen. När blixten slog ner i ett berg hade folktron genast en förklaring: Det bodde förstås troll i berget och sådana kunde guden Tor som sagt inte tåla utan kastade sin hammare mot deras boningar.

När det gäller trollen så har vi väl alla en bild av dessa som fula, knotiga och klumpiga, skrattande ett Sven Arefeldt-skratt. Denna bild har dock skapats främst av konstnärer som John Bauer vars illustrationer till sagosamlingen "Bland tomtar och troll" ju blev klassiska. I folktron, däremot, var trollen oftast väldigt lika människorna. Det enda som skilde dem från människorna var svansen, som trollet försökte dölja under kläderna. För övrigt finns det sägner som berättar att man inte alls kunde se trollen om man inte var född under spöktimmen. Ville man skaffa sig förmågan att se i det fördolda kunde man krypa under en likkista i vilken det låg en död människa(man för förmoda att inte många försökte sig på denna metod). Trollen kunde även ta skepnad av annat; som hundar, katter och nystan var det inte ovanligt att se dem.

Trollen ansågs vara skadliga väsen som man gjorde bäst i att akta sig för. Det värsta som kunde hända var att man blev bergtagen. Då blev man intagen i trollens värld och fick sitta där tills värdfolket behagade släppa ut en. Detta kunde påskyndas genom att man inte åt eller drack av det trollen ställde fram. Allra bäst var det förstås att be en bön eller sjunga en psalm. Då kunde man bli utsläppt fortare än kvickt. Men det gällde att vara försiktig just när porten öppnades för trollen försökte då ofta sticka den bergtagna med sina spjut. Mötte man trollen ute kunde man klara sig från dem genom att springa tvärs över fårorna i en åker. Då kunde inte trollen följa, eftersom det bildades korstecken på åkern! Stål skyddade förstås-det skyddade mot allt övernaturligt. Man kunde också betala tull när man gick förbi trollberget.

Var man inte tillräckligt vaksam när man hade ett nyfött barn i huset kunde trollen smyga in och byta ut ungen mot en av sina egna (man kan fråga sig varför-människoungar bör ju ha varit mindre lockande än trollungar i trollens ögon). Man hade fått en "bortbyting" på halsen. Först märktes ingen skillnad, men så småningom fick den lilla en så glupande aptit att man måste förstå att någonting var galet. Huvudet på ungen växte också mer än kroppen och huden blev brunaktig. Öronen var håriga både inuti och utanpå. När man insåg att barnet var ett troll och inte en människa måste man lura det att avslöja sig. det kunde ske på många sätt. Man kunde till exempel ta en grantopp och vispa gröt i ett äggskal. Då kunde inte bortbytingen hålla sig utan rätade ut sig i sin fulla längd och utbrast något i stil med " Sju ekeskogar har jag sett växa upp och ruttna ner, men aldrig har jag sett en så stor visp till en så liten gryta".

Då trollet således var avslöjat kunde man ta en brödspade och låtsas stå i begrepp att steka trollet i ugnen. Då brukade trollmor komma sättandes och byta tillbaka ungarna. "Så ont hade jag aldrig kunnat göra din unge som du tänkte göra min" kunde hon säga, släpandes trollungen efter sig ut i skogen. Nuförtiden ser man inte så ofta troll. Detta sägs bero på att Tor utrotade dem redan i början av 1900-talet. Själv vet jag att detta inte är sant- jag har själv ett litet rödhårigt treårstroll hemma hos mig!
lästet en text nyss ja säg va ni tyckr kopierar in så d blir lättare fö' er.

Växter i folktron
På våren samlas alla växterna i skogen till konsert. En konsert exekverad av trasten, bofinken och göken. Men vissa växter är svårväckta, och man vill ju inte att de ska missa konserten. Alltså - vad göra? Jo, man kallar på liljekonvaljen. Hon höjer sina små vita klockor och silverklangen från dessa väcker varsamt upp de vårtrötta växterna. Bortsett från att utföra denna nyttosyssla kan liljekonvaljen även hjälpa om man blivit biten av en rasande hund! Då bör man nämligen dricka tre skedar vatten kokt på liljekonvalj samt ofta tvätta såret med samma dekokt. Har man tappat rösten kan även detta avhjälpas med liljekonvaljevatten. Man tvättar helt enkelt tungan i detta och blir frisk. Förresten är det lika bra att för jämnan dricka två skedar konvaljevatten morgon och kväll eftersom det stärker "Hiertat, Sinnet och Hiernan". Detta alltså enligt de gamlas föreställningar. Nuförtiden, då man vet att liljekonvaljen och dess vatten är mycket giftiga avhåller man sig gärna från att pröva recepten...

En annan vårblomma som man bör förtära är vitsippan. Äter man upp den första vitsippa man får syn på är man nämligen skyddad mot sjukdomar under resten av året, sades det i Dalsland och Uppland.

De gamla grekerna var mästare på en hel rad olika saker - däribland att odla kummin! Denna ört ansågs hos grekerna vara en av de förnämsta grönsaksväxterna och man lär ha haft särskilda slavar med uppgift enbart att hålla kumminörten i ordning att när som helst kunna anrättas. I Sverige användes örten av den fattiga befolkningen tillsammans med salt som sovel till potatis istället för kött och sill. Av de högre stånden kunde den brukas som skönhetsmedel. Man kokade örten i vatten och tvättade sedan helt enkelt ansiktet med brygden. Se ett så "klart" ansikte man fick! Om man nu hade kummin men varken ville äta den eller göra sig vacker med den så kunde man ju alltid fördriva de övernaturliga med den. Dessa tålde nämligen inte kummin. Det berättas om en kvinna som fick hjälp av ett skogsrå. Som tack ville rået ha bröd - givetvis utan kummin. Så länge kvinnan gav rået kumminfritt bröd så var allt frid och fröjd och kvinnan blev tack vare råets hjälp rik. Men, som vanligt i folksägner,kvinnan kunde inte hålla sig utan bakade ett kumminbröd åt rået, som givetvis blev rasande och gav sig av. Med sig tog det kvinnans rikedom och lycka. I Tyskland bar brud och brudgum ibland kummin på sig under vigseln för att på så sätt välsigna äktenskapet, det vill säga fördriva allehanda trolltyg.

Nattravnar och dödergökar - fåglarna i folktron

Ett flertal fåglar sägs på olika håll i vårt land,och andra, vara Satans fågel. Kråkan, skatan och till och med den stackars svalan har ibland fått dras med det epitetet. Emellertid är det knappast någon tvekan om att det är korpen som i folktron är Skams fågel nummer ett. Inte bara är han svart och låter obehagligt, han har också den i sammanhanget viktiga vanan att äta as. Korpen kunde flyga med häxorna på kvasten när färden gick mot Blåkulla, berättas det. Överhuvudtaget var han nära förbunden med trolldom och djävulstyg.

Han var den som följde kloka gubben eller gumman till graven, och han var den som kom krypande ur munnen på Judas när gudsförrädaren hängt sig. Korpens avföring lär ha varit ett bra botemedel mot tandvärk, och om man smorde sin bössa med hans blod blev träffsäkerheten större, berättas det. Det senare lär hänga ihop med att korpen inte bara är Den ondes fågel utan också asaguden Odens. Hans två korpar Hugin och Munin, som flög runt världen för att hålla Oden ajour med vad som där tilldrog sig, följde också med sin herre på jakt. Korpen är ursprunget till sägnerna om "nattravnen". Ravn betyder just korp, och nattravnen troddes vara en döds osaliga ande som nattetid surrade omkring i luften. Framför allt var det självmördare och människor som inte vilade i vigd jord som dömdes att bli nattravnar. Denna fasansfulla fågel lät "som en osmord, gnisslande träharv som man drar över stenig mark". Såg man på den blev man blind. Emellertid kunde man skydda sig genom att lägga sig på marken - fågeln kunde aldrig komma längre ner än en oxe bär oket. Man borde också se till att den gård på vilken man framlevde sina dagar inte var kringbyggd - nattravnen kunde nämligen bara sätta sig att vila på en helt kringbyggd gård. Detta om nattravnen. Om korpen kan man tillägga att den är en mycket artig fågel emedan den alltid presenterar sig när man råkar på den. "kååårrp....kååårrp" låter den faktiskt!

Om kråkan berättas det bland annat, att han fått sin mörka fjäderdräkt genom att flyga genom en skorsten i ett försök att smita från notan på grönfinkens värdshus! Annars var kråkan ansedd som en duktig spåman. Om flera kråkor väsnades nära huset kunde man vänta dödsbud på gården. Om kråkan satt på kyrktornet och kraxade innebar det att någon i församlingen skulle dö.Ett talesätt säger: Fem kråkor-fröjdeljud Tre kråkor-bröllopsskrud En kråka-dödens bud Men gudskelov var det inte bara om döden kråkan talade. Han kunde vara väderspåman också. Exempelvis sades det att, när flyttfåglarna återvände, kråkan var först-och så många gånger han upphävde sin vackra röst första gången han hälsade på,så många veckors slädföre återstod ännu! Och "om kråkan flaxar vilt på vårliga dagar blir grödan fin i våra hagar" Hade man feber kunde man göra ett omslag att kråkkött; det lär ha varit verkningsfullt, liksom kråkfett mot frostsår.

Folktro och myter kring himlakropparna

Att vara "soldyrkare" har kommit att betyda att man tycker om att sola sig. I gamla tider hade det dock en helt annan betydelse. Solen är förstås den viktigaste himlakroppen - ty trots att den är en stjärna lik alla andra stjärnor så förser den oss med ljus genom sin närhet till jorden. Man trodde att solen var ett levande väsen som man dyrkade och offrade till. det berättas från Danmark hur man, när solen stod högt på himlen, klättrade upp på taket och bredde ut lite smör som solen kunde smälta. Detta var väl ett offer av enklare sort, kan man säga.

Även om man inte offrade till solen skulle man förstås akta henne. På vissa ställen förekom det så sent som på 1800-talet att flickorna neg och pojkarna bockade när solen visade sig på himlen på morgonen samt när den gick ner om kvällen. Solen ansågs vara en god makt - den kämpade mot det onda på människornas sida - troll, till exempel, spricker som bekant om de är ute när solen går upp. Detsamma lär gälla jättar, och det är ju inte heller särskilt vanligt att spöken visar sig i dagsljus.

Blixt & dunder - vädret i folktron

Det fanns även andra sätt att skydda sig mot åskan och blixten. Till att börja med fick man inte nämna ordet åska. Enligt principen "När man talar om trollen så står dom i farstun" så var det nämligen som att kalla på åskan om man nämnde den vid dess rätta namn. Om åskan ändå kom kunde man till exempel samlas i stugan och läsa högt ur Bibeln. Vidare fick man inte skratta eller skämta. På vissa håll ansågs det att man borde kasta ut katten på gården eftersom den drog blixten till sig.

I andra länder, där Tor är okänd, har man förstås haft sina egna förklaringar till varför det åskar och blixtrar. Grekernas "övergud" hette Zeus, och han tjänstgjorde även som åskgud. Honom kunde man be om hjälp mot olika faror. I Rom hette motsvarande gud Jupiter. I Estland hade man en åskgud kallad Taara. Orsaken till hans dunder var att han var ute och jagade Fan själv. Därför ansåg esterna att man borde stänga dörrar och fönster när åskan bullrade - annars kunde Den Onde klättra in och gömma sig i huset, berättar Carl-Herman Tillhagen i boken "Himlens stjärnor och vädrets makter" ur vilken jag hämtat faktauppgifterna till denna artikel.

Det var förstås inte bara runt åska och blixtar som folktrons funderingar kretsade. Blev det dimma, till exempel, kunde man skämtsamt säga "Jättegubben bolmar på sin pipa", "Haren håller på att baka" eller "Trollmor har ställt till med byk". Mer allvarlig var tron att dimman kom med pesten, eller att de övernaturliga sänt den för att lura folk vilse eller tvinga skepp i sjönöd. Även i molnen kunde det enligt vissa föreställningar finnas farligheter som demoner och annat. Vissa folk trodde att gudarna dolde sig i molnen för att inte vara synliga för människorna. I Svenska Finland visste man till och med vilken konsistens molnen hade. De bestod, menade man, av en fiskromsliknande massa. Ibland föll molntappar ner på jorden och kunde då upptäckas som en gul hinna på vattenpölarna eller ett vitt slem. Om moln och dimma kunde betyda obehag så var däremot daggen något nyttigt och lyckobringande.

Daggen ansågs komma från gudarna och besitta magisk kraft. Kineserna menade, att på månen växte Livets träd, och drack man dagg från Livets träd blev man, liksom gudarna, odödlig. Det säger sig självt att de som kom i tillfälle att prova drycken inte var någon mångtusenhövdad skara, precis. Den svenska midsommarnatten är ju mycket magisk, och den dagg som kunde samlas den natten ansågs vara extra användbar. Om man rullade sig naken i midsommarnattsdaggen fick man god hälsa under det kommande året, ansåg man. Om man istället drack daggen-som samlats upp i till exempel ett lakan som dragits genom gräset-så slapp man värk. Nuförtiden ägnar sig många ungdomar på midsommaraftonen åt att dricka annat än dagg - och mycket riktigt har de också värk i huvudet på midsommardagen. De kloka gubbarna och gummorna menade, att dagg från kyrkogården kunde vara extra effektivt om man ville bota sjukdomar, men man fick gå varsamt fram vid samlandet - dagg från en gravsten kunde man till exempel ta med hjälp av en fågelfjäder. Dagg kunde vara verksamt mot eksem, finnar, fräknar, reumatism och skabb, bland annat. Blandade man den i degen så brändes inte brödet i ugnen!

Människan känner sig ju ganska liten när hon står inför naturens ofantliga krafter. Det allra mäktigaste är kanske ett åskväder, men även en rejäl storm kan få en människa att ödmjukt böja sig för naturkrafternas övermakt. I en estnisk legend berättas hur vindarna uppstår genom att en man, gömd i skogen, andas. Han andas bara genom den ena näsborren-andades han ur bägge skull en orkan uppstå som förstörde människans boningar. Esterna menade också att det fanns en Vindfader, en Vindmoder och Vindbarn. Var vindbarnen inte snälla kunde Vindmodern stoppa ner dem i en säck. Oftast var det Nordanvinden som låg i säcken eftersom han var den bråkigaste av barnen. På många håll har man ansett, att vindarna höll till uppe i bergen, och att man därför inte borde vissla eller föra liv när man närmade sig dessa. Då kunde man väcka vindarna till liv.

Näcken - spelar som ett rinnande vatten

Kvällens gullmoln fästet kransa
Älvorna på ängen dansa
Och den bladbekrönta
Näcken gigan rör i silverbäcken

Om man är ute i naturen tidigt om morgonen eller sent på kvällen och plötsligt får höra underbar musik spelas i närheten, bör man inte gå närmare för att lyssna. Man bör inte ens stampa takten till musiken. Det enda rätta är istället att skyndsamt sätta fingrarna i öronen och sätta igång att springa, det fortaste man kan, bort från den förtrollande musiken.Det är nämligen troligt att man har med Näcken att göra, och då är man illa ute om man inte vet hur man ska bete sig. Om Näcken berättas det sägner i alla delar av vårt land, fast han kan ha skiftande namn och beteende. Strömkarlen, forsgubben, kvarnrået, bäckahästen, bäckamannen och älven är andra namn på Näcken.

Det tycks också som om han i södra Sverige är mer inriktad på att locka kvinnor till förälskelse. I norra Sverige är han närmare knuten till djävulen och står i hans tjänst. Näcken ansågs ibland, liksom de flesta övernaturliga väsen, vara en fallen ängel och i den egenskapen stod han förstås nära Den Onde. Det gällde som sagt att vara uppmärksam så att man inte blev lurad av Näcken; han kunde uppträda när som helst på dygnet fast oftast var det i gryningen och skymningen han visade sig. Det var visserligen vattnet som var Näckens element, men han kunde uppträda på andra ställen också,i hagarna och på gårdarna hände det att man träffade på honom. Men oftast var det i närheten av vatten, inte så mycket på öppet vatten (det finns nästan inga sägner berättade av fiskare som handlar om Näcken), men i strandkanten, i åar och bäckar. Ibland sägs det att han trivdes bäst i norrinnande vatten.

Om man skulle bada var det klokt att först se till att man inte löpte risk att hamna i Näckens våld. Det kunde ske på olika sätt. Man kunde sticka ner en kniv vid strandkanten och på så vis binda honom.Man kunde kasta en sten i vattnet på ett sådant sätt att den inte plaskade, eller man kunde fästa en nål i ett näckrosblad. Näcken, liksom övriga övernaturliga väsen, trivs inte med stål och om man satte en nål i ett näckrosblad, dvs något som ansågs tillhöra honom, så förlorade han sin makt. Man kunde läsa ramsor också. Till exempel:

Näck, näck, nålatjyv
Far din var en stålatjyv,
Mor din var en frilla
Gick i gårdarna och gjorde illa

Eller helt enkelt:

Näcken på land, jag i vattnet.

Denna ramsa upprepade man, fast omvänd, när man klev upp ur vattnet. Nu var det inte alltid så lätt att känna igen Näcken. Den spjuvern kunde nämligen förvandla sig på alla möjliga och omöjliga sätt.

Det berättas om en kvinna som stod vid strandkanten och fick syn på ett pärlband som flöt en bit ut i vattnet. Hon sträckte sig för att ta bandet, men då flöt det ytterligare en bit längre ut. Just som hon skulle kliva i vattnet för att gå efter pärlbandet fick hennes väninnor syn på det och ropade "Akta dig! Det är Näcken!" På så sätt räddades kvinnan från att dras ner till Näcken i djupet och drunkna. En annan kvinna satt vid stranden och tvättade då en stilig uniformsklädd herre kom fram och ställde sig att betrakta henne. Kvinnan anade dock oråd och sa helt lugnt "Goddag, herr Näck!" Då Näcken på detta sätt avslöjats var hans makt bruten och han tvangs loma därifrån.

Men han kunde vara lömskare än så. Han hade förmåga att så att säga förändra sig efter levande modell. En kvinna var på väg hem sent en kväll då hon plötsligt mötte sin man på vägen. Hon blev glad och de gick samtalande hemåt. Emellertid blev hon förvånad när mannen småningom ville dra in henne i skogen och tyckte att han väl kunde bärga sig tills de kom hem. Att hon inte fallit till föga tackade hon sin lyckliga stjärna för en stund senare när hennes man blev synlig en bit bort på vägen och hon förstod att det var Näcken hon haft till sällskap.

Mycket vanlig är sägnen om hur Näcken visar sig i skepnad av en, oftast kritvit, häst. Hästen kan en morgon plötsligt stå i hagen och då gäller det att handla på rätt sätt. Man kan betsla honom och få en utmärkt arbetshäst. Ibland sägs det att betslandet skulle ske samtidigt som man fäste något föremål av stål på hästen. En bonde fäste en nål i hästens man samtidigt som han betslade den och klarade av sitt arbete mer än dubbelt så fort som vanligt. Den tredje dagen såg emellertid den vita hästen så sorgsen ut att bonden undrade vad som var fatt. Det visade sig då att nålen rivit upp ett sår i hästens skinn. Bonden beslöt flytta på nålen, men så fort han dragit den ur hästmanen sprang hästen iväg och var borta för alltid . Det hände sig också att en grupp barn träffade på en vit häst i hagen och ville rida på honom. Det märkliga var att hur många ungar som helst fick plats på hästen. Han blev bara längre och längre. Men när den minsta skulle klättra upp nådde han inte. Nu var det så att han ännu inte hade lärt sig tala rent, varför han sa "Jag näcker inte upp". Genast föll alla barnen av hästen och han försvann. Det var förstås ingen annan än Näcken som varit framme - men när han hörde sitt namn nämnas bröts hans makt och barnen slapp undan.

Han kunde också ibland visa sig som ett mystiskt ljussken som kunde förvilla nattliga vandrare så att de trodde att de var på väg till en gård fast de istället var på väg åt motsatta hållet. Om man då till exempel vände rocken med avigsidan utåt så kunde man i alla fall undkomma helskinnad. Näcken var, som tidigare nämnts, en fantastisk musikant. Han spelade giga eller fiol, och hans musik var farlig och förtrollande. den kunde locka människor ner i djupet. Man förstår att man som spelman inget hellre önskade än att lära sig spela fiol lika fantastiskt som Näcken. Det kunde man också lära sig, om man följde vissa förhållningsorder. Tydligen fanns det flera olika sätt att komma i kontakt med Näcken i hans egenskap av fiollärare. Man kunde hänga sin fiol under den bro där Näcken troddes hålla till. På morgonen hängde där två identiskt likadana fioler, och kunde man då ta rätt fiol, det vill säga den man hängt dit kvällen före, så kunde man spela lika underbart som Näcken. Tog man fel fiol, däremot, så tog man Näckens och den kunde bara han själv spela på!

En annan metod att få Näcken till spellärare var att en speciell natt, det kunde vara midsommarnatten som angavs eller bara en vanlig torsdagsnatt, gå till en korsväg och där ställa sig att spela på en fårfiol. Länge dröjde det inte innan han kom, forskarln, och erbjöd sina tjänster. Men man måste även i det här fallet vara försiktig, för Näcken hade alltid knep för sig. Han kunde säga att han ville ha "översta leden" på eleven som betalning för att han lärde ut sin fiolspelarkonst. Näcken menade då huvudet, eller i överförd bemärkelse själen. Men man kunde lura honom genom att sticka upp fingret ovanför huvudet. Då nöjde han sig med fingertoppen. Ibland hände det också att man av Näcken fick frågan om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Då måste man välja den första varianten, för svarade man att han skulle ställa fingrarna efter fiolen så förvred han dem till oigenkännlighet. Om man nu lyckades klara sig helskinnad genom spellektionerna så kunde man sedan alltså spela fantastiskt. Men man fick akta sig för att spela den farliga näckpolskan. Gjorde man det kunde man aldrig sluta spela. Dansarna kunde inte sluta dansa. Den situationen inträffade en gång och ingen vet hur det hade slutat om inte en stendöv pojke råkat ha vägarna förbi och fått se hur det var fatt med spelmannen och dansarna. Rådigt tog han fram en kniv och skar av strängarna på fiolen, varpå spelmannen och dansarna sjönk till golvet och föll i sömn.

Den bild vi vanligen har av Näcken, som den nakne drömmande spelmannen, har vi fått främst genom konst och litteratur - eller genom Stagnelius dikt som inleder och avslutar den här artikeln. Visst finns det vittnesmål om hur man mött just denne avklädde violinist med grönt eller vitt hår och skägg, men det är vanligare att han ser ut som en vanlig människa. Han kan ha toppluva och träskor, till exempel eller han kan se ut som ett barn. Han kan ju som sagt även kallas kvarnrået, och då ser han ofta ut som just ett barn. Det fanns ju vissa dagar när det var förbjudet att använda kvarnen. Lussenatten och Tomasnatten var sådana nätter. Givetvis hände det ibland att någon bröt mot detta förbud för att hinna mala färdigt före jul, och då kunde kvarnhjulet plötsligt stanna. Då var det kanske Näcken i form av en pojke som satt och hindrade hjulet från att snurra. Då var man tvungen att offra något, en smörgås till exempel, för att Näcken skulle släppa taget.

Men i konstens värld möter han oss alltså som den sorgsne, förtappade spelmannen som längtar efter att få frid och salighet.

Tårar gubbens anlet skölja
Ned han dykar i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.

Beowulf - midgårds störste hjälte

Denna berättelse tros vara författad på 700-talet, men den äldsta nedteckning man har av den är från år 1000, ungefär. Den finns i tryggt förvar på British Museum. Vem som skrivit Beowulfkvädet, vet man inte, bara att skalden måste ha varit en lärd man. Till svenska är boken varsamt överförd av professor Björn Collinder, som har behållit originalets versmått. Man kan i Beowulf spåra ett den tidens tecken - skalden talar ofta om Gud, "Den högste drotten" - men samtidigt är kvädet fullt av mytologiska vidunder och bestar. Detta vacklande mellan kristen och hednisk livsåskådning har hjälpt till när man skulle tidsbestämma kvädet.

Över 3000 versrader består denna bok av. Stundom är den svårförståelig eftersom den innehåller syftningar på för nutidens människor i stort sett okända historiska och mytologiska personer. Det är kanske inte alltid helt lätt att hänga med i versen, heller. Men om man överger ambitionen att förstå precis allt som står i detta över tusen år gamla epos, så kan man få några angenäma lästimmar. Medge att själva presentationen av Beowulf låter lovande:

Bland män som den tiden
i Midgård bodde
var han den starkaste
stridsman som fanns,
den väldige ädling.

Man kan avgjort berika sitt ordförråd genom att läsa "Beowulf". Här finns de mest hisnande synonymer till välkända ord - hisnande i det här fallet menat positivt. Vad sägs till exempel om "guldringsbrytare" för hövding? Det syftar, berättas i en fotnot, på det faktum att hövdingar vid denna tid ofta bar spriralformade armringar, och kunde bryta en bit av dessa till någon de ville belöna. Synonymerna för "troll" tycks outsinliga. "Gast", fimbultroll" "avgrundsande" och "best" är bara några av de tillmälen som trollet Grendel får finna sig i.

Texten i Beowulf är ofta allittererande, dvs flera av orden i en mening börjar på samma bokstav. Detta tillsammans med versmåttet gör att man ibland nästan hör en melodi i texten. Som i följande exempel: Han lever i överflöd, har intet hinder av ålder och ohälsa, illvilja vållar ej harm i hans håg, och han hotas ingenstans av fiendskap och hat Innehållet i Beowulf är egentligen tämligen enkelt. Det börjar när den unge gauten - göten - Beowulf får reda på att ett mordiskt troll, Grendel, härjar i danernas kungs, Hrodgar, gästabudssal Heorot. Beowulf samlar några män och färdas över havet till Hrodgars rike. Om natten kommer Grendel från heden, "höld av dimma". Striden mellan de båda blir hård men slutligen lyckas Beowulf-obeväpnad - slita av trollets ena arm och hänga upp den i taket på Heorot. Dödligt sårad släpar sig fimbultrollet bort.

Emellertid finns det en som inte uppskattar detta hjältedåd. Grendels moder, nämligen, "den rysliga häxan som är dömd att bo i bubblande vatten bland kalla strömdrag". Denna gruvliga kvinna uppsöker nattetid Heorot och dödar en av Hrodgars käraste krigare varpå hon släpar iväg liket till sitt näste, djupt nere i en tjärn. Hrodgar kallar på Beowulf, som inte tvekar utan ger sig iväg efter den "vandrande mordgasten". Den väldige kämpen dyker ner i tjärnen och finner Grendels moder, vilken han omedelbart dräper. Han hittar också Grendel, ännu vid liv och halshugger honom varpå han återvänder till Heorot med trollets huvud.

Sedan går många år. Beowulf blir själv kung, över gautarnas rike, och regerar lyckosamt i femtio år. I hans rike finns emellertid en stor guldskatt. Den hade tillhört en numer utdöd ätt- den siste av ätten dog med skatten liggande synlig uppe i ljuset, varpå en grym drake tog hand om de dyrbara guldringarna. I Beowulfs femtionde regeringsår kommer så plötsligt en man, en tjänare, och stjäl en bägare ur guldskatten. Draken blir ursinnig och ger sig iväg att dräpa och sticka i brand. Detta kommer till Beoowulfs kännedom och han, nu till åren kommen, ger sig iväg att strida mot draken. Han tar med sig en skara modiga män, som visar sig mindre modiga när draken kommer till synes. De gömmer sig och Beowulf står ensam med draken. Ensam sånär som på en trogen man, Wiglaf. Beowulf och Wiglaf lyckas döda draken men Beowulf såras och dör efter att vältaligt ha tackat Wiglaf för hjälpen.

Detta om denna ovanliga bok, som undertecknad kan rekommendera en regnig kväll när det i alla fall är för kallt för att grilla korv i trädgården. För att sluta som vi började, med teateruppsättningen av Beowulf, så blev detta musikspel så lyckosamt att det utvaldes att delta i en stor teaterfestival i Västerås. Så än lever Beowulf. Fast det går förstås en del rykten om honom... Somliga påstår att han inte alls var gaut utan gotlänning. Beowulf skulle vara gotlänningarnas "nationalepos". Ett annat rykte gör gällande att Beowulf ligger begravd någonstans utanför Lidköping. Vem vet...?

Ljusets och ljusens högtid

För de gamla folken var solen helig. Livet kom från solen, "himlens skimrande brud". Motsatsen var mörkret, där de onda, övernaturliga krafterna huserade. Ännu på 1800-talet förekom det, att män bugade och kvinnor neg när solens första strålar på morgonen nådde jorden. När man begravde sina döda la man dem i graven med ansiktet vänt mot solen - det var också viktigt att graven låg på kyrkans södra sida. På den norra, kalla, mörka sidan lades självspillingar och andra som gjort orätt i livet. Så viktig var solen för våra förfäder.

Men solen är som bekant inte lika vänligt skinande vare sig dygnet eller året runt. På kvällarna, då solen gått ner, tände man brasor, eldar och facklor istället. Solens makt att fördriva de övernaturliga övertogs kvälls - och nattetid av elden, som blev helig såsom en släkting till och ställföreträdare för solen. I det gamla Värend brukades vid julottefärderna ett särskilt bloss, en "julatanne" som bestod av torra tjärvedsstickor ihopbundna till en grov stång. Detta bloss bars före människorna som i den kalla julnatten färdades till kyrkan. Att använda julbloss vid julottefärderna, och sedan lägga dem i en hög på kyrkbacken, blev ett ganska vanligt bruk som förekom så sent som på 1900-talet. Blossen, och ljusen, hade alltså magiska krafter liknande solens. Därför förekom det att man la fram sina pengar på julbordet och lät julljusen skina på dem. På så sätt trodde man att ljusens magi skulle göra att pengarna förökades (detta kan möjligen vara något att försöka även nu, då man varit ute på julklappsinköp).

Det hände också att man hängde upp samtliga familjemedlemmars finkläder i stugan för att på så sätt göra dem "immuna" mot malangrepp! På juldagsmorgonen kunde man ta ett av julljusen och gå ut till korna och hästarna. Tog man ett varv kring dessa med ljuset i hand kunde inga övernaturliga komma åt dem under hela året. Även släckta kunde ljusen göra nytta - om man på våren smorde in plogbillen med julljusen så fick man god skörd. När korna hade kalvat kunde man i deras första dryck efter denna tilldragelse droppa lite smält talg från julljusen Då skulle kossan frodas och må bra. Nu var det i gamla tider inte bara ljusen som under julen spred värme och ljus.

I brist på elektricitet som värmde fick man elda julbrasor natten lång, och dessa brasor hade förstås magiska egenskaper. Om man tittade i askan efter en sådan brasa kunde man få veta hur året skulle bli.Hittade man där fotspår som var på väg inåt rummet kunde man skatta sig lycklig - då väntades tillökning i familjen under året. Var däremot fotspåren på väg bort, upp genom skorstenen, så kunde man räkna med sorgebud. Var där en grop i askan hade det samma betydelse eftersom gropen ansågs vara en grav. När man nu hade fått reda på sin framtid kunde man på juldagsmorgonen ta askan med sig ut och strö den över djuren - det förhindrade att de under nästa år drabbades av ohyra.

I julbrasan kunde man också placera en julstock. Julstocken var flera meter lång och av furu. Dess ena ände placerades i brasan, den andra änden på en pall eller en stubbe. Vartefter julstocken sedan brann upp, sköt man den längre och längre in i elden tills det bara var en liten bit kvar(detta bör rimligen ha tagit hela helgen). Då fick man vara snabb och ta ut biten, för eldade man upp hela julstocken gick det illa. Då kunde man få se något som liknade en fågel lämna stocken, och med den välsignelsen över gården. Istället skulle man spara stockänden och bära ut den i ladan för att på så sätt få lycka på gården.

I Carl-Herman Tillhagens bok "Himlens stjärnor och vädrets makter" , ur vilken jag har hämtat en hel del faktauppgifter till den här artikeln, berättas om ett hus som revs på 1880-talet. I en farstuskrubb hittade man ett hundratal julstocksändar! Vidskepelse kan således ibland vara inte bara skrämmande, utan också skrymmande...

Bland jättar och troll

Det berättas att jorden, innan människan kom att ta den i besittning, befolkades av jättar. Så stora var dessa klumpedunsar att en av dem råkade skapa Gotland genom att kasta en handfull jord ut i havet. Hålet där han tagit jorden vattenfylldes och blev Vänern. Jätten tog ännu en handfull jord men orkade inte kasta den lika långt. Kastet nådde bara strax utanför den småländska kusten. Så blev Öland till. Och i hålet efter jorden bildades Vättern.

Man kan förstå att folk fordomdags var rädda för dessa jättar. I regel antogs jättarna vara utdöda, man såg mest spår efter dem i naturen. Låg stora stenhögar på bergen hade jättarna förstås haft krig där i forntiden. Två runda fördjupningar i berget kom sig av att en jätte där hade vilat sig när berget ännu var mjukt och formbart! Men även om jättarna oftast antogs utdöda eller utflyttade till Dovrefjäll kunde det hända att man träffade på dem. En sägen berättar hur en flicka som varit ute alltför sent vallandes sina kor mötte en jätte. Han blängde på henne och sa "Dagen är din och natten är min". En av jättarnas uppgifter var just att se till att folk höll sig inne om nätterna-nätterna var ju den tid då de övernaturliga verkade. Dagtid var de tvungna att hålla sig undan.

Jättar, liksom andra övernaturliga väsen, var förstås inte förtjusta i kristendomen. Ändå berättas det att jätten Finn hjälpte till att bygga Lunds domkyrka! Fast då skedde det under vissa förutsättningar. Finn tog löfte av byggmästaren att, när allt var klart, jätten skulle få antingen solen och månen eller byggmästarens båda ögon som belöning- om inte byggmästaren före det hade lyckats gissa vad jätten hette. Det var ju inte det lättaste, men byggmästaren hade tur. När han satt på en kulle hörde han ett barn skrika inuti kullen. Sedan hördes en kvinnoröst säga "Gråt inte. Snart kommer pappa Finn hem med sol och måne som du ska få leka med". Jätten Finn blev inte särskilt munter när han kom underfund med att han byggt en domkyrka utan att få betalning för det. Han blev rentav så arg att han tänkte döda byggmästaren. Men då grep Gud in och förstenade jätten. Han och hans fru lär än idag kunna beskådas i Lunds domkyrka, som stenstoder.

Annars var det vanliga att de stora lufsarna gav sig av när det kom en kyrka till bygden, för kyrkklockor kunde de inte tåla. Först försökte de oftast sabotera kyrkbygget genom att kasta stora stenar mot det. Sådana stenar kan fortfarande ses runt om i landet. Någon av dessa stenar lär till och med vrida sig ett varv när kyrkklockan slår. Men jättarna förlorade alltså kampen mot kristendomen. Folkloristen Ebbe Schön berättar i boken "Älvor, vättar och andra väsen" om folk som mött jättar som tvingats flytta på grund av kristendomen. Dessa jättar har hörts klaga till exempel "I Bottna berg var bra å bo om det inte vart för prästens bjälleko". Härvid menade alltså den poetiske jätten kyrkan.

Men jättarna hade andra fiender än kyrkan. Även de gamla asagudarna Oden och Tor var ute efter dem. Dessa båda gudar jagade även jättarnas mindre "sysslingar", trollen. När blixten slog ner i ett berg hade folktron genast en förklaring: Det bodde förstås troll i berget och sådana kunde guden Tor som sagt inte tåla utan kastade sin hammare mot deras boningar.

När det gäller trollen så har vi väl alla en bild av dessa som fula, knotiga och klumpiga, skrattande ett Sven Arefeldt-skratt. Denna bild har dock skapats främst av konstnärer som John Bauer vars illustrationer till sagosamlingen "Bland tomtar och troll" ju blev klassiska. I folktron, däremot, var trollen oftast väldigt lika människorna. Det enda som skilde dem från människorna var svansen, som trollet försökte dölja under kläderna. För övrigt finns det sägner som berättar att man inte alls kunde se trollen om man inte var född under spöktimmen. Ville man skaffa sig förmågan att se i det fördolda kunde man krypa under en likkista i vilken det låg en död människa(man för förmoda att inte många försökte sig på denna metod). Trollen kunde även ta skepnad av annat; som hundar, katter och nystan var det inte ovanligt att se dem.

Trollen ansågs vara skadliga väsen som man gjorde bäst i att akta sig för. Det värsta som kunde hända var att man blev bergtagen. Då blev man intagen i trollens värld och fick sitta där tills värdfolket behagade släppa ut en. Detta kunde påskyndas genom att man inte åt eller drack av det trollen ställde fram. Allra bäst var det förstås att be en bön eller sjunga en psalm. Då kunde man bli utsläppt fortare än kvickt. Men det gällde att vara försiktig just när porten öppnades för trollen försökte då ofta sticka den bergtagna med sina spjut. Mötte man trollen ute kunde man klara sig från dem genom att springa tvärs över fårorna i en åker. Då kunde inte trollen följa, eftersom det bildades korstecken på åkern! Stål skyddade förstås-det skyddade mot allt övernaturligt. Man kunde också betala tull när man gick förbi trollberget.

Var man inte tillräckligt vaksam när man hade ett nyfött barn i huset kunde trollen smyga in och byta ut ungen mot en av sina egna (man kan fråga sig varför-människoungar bör ju ha varit mindre lockande än trollungar i trollens ögon). Man hade fått en "bortbyting" på halsen. Först märktes ingen skillnad, men så småningom fick den lilla en så glupande aptit att man måste förstå att någonting var galet. Huvudet på ungen växte också mer än kroppen och huden blev brunaktig. Öronen var håriga både inuti och utanpå. När man insåg att barnet var ett troll och inte en människa måste man lura det att avslöja sig. det kunde ske på många sätt. Man kunde till exempel ta en grantopp och vispa gröt i ett äggskal. Då kunde inte bortbytingen hålla sig utan rätade ut sig i sin fulla längd och utbrast något i stil med " Sju ekeskogar har jag sett växa upp och ruttna ner, men aldrig har jag sett en så stor visp till en så liten gryta".

Då trollet således var avslöjat kunde man ta en brödspade och låtsas stå i begrepp att steka trollet i ugnen. Då brukade trollmor komma sättandes och byta tillbaka ungarna. "Så ont hade jag aldrig kunnat göra din unge som du tänkte göra min" kunde hon säga, släpandes trollungen efter sig ut i skogen. Nuförtiden ser man inte så ofta troll. Detta sägs bero på att Tor utrotade dem redan i början av 1900-talet. Själv vet jag att detta inte är sant- jag har själv ett litet rödhårigt treårstroll hemma hos mig!

Spana också in: