Forumet - Våga berätta?

Våga berätta?

254 0 11
Vad gör man när man tillochmed själv inser att något är fel med en? Jag känner inte igen mina egna tankar, försöker hela tiden tappa vikt vilket jag också gör, tvingar mig själv till mängder av träning. Men jag vågar inte säga det till någon, det finns liksom en salgs trygghet i det, det ger mig en mening med varje dag, att äta så lite som möjligt för att se kilona rasa.. Vågar inte att någon ska få mig ut ur detta, och skulle jag prata med någon så skulle de ju behöva välja mellan att "svika" mig eller låta mig som de ser det "svälta" mig själv. Vill inte utsätta mina vänner för detta men det blir för tungt att bära tillslut.
Whoa, det där låter PRECIS som något jag skulle kunna ha skrivit om för ett halvår sedan.

takemehome:

det finns liksom en salgs trygghet i det, det ger mig en mening med varje dag, att äta så lite som möjligt för att se kilona rasa..


Det är ingen trygghet egentligen, fast det kommer du inte inse förrän du börjar bli helt förtvivlat rädd för dig själv och inser att du är fast. Skrämmande, ay? Jag känner inte dig men jag skulle kunna gissa att du egentligen har något annat jobbigt att ta tag i, kanske en dålig självkänsla? Så är det för mig, och det är sjuuuukt bekvämt att bara låta alla andra tankar vara, fullständigt koncentrera sig på att nå mål och inte ha något annat än mat och vikt snurrande i huvudet, men problemen försvinner inte av det. Skaffa dig äkta trygghet istället!

takemehome:

Vågar inte att någon ska få mig ut ur detta, och skulle jag prata med någon så skulle de ju behöva välja mellan att "svika" mig eller låta mig som de ser det "svälta" mig själv. Vill inte utsätta mina vänner för detta men det blir för tungt att bära tillslut.


Klart det blir för tungt. Speciellt när det upptar så mycket tid i tankarna. Jag lovar dig att du inte sviker dina vänner och att du inte utsätter dem för något annat än en annan sorts oro än den de förmodligen känner i hemlighet nu, jag tror inte att ditt viktras undgår dem även om de inte säger något. Mina vänner blev lättade när jag bestämde mig för att berätta för dem, de är tacksamma över att de vet vad de kan göra för att hjälpa till och stötta och jag har ett stenblock mindre att bära. Jag hejar på dig, ta dig i kragen och berätta!
Jag berättade när jag inte orkade längre... när jag var så trött och seg och kände att om ingen stoppade mig skulle jag aldrig kunna sluta svälta mig... Men kom ihåg att det värsta är inte att berätta det, det värsta är efteråt, när man måste äta, gå på behandling m.m. Men i slutändan är det absolut värt det! Lycka till[wink]

Spana också in:

Du har hamnat i en ond cirkel och det kommer bara bli svårare och svårare å berätta det för någon ju sjukar du än blir. Sök hjälp/prata med någon innan det är försent. Du kan alltid skriva till mig om du vill men jag tror det bästa är om du bverättar för folk i din närhet!
sätt en gräns någonstans. Antingen en viktgräns, eller tids. Typ om du tappar 5 kilo till eller ifall du inte kommit ur det till påsken,. du förstår vad jag menar...? :)

(Jag har t.ex 60 kg som gräns, det är gränsen där min bmi blir underviktig.)

Jag berättade efter att ha hållit på sådär i nästan ett år, efter sommaren (där jag var sjukt noga) och det var både bra och dåligt.

Å ena sidan klarade mycket upp sej, varför jag varit så konstig och borta hela sommaren tex. och det är skönt att inte ha en så stor hemlighet. Dessutom slipper man ljuga och folk förstår varför man tackar nej till viss mat.
Å andra sidan triggar det mej mer... jag vill liksom.. hm.. på något sätt uppfylla det, det förväntas på ett annat sätt att jag ska äta lite.. typ.

Men det är skönt att kunna prata om det, om det snurrar i ditt huvud tillräckligt länge blir du galen!
(har dock inte berättat för föräldrarna, bara kompisar..)

Måste att du berättar innebära att du slutar då? Tror du att dom kommer bli rädda? Eller bara förstående?

Det är ganska mycket värt bara att slippa hemlighetsmakeriet, faktiskt :)