VARJE HÅRD VIND PUSTAR ALLTID FÖRBI
Pojken skrek och sparkade - det som inte kunde ske skedde. Men den som orsakade det ändrade sig inte, och gav relativt vettiga orsaker till varför. Men bara en person som gav pojken något sådant ville ha det dödat. Det visste alla.

Pojken visste inte vad han skulle göra. Nu var det kört, nu skulle han aldrig komma in. Det var slutet. Slutet på det han varje dag fantiserat om, slutet på det som pojken trodde skulle vara slutet. Vadan slutet på slutet hade pojken slängt, till skillnad från alla andra han fick. I fyra raka dygn fick han aldrig känna skönheten med att kopplas bort, nej, ty han var vaken. Både pojken och hans kropp visste vad som fanns kvar att göra, det fanns bara en utväg, utvägen till allt lidande, utvägen till allt.

Pojken var ingen ensam grabb. Nej, ty han hade överraskat med sitt intellekt och sin dolda humor. Dagen det skulle hända, den dagen var han ensam, den dagen var han tom. Det spelade ingen roll om han var borta, eller fullt närvaro – han var tom.

Pojkens närmaste? Nej, de var borta, långt borta över sjöss. Och kvar blev den pressade tonåringen i ett för stort hus. Ibland kom den smygande hjälpredan som gick tyst, väldigt tyst, till köket för att inte störa den koncentrerade pojken. Det hon inte visste var att det inte lägre spelade roll hur sakta och försiktigt hon gick. För ingen pojke i det huset skulle bli störd för den närmaste tiden, och för en mycket längre tid. Och snart skulle hjälpredan veta, för det finns inte alltid en disk att diska.

Några sekunder efter hjälpredan varsamt stängt dörren, öppnades en annan. Pojken gick ut ur sitt bo med blodsprängda ögon och en urkopplad hjärna. Det kändes som en illusion, pojken var inte schizofren, men det var inte den pojken som gick förbi i dem knäpptysta hallarna.

Samtidigt fanns ett brev, som var så långt borta men ändå så nära, men det var försent – det skulle inte ändra något. För just i samma sekund som levereraren öppnade facket och la in det så åtråvärda, åkte en själ ut tyst, och systemet vann igen.

Vad tycker ni?