Forumet - Varför har jag blivit så mesig?

Varför har jag blivit så mesig?

2007 0 70
Alltså. Lång historia kort.
Under min helt okej-iga uppväxt grät jag sällan. Jag lekte med killarna. Jag hade Batmobiles istället för barbies och rosa-vägrade. Och jag grät aldrig. ALDRIG. Kanske när jag föll och skrapade upp knät osv, men jag var ju bara ett barn ändå?!

Detta tuffa tillstånd fortsatte ända upp i tonåren. Jag Titanic-debuterade. Inte en tår. Bröt naglar som jag hade sparat jättelänge. INTE EN TÅR. Olyckligt kär, still nothing!

Men nu. Nu gråter jag fan för minsta lilla. Vad som helst. Harry Potter. The Dark Knight. Boken "Malin + Rasmus = Sant" (jag läste klart den för fem minuter sen, gråter fan som ett svin i skrivande stund). VAD BEROR DENNA MESIGHET PÅ? Eller mesighet kanske är fel ord, men, vad är det som händer med mig? Är väldigt upprörd :(

Obs, följande s.k. "orsaker" är inte ett alternativ:
-puberteten (been there, done that, got the tisha)
-hormoner (har lärt mig bemästra dem så att ni inte ens fattar)
-emo (jag har ej snedlugg/skärsår och lyssnar ej på hawthorne heights)
-dum i huvudet (jag är hyfsat smart när jag vill).

Obs: Den här tråden är faktiskt lite seriös, på riktigt, lite grann :(

Spana också in:

timeisrunningout:

Känner mig lite mer lättad nu när jag vet att jag delar smärtan [sad]


[smile]

GHurt:

Hm är precis samma sak för mig. Grät aldrig när jag växte upp. Nu gråter jag för allt och blir gråtfärdig för skitsaker.. Klarar inte ens av att lyssna på en del musik..


Vad dålig kille du är. Det är bara flickor som får gråta.