Forumet - Varför blir det alltid så?

Varför blir det alltid så?

81 0 9
Jag har ganska många bekanta. Jättemånga faktiskt, som jag känner och kan umgås med. Samtidigt saknar jag någon djupare vän.
Min enda djupa vän var mitt ex, som varade i sex månader. Efter henne har jag bara haft ett hål, Jag har helt enkelt inte haft någon som jag kunnat prata djupare med, eller helt enkelt skippa alla sociala normer och regler och så vidare och bara prata med. Skratta och trivas med, istället för att oroa sig över vad folk tycker.

Det är inte så att jag saknar henne. Jag skulle säga att jag helt klart kommit över henne, och är väldigt benägen att bara se på henne som en vän. Samtidigt vill jag ha någon som jag kan prata med djupare bara.

Hur kan man bota .. social fobi, eller något, vet inte vad det kallas helt enkelt. Vill bara sluta bry mig om vad folk tycker och hur jag ska formulera mig för att folk ska gilla mig för en gångs skull. Är det möjligt, eller är jag fast

Mitt humör växlar om hela jävla tiden. Jag är inte en som blir arg, jag kan bli irriterad på folk och så, men det jag menar är att jag ibland är jätteenergisk och tycker om mig själv, är glad och trivs, medans andra dagen så är jag helt förvirrad, saknar helt tro på mig själv och har svårt för allt. Då bedömer jag mig själv nästan extremt mycket med andra jämfört med tidigare, det i princip tar över allt och jag sitter hela tiden och funderar över vad alla tycker. till och med mina föräldrar, mina morföräldrar o.s.v. Är rädd för att de inte ska vara nöjd med mig, eller att jag ska svika dem.

Hur kan man göra åt det?
Anarkandi:

Hur kan man göra åt det?


Jag tror att det kan handla mycket om att hitta sig själv och det dära... Du vet, som tonåring (hihi) är man lite förvirrad. Ibland suger allt och ibland motsatsen. Det är vanligt, jag tror att de flesta har det lite så. Man får försöka hålla ut och göra saker man tkr är kul och så...

Det finns nog inget riktigt SVAR på frågan. [cute]

Spana också in:

Anarkandi:

Bara att vänta till tonårsperioden går över och det löser sig självt?


Mja.... Det handlar nog om att HITTA var man själv står (eller hitta mark, istället för att inte riktigt veta om man sjunker eller svävar). Vänta ut det funkar nog inte, för då kanske det bara goes on and on in till vuxenlivet...

Anarkandi:

Så det är inte möjligt att sluta bry sig om vad alla tänker och tycker om en och vara så fixerad vid att bli omtyckt?


Osäkerhet! Det försvinner också. Men du kan ju försöka bättra på självkänslan... Det finns knep. Men det är lite pinsamt. Stå varje kväll och sig "SÅ sjukt jävla fin du är!" eller nåt sånt (bara positiva saker) och skriv upp tre grejer per dag som du har lyckats bra med. Om man har bra självkänsla så bryr man sig inte riktigt om vad folk tycker, då svassar man runt själv och märker att folk inte tkr illa om en och sånt.

Typ.
Anarkandi:

Det är inte så att jag saknar henne. Jag skulle säga att jag helt klart kommit över henne, och är väldigt benägen att bara se på henne som en vän. Samtidigt vill jag ha någon som jag kan prata med djupare bara.


Samma här, fast jag tampas rätt mycket med känslorna för mitt ex. Kanske mest för att det slutade så dåligt, och jag vill ha en andra chans. Jag är inte kär i henne, men det är definitivt något jag saknar. Klart jag vill ha tillbaks vårt förhållande, men jag är mer ute efter vänskapen, och tilliten vi båda hade till varandra. Som du sa, jag saknar också någon att prata ut med =/