Forumet - Var spel bättre förr?

Var spel bättre förr?

4328 0 116
Detta är något som länge har konfunderat mig. Dagens spel är ju sannerligen väldigt snygga och komplexa, men det är inte många spel i dagsläget som fångar ens sinnen lika mycket som spelen ofta förr i tiden gjorde. Dessa spel hade alltid skönt styrsystem, banor, musik och kreativa moment. Damn, till och med storyn och inlevelsen i dessa spel brukade ju vara bättre än dagens spel, fastän allting var i 2D.

Först trodde jag att detta bara berodde på att de som själv växte upp med dem gillar dem per automatik, men det verkar inte vara så enkelt. De få gångerna jag sätter mig ner och spelar något, så är det ofta via Virtual Console eller dylikt. Dels för att många av dagens spel ofta är tråkiga och sega. Dagens spel verkar ofta bara spela på grafik och sega storylines som ändå suger.
Bekanta brukar ofta klaga på att jag inte kör spel x som jag införskaffade, utan kör gamla spel y istället. Det är för att spel x bara byggde på en massa "coola" saker och utseende, men inte är roligt alls. Här är några punkter.

* Det är instant satisfaction med de flesta gamla spel. De nya spelen är det ofta videoklipp hela tiden, samt en hel instruktionsvideo och text för att komma igång med själva spelet. Man får ju aldrig spela!

* Utifrån första punkten kan det vara roligt om man har 4 veckor att förvalta till enbart spelande, synd bara att man aldrig har den tiden nu längre. Fast detta är ju en smaksak och är inte specifik för nya spel, men jag nämner det ändå.

* Enligt ovanstående punkt. När jag vill lira, så vill jag sätta mig ner och bara börja knappa. Tetris är ett perfekt exempel på detta attribut, om man bortser från att Tetris i sig är ganska enformigt. Därför när jag vill lira, så sätter jag mig hellre framför Tetris bara för att många nya spel kräver en timmas uppdragsbeskrivning samt en massa vägar man ska ta, istället för spelandet. Frustruation!

* Med nya spel så är det oftast saker serverat, låt mig förklara. Jag vill ha full kontroll över styrningen och att det mesta ska bero på skicklighet. Fastän många väldigt gamla spel är primitiva, så är nya spel ofta så att man trycker på en knapp så gör karaktären en uppsjö av saker. Abstraktionsnivån är med andra ord extremt mycket högre, vilket inte alltid är roligt tycker jag.

------------------------------

Sedan finns det ju många ok-spel som är ganska roliga, fast de ger inte samma känsla ändå som många spel gjorde förr i tiden. Jag tycker att det var roligt att lira Halo med polarna, speciellt i co-op. Att lira Halo ensam känns nästan deprimerande faktiskt. Allt det är egentligen, är ett finslipat spel som har instant satisfaction (vilket är bra). Fast det är väl allt.

Jag lirade genom Final Fantasy VII för ett halvår sedan för att många rekommenderade det när jag ville lira ett gammalt bra lir. Jag körde aldrig detta spel när jag var yngre heller så jag har ingen förkärlek till det på något sätt. Fastän det inte var bra grafik så satt jag och tänkte på detta konstverk i flera veckor medan jag lirade det. Musiken var genialisk, spelet var extremt uppslukande och det var tufft koncept. Det känns som det är mycket kärlek bakom dessa spel eftersom de lyckas göra dem så bra med så "lite resurser" : ) Nya spel lyckas helt enkelt inte åstadkomma dessa saker fast de är så extremt mycket snyggare och har exempelvis bättre ljud, mer potential därav.

För att dra en rättvis jämförelse till just ovanstående spel, så kan vi dra till det nya som kommit ut (XIII). Det spelet hade ju minst sagt mycket pengar i bakgrunden och var väldigt snyggt, men spelet i sig var faktiskt ganska dåligt. Som vanligt kommer alla bekanta som har insjuknat i denna moderna sjukdom om att grafik>ALLT och säger saker i stil innan spelet kommer "Kolla fan hur snyggt det är, detta kommer att vara 100 gånger grymmare än alla spel!!". Säger jag att de inte kan veta det och att spelet i sig kan vara dåligt, så blir de förbannade. Fast även dessa individer blir ju åter igen motbevisade. Det var roligt att köra, fast det var allt. Spelet är dessutom ett perfekt exempel på hur frustruerad man kan bli av att inte få spela, utan bara få se en massa klipp hela tiden.

Så vad sägs, är inte detta sant? Tycker detta är en intressant diskussion. Nu blev det ju en jädra lång text som många inte kommer orka läsa, ungefär som ett nytt spel som man inte orkar spela [rolleyes]

Vi kan ju även diskutera hur folk kan tycka tråkiga spel är roliga bara för att de är coola, vilket verkar vara en modern sjukdom. Detta är väldigt lik rollspelarna jag känner, de vill inte prova något annat än rollspel för att allt annat suger om det inte går att hitta massa föremål och levla en gubbe (en annan modern sjukdom). De vill att spelen ska vara oändligt stora och att det ska gå att göra oändligt många saker, så de är alltid missnöjda [shake]
sylar:

sega storylines


Men många av alla gamla sköna spel saknade ju story helt. Kolla bara Super Mario.
Men de moderna spelen jag tycker är bäst är de med bäst story.
När de gäller de gamla var de helt enkelt beroendeframkallande och man satt som en galning och spelade.

Knepigt det där. =/

Spana också in:

zackk:

ade inte läsa allt, men spel var inte bättre förr som folk tror, man var snarare mer lättunderhållen när man var liten. Skulle jag spela spel som finns nu fast när jag var liten skulle jag tycka att dom var AWZOOOOOM


Nej, man var inte mer lättunderhållen när man var liten och kunde göra allt man ville. Det förklarar inte heller varför det _fortfarande_ är roligare att lira dem. Fast de har 15-20 år på nacken.

Myksa:

Men många av alla gamla sköna spel saknade ju story helt. Kolla bara Super Mario.
Men de moderna spelen jag tycker är bäst är de med bäst story.


Poängen med det är att Super Mario inte behöver någon story och inte ska ha det heller. Däremot spelen som de lägger jättestor vikt vid storyn, ska isåfall ha en bra story.
sylar:

Poängen med det är att Super Mario inte behöver någon story och inte ska ha det heller.


Rent objektivt. Vad är bra med Super Mario?
Jag gillar det men kan absolut inte säga något bra med det. Det är helt enkelt primitivt blippande som går rakt in i hjärnan.

Kanske det är utmaningen som är simuleringen helt enkelt?
Myksa:

Rent objektivt. Vad är bra med Super Mario?
Jag gillar det men kan absolut inte säga något bra med det. Det är helt enkelt primitivt blippande som går rakt in i hjärnan.

Kanske det är utmaningen som är simuleringen helt enkelt?


Super Mario är väl kanske fel spel att förespråka när man ska försöka övertala alla tuffa gaymer-grappar på forumet. Första Super Mario Bros var faktiskt ganska trist spel om jag ska säga mitt.
Men ta Super Mario World exempelvis då, simpelt fast ändå väldigt roligt. Det är mycket hemligheter och skön och charmig miljö. Det är svårt att beskriva vad som är bra, för att det mesta helt enkelt var bra. I dåliga spel måste man ju peka ut de bra delarna för att de är begränsade : p

Utmaningen är helklart väldigt viktigt i spel i allmänhet för övrigt.
Här är ett till exempel. Jag gillade aldrig riktigt Metroid till NES när jag var yngre. Däremot så provade jag Super Metroid på SNES för exakt ett år sedan. Åter igen ett mästerverk som imponerar mig mer på alla punkter än vad många av dagens spel gör, fast det är 20 år äldre. Inte bara för att det var roligt att lira, utan musiken och miljöerna var så perfekt uppbyggda. Dessa attribut bildar något som blir bättre än bra visuellt utseende bara.

Nu implicerar jag inte dock att alla nya spel saknar dessa attribut.

zackk:

För att man inte ställer lika höga krav på gamla spel som nya i bakhuvudet.


Sådär kan man inte resonera. Om jag åker en gammal buss till stan som tar jättelång tid, så tycker jag inte bussen är bra för att den är gammal. Utan jag tycker den är dålig för att den är dålig helt enkelt.

Förresten är ditt resonemang exakt likadant som de som baserar allt på bra grafik, så du är ju direkt smittad av den moderna sjukdomen. Så man har låga krav om man lirar äldre spel för att de har sämre grafik? Ett spel är inte bra för att det har bra grafik, det är faktiskt ofta tvärtom.
Sinnessjukdom:

Det som var bättre förr är det som du säger, att spel var spel utan kolla-på-15-minuter-lång-filmsnutt-för-att-sedan-trycka-på-x-för-att-sätta-dig-i-en-​​bil-moment.


Precis, ett typiskt exempel.

Sinnessjukdom:

Men jag saknar inte the old days. Är en människa som lever i nuet.


Fair enough, du förstår åtminstone sanningen.
Felet med moderna spel är att de är anpassade efter casualfags. På den gamla goda tiden var det inte det minsta konstigt att sitta och enbart levla i 20 timmar för att kunna skaffa sig Knights of the Round-materian i FFVII, och t o m i relativt moderna spel som Morrowind fick man vackert lyssna på vad NPCs hade att säga, notera vägbeskrivningen i sin journal och sätta av ut i skogen och leta. Detta ledde naturligtvis till att man fick en större känsla av att det man gjorde spelade någon roll; man hade lagt ned arbete på att uppnå vad det nu var man uppnådde.

I moderna spel ska allting flyta på framåt för även den sämste, lataste spelare som bara har tid att sitta 15 minuter i veckan. I Oblivion, Morrowinds totalt uppfuckade uppföljare, följer du bara blint kompassen mellan målen. Dialogen är kraftigt nedbantad för att folk med ADD inte ska tröttna, och gud förbjude att du någonsin skulle vara tvungen att ge dig ut och springa i naturen; there's an app^W fast travel for that!

Visst, man kan ignorera och stänga av dylika features i vissa spel, men vad gör det för nytta? Spelet är ju designat runt dessa features, använder du dem inte kommer du att få en ännu sämre upplevelse. För att återigen använda Oblivion som exempel, så är det helt lönlöst att spela utan någon sorts fast travel, eftersom samtliga uppdrag bygger på att du använder dig av fast travel; du måste inte sällan springa till tre-fyra olika väldigt avlägsna punkter på kartan även för korta småuppdrag, och miljön mellan dem är tom och trist eftersom du inte förväntas passera igenom den mer än maximalt en enda gång.

Ingen utmaning, ingen inlevelse, ingen spelkänsla, men mångapolygoner; det är receptet för ett modernt succéspel. Jag längtar tillbaka till tiden då bara "gamers" spelade spel, och "gamer" inte betydde "14-årig wowtard."

EDIT: dock finns det fortfarande ljus i mörkret.
Gentlernen:

Detta ledde naturligtvis till att man fick en större känsla av att det man gjorde spelade någon roll; man hade lagt ned arbete på att uppnå vad det nu var man uppnådde.


Gentlernen:

I moderna spel ska allting flyta på framåt för även den sämste, lataste spelare som bara har tid att sitta 15 minuter i veckan. I Oblivion, Morrowinds totalt uppfuckade uppföljare, följer du bara blint kompassen mellan målen.


Just det, detta glömde jag att nämna. De spel som tjusningen just är att man ska uppnå sådana här mål som i rollspel och liknande, är ofta dagens spel gjorda så att allting görs åt en som du skriver. Rollspel ska inte vara linjära heller tycker man.

I första Metroid som jag nämnde innan, där måste man komma ihåg alla ställen man vart på och vart man ska tillbaka när man fått en viss sak. Man har inte ens en karta utan får memorera allting. Detta kanske är lite väl extremt när det är så många ställen som är sammankopplade samt att mycket är likt.
Jag märkte att jag genast blev negativt inställd till spelet bara för att det var så, då jag själv börjar bli influerad av dagens slappa spel. Det var ett misstag att döma ut det i förväg, för det är betydligt roligare att leta upp ställena själv, än att kartan pekar ut åt en vad man ska göra som det är i många moderna spel. Usch.
sylar:

Så man har låga krav om man lirar äldre spel för att de har sämre grafik? Ett spel är inte bra för att det har bra grafik, det är faktiskt ofta tvärtom.


Nja, det är inte endast grafiken som utvecklats, kontrollerna är ju betydligt mer invecklade nu än förr. Fler knappar och mer att kontrollera.

Fast FFVII är det bästa som någonsin gjorts iaf. [crazy]
Gentlernen:

På den gamla goda tiden var det inte det minsta konstigt att sitta och enbart levla i 20 timmar för att kunna skaffa sig Knights of the Round-materian i FFVII, och t o m i relativt moderna spel som Morrowind fick man vackert lyssna på vad NPCs hade att säga, notera vägbeskrivningen i sin journal och sätta av ut i skogen och leta. Detta ledde naturligtvis till att man fick en större känsla av att det man gjorde spelade någon roll; man hade lagt ned arbete på att uppnå vad det nu var man uppnådde.


= vanilla wow
Jag är rent instinktivt benägen att hålla med dig, då jag nu för tiden aldrig klarar av att spela ett modernt spel (med få undantag) i mer än någon timme innan jag tröttnar för gott, men samtidigt kan tycka att det är skitroligt att spela Shining Force II till Genesis.

En viss del tror jag nog att nostalgin spelar in. Även om det spel man nu tänkt spela är ett som man inte spelade som liten så kan man ju ändå förföras av den gamla stilen. Men även bortsett det så tror jag ändå att det är någonting inneboende i hur spelen var utformade som gör att jag så mycket hellre spelar Streets of Rage 3 än Modern Warfare 2.

Någonting som jag tycker är underligt är att jag alltid har varit en ganska kass spelare som tagit varje chans att fuska (game genie var min vän som liten NES-spelare), men ändå tycker jag att dagens spel är otroligt mycket svårare än de spel jag spelade som liten. Med svårare menar jag dock att varje gång jag dör så tappar jag lusten att spela. Så var det inte när jag var liten. Fan, jag har aldrig klarat ut Faxanadu till NES, men nog fan har jag spelat det 200 gånger och tyckt att det var roligt varenda djävla gång.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med den här posten, för jag är inte helt säker på vad jag tycker. Jag finner generellt att äldre spel är otroligt mycket roligare att spela om och om igen, men faktum är att jag återupplivat min spellust lite genom att skaffa ett DS. Där finns några juveler som ännu inte övergått till 95% cinematics och 5% button mashing.