Forumet - Var går gränsen för en god självkänsla och en grandios självbild?

Var går gränsen för en god självkänsla och en grandios självbild?

3259 0 24

Bra självkänsla har man när man är trygg i sig själv, bekväm med sig själv och inte av blyghet drar sig för att säga eller göra något. Så skulle jag beskriva det ungefär.

Grandios självbild har Justin Bieber som skriver i gästboken på Anne Frank-museum att han hoppas att Anne Frank skulle varit hans fan. Så det är en underdrift att säga att han bara har bra självkänsla.

Bra självkänsla handlar för mig om en trygghet i sig själv  där man inte behöver försöka hävda sig och jämföra sig med andra, medan den den grandiosa självbilden handlar om en inflaterat positiv bild av sig själv som inte riktigt lirar med verkligheten, där man samtidigt på något sätt hävdar sig mot andra på ett sätt som skiljer det hela ännu mer från den goda självkänslan. Något sånt.

"Bra" självkänsla är väl när den överensstämmer med ens faktiska person, något som är svårt att avgöra, men jag ser väl människor som högmodiga eller oförtjänt arroganta när de inte har något att backa upp det med. I synnerhet orden "jag är bäst" ekar tomma och tyder snarast på ett behov för att kompensera för något.


Spana också in:


Chibibbi: Jag noterade att många i "Vad är det osexigaste ni vet?"-tråden, nämnde egenskapen "högmodig" samt det här med hybris. Men vart går gränsen mellan att ha god självkänsla och vara någon som sätter sig själv på en piedestal? UM:are, var skulle ni säga att gränsen går?
Det har inte med varandra att göra, god självkänsla bygger inte på att man är bättre än andra, utan i stället att man duger som man är. 

kulturmarxisten:
Det har inte med varandra att göra, god självkänsla bygger inte på att man är bättre än andra, utan i stället att man duger som man är. 
Grandios självbild innebär att man tror sig vara bättre än man är. Det behöver inte heller nödvändigtvis ha med andra att göra. Frågan handlade om vart gränsen mellan en korrekt "god" självuppfattning går över till en "för bra" sådan.

om det är riktig självkänsla kan den nog vara hur bra som helst utan att det är problem. men det blir destruktivt att ha en för god självbild om man blivit pushad till det och inte får vara sig själv. om man är bra på något som man egentligen inte tycker är något värdefullt och tycker om sig själv för det kan det bli fel.


Chibibbi:
Grandios självbild innebär att man tror sig vara bättre än man är. Det behöver inte heller nödvändigtvis ha med andra att göra. Frågan handlade om vart gränsen mellan en korrekt "god" självuppfattning går över till en "för bra" sådan.
Jag vill bestämt mena att "för bra" är konstigt sätt att formulera sig om man inte pratar i relation till andra. Självkänsla och självbild är inte samma sak för mig heller. Du kanske pratar om att ha en förvirrad självbild, och även världsuppfattning. Det blir tydligt i att ens handlingar blir destruktiva. Grunden till destruktiva handlingar är en förvirrad självbild och världsuppfattning. 

inga anspråk är för stora så länge de inte är vanföreställningar!

Nachac: "Bra" självkänsla är väl när den överensstämmer med ens faktiska person, något som är svårt att avgöra, men jag ser väl människor som högmodiga eller oförtjänt arroganta när de inte har något att backa upp det med.

dazed: Bra självkänsla handlar för mig om en trygghet i sig själv  där man inte behöver försöka hävda sig och jämföra sig med andra, medan den den grandiosa självbilden handlar om en inflaterat positiv bild av sig själv som inte riktigt lirar med verkligheten, där man samtidigt på något sätt hävdar sig mot andra på ett sätt som skiljer det hela ännu mer från den goda självkänslan. Något sånt.
Schism: Vid bortfallet av ödmjukhet och, till viss del, självkritik.
vad skönt att slippa formulera det själv. detta.

tänkte på en grej. jag tror att om man har behov av att hävda sig är det ofta för ens egen skull. lite "ser andra det så finns det", man utnyttjar människor omkring sig för att befästa en viss bild för sig själv. behöver man hävda sig tror jag dock att man har en dålig självbild och inte en "för bra" (men att det kan framstå för andra som att man har en för bra?).


oj blev klurigt. vad tänker ni andra?

honolulu: tänkte på en grej. jag tror att om man har behov av att hävda sig är det ofta för ens egen skull. lite "ser andra det så finns det", man utnyttjar människor omkring sig för att befästa en viss bild för sig själv. behöver man hävda sig tror jag dock att man har en dålig självbild och inte en "för bra" (men att det kan framstå för andra som att man har en för bra?).
tänkte på att om man har en för bra självbild verkar det som man har en för dålig också. om man har en som är rätt har man bara en. stämmer d?

honolulu: tänkte på en grej. jag tror att om man har behov av att hävda sig är det ofta för ens egen skull. lite "ser andra det så finns det", man utnyttjar människor omkring sig för att befästa en viss bild för sig själv. behöver man hävda sig tror jag dock att man har en dålig självbild och inte en "för bra" (men att det kan framstå för andra som att man har en för bra?).


oj blev klurigt. vad tänker ni andra?
Satt och funderade på just detta! Håller med! Tror att många av de där som verkar tro "att de är nått" egentligen känner sig rätt små. 
Medan folk med bra självkänsla är trygga i sig själv och behöver inte hela tiden hävda sig mot sin omgivningen. 

ennie:
tänkte på att om man har en för bra självbild verkar det som man har en för dålig också. om man har en som är rätt har man bara en. stämmer d?
ja, nåt i den stilen kanske.

penja: Medan folk med bra självkänsla är trygga i sig själv och behöver inte hela tiden hävda sig mot sin omgivningen.
ja precis, för då vet man ändå om det själv vilket är huvudsaken när det kommer till självbild.

honolulu: tänkte på en grej. jag tror att om man har behov av att hävda sig är det ofta för ens egen skull. lite "ser andra det så finns det", man utnyttjar människor omkring sig för att befästa en viss bild för sig själv. behöver man hävda sig tror jag dock att man har en dålig självbild och inte en "för bra" (men att det kan framstå för andra som att man har en för bra?).

Ja det kanske också man kan definera det, om man hela tiden behöver hävda sig så är inte dom "goda" tankarna om sig själv och sina förmågor autonoma, dom kommer inte från en själv utan man söker ändå något slags bekräftelse från omvärlden även om man kan till synes vara en modern Narkissos(jävel).

Chibibbi: Jag noterade att många i "Vad är det osexigaste ni vet?"-tråden, nämnde egenskapen "högmodig" samt det här med hybris. Men vart går gränsen mellan att ha god självkänsla och vara någon som sätter sig själv på en piedestal? UM:are, var skulle ni säga att gränsen går?
Jag brukar faktiskt inte själv döma folk som självgoda särskilt lätt. Med min syn på individuella personligheter brukar jag oftast acceptera folk som de är vare sig jag gillar dem eller inte. Men ja: när jag ser att någon anser sig själv överlägsen trots att den uppenbart inte vet vad den talar om elelr förbiser något självklart, kan jag se det som löjligt och provocerande.

Annars tycker jag att man lätt anses högmodig trots att man själv inte menat det så, och det beror nog på att andra kan ha annorlunda värderingar än en själv, för vad som anses skryt har ju att göra med vad folk värderar: om man själv inte anser att det är något märkvärdig med att vara smart, så anser man det inte vara skryt att konstatera saken och menar alltså inte att göra det. Men eftersom de flesta människor anser att det är något oerhört märkvärdigt att vara smart, så uppfattar de det som skryt. Det är irriterande och tröttsamt att folk inte förstår att det handlar om värderingar vad som är skryt och inte. Men just därför får man tyvärr rätta sig efter normen för vad de flesta värderar som skryt, även om man inte delar den värderingen, bara för att slippa anses vara skrytsam när man inte menar att vara det. en reflektion.