Forumet - Varför lever man aldrig som man lär?

Varför lever man aldrig som man lär?

360 0 24

Har precis varit hos psykologen. Går därifrån med aha-känslor. Samtidigt som jag känner sorg. För det blir aldrig annorlunda.

Jag har både social fobi och tvångssyndrom. Idag ställdes jag för en klarhet, som jag lever nu och hanterar sjukdomarna gör mig inte lycklig. Jag måste bestämma mig för om jag är villig att göra tvärtom, inte göra allt för att undvika ångest. Jag vet inte om jag klarar det.. Hur hanterar ni era sjukdomar? Har ni blivit friska?

Brukar aldrig prata om det...


S3ON: Isolerade mig, tror det hjälpte. Känner mig ej sjuk när jag går ut längre. 
bra att d blivit bra
ply: usch, vet vad du menar. slås tämligen ofta av aha-moments som jag sedan lever efter i typ en vecka innan jag återgår till gamla destruktiva mönster. kanske hjälper det om man har någon i närheten att pusha en? 
är exakt samma för mig.. ja, har nyligen insett att det finns stöd att hämta hos omgivningen om man vågar be om det. har bara gett mig positiva upplevelser. hoppas du har någon sådan i din omgivning!

Spana också in:

är i en liknande situation men har ej pratat med psykolog om det. vet inte ens om jag har en sjukdom, mer än att jag lider av panikångestattacker och väldigt ofta har ångest över saker. det är sjukt svårt att hantera, och jag vet inte hur man blir "frisk" från det eller om man ens kan bli det helt och hållet. enda som hjälpt mig någorlunda är kärlek. det är dock kanske mer något som lindrat symptomen snarare än faktiskt gjort saker bättre i grunden. vissa jag känner har gått i terapi och det har blivit bättre av det, typ kbt. det kan ju vara nåt. låter inte helt orimligt att det hjälper eftersom man då närmar sig det man är rädd för och det som orsakar ångesten, steg för steg, tills man är relativt "okej" med det. 


Exner: Man orkar inte.
hur menar du?
snor: är i en liknande situation men har ej pratat med psykolog om det. vet inte ens om jag har en sjukdom, mer än att jag lider av panikångestattacker och väldigt ofta har ångest över saker. det är sjukt svårt att hantera, och jag vet inte hur man blir "frisk" från det eller om man ens kan bli det helt och hållet. enda som hjälpt mig någorlunda är kärlek. det är dock kanske mer något som lindrat symptomen snarare än faktiskt gjort saker bättre i grunden. vissa jag känner har gått i terapi och det har blivit bättre av det, typ kbt. det kan ju vara nåt. låter inte helt orimligt att det hjälper eftersom man då närmar sig det man är rädd för och det som orsakar ångesten, steg för steg, tills man är relativt "okej" med det. 
om du upplever det som ett stort hinder i ditt liv, sök hjälp! låt inte ångesten växa och eskalera. kbt verkar ha hjälpt många 

känner typ inget sånt. 

har bara fått mediciner mot min ångest, vilket hjälper då jag inte längre får panikångest och ej får ångest av andras responser på saker jag gör/säger.

senast jag försökte sluta med medicinerna blev jag stegvis allt sämre igen så fick börja. har tänkt göra ett nytt försök i sommar då jag vill bli medicinfri (vill skaffa barn om några år och då vill jag kunna hantera mitt liv+ssri kan ge fosterskador).

funkar det inte tänker jag söka hjälp hos vårdcentralen istället i hopp om att få annan behandling, för jag ser det inte som hållbart att äta mediciner hela livet.

hoppas dock att det ska bli bättre om jag kommer igång med regelbunden träning igen


Blivande_japan: hoppas dock att det ska bli bättre om jag kommer igång med regelbunden träning igen
hur ofta  tränar du när du tränar regelbundet? härligt att medicinen hjälpt dig så pass.. men förstår att du ej vill käka hela livet

Exner: Tror att det är vad som sker när man inte lyckas. Men det behöver inte alls vara permanent.
ja, är väldigt lätt att ge med sig och gå i sjukdomens spår

NEMI: Hm vet inte. Själv är jag så korkad att jag aldrig bara ger upp med det. Fattar inte varför det fungerar ju inte.
ger upp med vad?

Schism: den sociala fobin hanterar jag genom att så gott som aldrig träffa människor jag inte känner väl. sömnproblemen hanterar jag genom att ordna så att jag inte behöver gå upp på morgonen.

inte särskilt väl med andra ord.
nä.. vi sitter i samma båt vi två

jag har ingen ångest längre men jag har svårt att släppa folk nära och se dem i ögonen för länge för att jag inte vill bli genomskådad som svag. är alltid på helspänn och ser efter möjliga hot, kan inte slappna av. känner en stor inre tomhet. tror att det beror på ett traumatiserande förhållande, att jag inte har någon familj att stödja mig på och inte vet inte hur ömsesidig kärlek eller en slags äkta lycka/trygghet, som inte bara varar för en stund känns. tror att människor därför ser mig som konstig, tråkig och svår att komma nära.

har inga problem med förändring men ingen har hjälpt mig än.