Forumet - varför görs inget åt det här?

varför görs inget åt det här?

1121 0 80
Jennifer band Johan med tandtråd runt händer och fötter. Därefter frågade hon var hans hjärta var placerat och högg honom i bröstet med en kniv. Han lyckades ta sig loss och bad om ambulans. I stället fick han ytterligare två hugg och slutligen ett slag i huvudet med en ljusstake. Johan utsattes för ett bestialiskt mordförsök av en kvinna som hade bestämt sig för att döda.

Även kvinnor kränker, fifflar, rånar, misshandlar, våldtar och mördar. Män dominerar naturligtvis brottsstatistiken på alla ledder och bredder, men antalet kvinnor som begår våldsbrott har fördubblats sedan 1970-talet. Det är fler kvinnor än män som ägnar sig åt mordbrand, lika många mammor som pappor dödar sina barn, och nästan lika många kvinnor som män ägnar sig åt bidragsbedrägeri. Alltfler kvinnor säljer narkotika. I Gärningsmannen är en kvinna diskuterar Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist hur kvinnliga brottslingar blir bemötta av rättssamhälle och media. Det är lättläst och tankeväckande läsning.

Kvinnor som begår brott bryter inte bara mot lagen utan även mot bilden av hur kvinnor ska vara. De ska vara mjuka och moderliga, inte aggressiva och våldsamma. Om en kvinna trots allt är det ser vi henne nästan alltid som offer för antingen kärleken eller en traumatisk barndom, eller också att hon bara ville skydda sin barn. Till skillnad från när män begår brott söker vi aktivt ursäkter i kvinnans bakgrund, för annars utmanas vår föreställning av vad som är manligt och kvinnligt. En trasig kvinna som dödar för att hon inte ser någon annan utväg hotar varken genuskonstruktionen eller mannens våldsmonopol, men det gör en kvinna som dödar utan att vara desperat, psykiskt sjuk eller manipulerad.

Och eftersom vi så gärna ser kvinnan som offer för omständigheter hon inte helt rår över, anses hon inte heller vara riktigt moraliskt ansvarig för vad hon har gjort. Därför får hon ofta ett lägre straff än hon skulle ha fått om hon var en man, och fler kvinnor än män döms till vård.

Ett välkänt men illustrativt exempel är Sara Svensson i Knutby. Innan hon mördade en småbarnsmor och sköt en man i ansiktet i syfte att döda även honom, hade hon visserligen övertalas till det av mannen hon älskade. Men mordet - som följde på ett tidigare misslyckat försök med en hammare - var både hänsynslöst, välplanerat och självständigt utfört. Så väl rätten som massmedia såg dock Sara som ett offer för den manipulative pastorn. När hennes, i det närmaste oskuld, skulle fastställas, betonades hur späd, rädd och blond hon var. Hade hon varit stabbig med mörkt stubbat hår, ring i näsan och tatueringar hade mycket varit annorlunda, men som författarna konstaterar, gick hon nu in som en gärningsman och ut som en kvinna med offerstatus. De verkliga offren, de som träffats av skotten och barnen som förlorade sin mamma, glömdes nästan bort.

"Den stackars barnflickan" kan jämföras med den nittonårige Fredrik, vars styvfar i åratal misshandlade både honom och resten av familjen. Fredrik och styvfadern jobbade på samma företag. Även chefen där upplevde mannen som en plågoande. Han övertalade Fredrik att röja mannen ur vägen och ordnade ett vapen. Fredrik mördar styvfadern och chefen städar undan spåren. Rätten kan omöjligt se Fredrik som offer för någonting. Han fick sju års fängelse för mord. Hon fick vård.

Utan att diskutera huruvida just Sara och Fredrik fick riktiga domar, tycks det alltså vara så att den enskilda kvinnliga brottslingen generellt slipper lättare undan just för att det patriarkala samhället underordnar kvinnor som kollektiv och ser dem som allt annat än självständiga, handlingskraftiga och medvetna.

Detta framgår tydligt när det gäller sexualbrott.

Margareta hade flera gånger samlag med sin sambos nioårige son. Enligt henne var det på mannens initiativ, som också filmade vid ett par tillfällen. Margareta dömdes till skyddstillsyn och bara för ett av de filmade samlagen, eftersom rätten inte ansåg sig kunna styrka hennes uppsåt - trots att man på filmen ser hur hon smeker pojkens stjärt. Det finns flera fall där både mannen och kvinnan utfört sexuella övergrepp och där kvinnan varken har varit tvingad eller hotad av mannen, och ändå dömts till kortare straff bara för att hon är kvinna.

En femtonårig kille med moped på väg hem, gav skjuts genom skogen åt en kvinna i trettioårsåldern som skulle på fest. Plötsligt sätter hon ner fötterna, välter mopeden, drar in killen i skogen, sätter krokben, håller honom hårt, drar ner hans byxor och våldtar honom. Han har panik men det påverkar inte erektionen, vilket inte är ovanligt för yngre män; han får till och med utlösning. Efteråt får killen psykiska problem och känner sig lika skambelagd som en våldtagen tjej. Tingsrätten dömde kvinnan till två års fängelse för våldtäkt. Hovrätten gjorde en annan bedömning: en kvinna kan inte ha styrka nog att både hålla och klä av en man och dessutom saknades skador på penis, så innerst inne var han nog med på samlaget, men ångrade sig efteråt. Hon frikändes. Det är med andra ord alltid svårt att fälla en våldtäktsman. Och det är alltid svårt att se den våldtagne som ett offer.

Kordon och Wetterqvist ger många exempel på kvinnor som fått strafflindring för att rätten letat efter ursäktande omständigheter - något som ingalunda är unikt för Sverige - till och med när de själva vägrat se sig som ett offer. Många är handlingskraftiga och vet mycket väl vad de gör, vilket också bekräftas av den lilla forskning som finns. Att till exempel sälja narkotika kan vara ett medvetet "yrkesval" även för kvinnor. Vore könen fysiskt jämstarka skulle säkert kvinnor misshandla, våldta och döda betydligt oftare. Att som kvinna inte bruka våld är en rationell avvägning; man slår inte en som är starkare.

Gärningsmannen är en kvinna är mer än lovligt svajig både vad gäller förklaringar och statistik (svenska och amerikanska siffror blandas friskt). Biologiska och samhällsvetenskapliga teorier åberopas utan att författarna tycks se att flera av dem utesluter varandra. Tydligt är att det behövs mer forskning för att vi ska kunna säga om det är den ökande jämlikheten mellan könen som orsakat den stigande kvinnliga kriminaliteten, om det handlar om ökad social utslagning eller om det finns andra och samverkande faktorer. Oklart är också varför den kvinnliga kriminaliteten inte växer snabbare än den gör. Huvudsyftet att diskutera hur synen på kvinnlig brottslighet präglas av könsrollstänkandet uppnås dock gott och väl.

Kanske är det så, som författarna resonerar, att vi inte i första hand måste ändra synen på kvinnliga brottslingar, utan på brottslighet överhuvudtaget. Även om det är vanligare att kvinnor än män har söndriga bakgrunder - många kvinnor tar ju till våld som svar på manligt våld - har nästan alla gärningsmän en historia som förklarar brottet. Även män kan vara underprivilegierade, rädda, manipulerade, blinda av kärlek och psykiskt sjuka. Den åtalade mannen kan också en gång ha varit ett utsatt barn. Och även en man kan vara en desperat förälder som agerar på ett sätt han tror ska rädda familjen. Alla oavsett kön kan vara både offer och gärningsman, men någonstans passerar så väl kvinnor som män ändå en gräns för vad som är moraliskt försvarbart.

Den här boken borde skapa debatt. Det är dags att vi slutar se mannen och kvinnan och börjar ser människan. Endast så kan vi uppnå jämlikhet. Och rättvisa. [shake]
Anarkandi:

Jag vill ha källa, det här är riktigt hemskt om det stämmer, och jag har länge velat ha statistik kring detta


Länk 1

kanske inte exakt vad du letar efter, men det visar var vi är på väg.
kvinnovåldet är nog mer vanligt än vad man tror.

Länk 2

''Kvinnor har i vårt samhälle en självklar position som offer och förlorar inget i anseende på att utmåla sig som sådant - hon kan t o m vinna i status och makt på det - medan en man som säger sig vara ett offer kan hånas både av kvinnor och män.''

Läsvärd artikel.

Spana också in: