TJENA SMULAN, STÅR DU HÄR & ÄTER KEX? 

'Vi kommer aldrig hitta någon..' 'MEH Du har ingen chans med den där killen..'
'Vem fan skulle vilja ha någon som mig? eller som DIG? Jag menar..' *tystnad*

Det där. Det är min väns talan. Fick jag svar på frågan, när jag ifrågasatte hennes tycke, jo..
'Kurvor.' 'Vem fan vill ha ett svin till partner?'
'Du skämmer ut dig om du på allvar tror att det kan bli något mellan dig och x!'

Min vän har länge varit nedstämd i sig själv, det vet jag, men problemet ligger i att hon nu på senare tid har blivit allt mer hård i orden när vi umgås som läst ovanstående, och värst, att jag själv börjar tro på det.
Finna en sanning i det hon säger. Skammen. Att tro på kärleken. Att ens VÅGA hoppas på att någon skulle finna tycka för en utan att behöva, vilket också sägs vara den utväg som hon utsäger sig för 'att banta som ett as.'
(och då är varken jag eller hon särskilt 'stora' heller, eller vad vet jag.. för henne är man ett 'hus' .. och själv vill man stå fast vid skönhet i var form. Jag vill kunna le åt spegeln och se mig som vacker, utan att behöva tänka på all den aggressiva nedstämdheten som sakta fyller mig, men hur fan säger man stopp?)

Jag är rädd att dras ner i de där varven av tankeställningar, igen.
Kanske lite därför som jag skriver ner det i skrift här. Men VAD skall jag göra?
Jag vill tro att det ligger en orsak bakom varför hon beter sig som hon gör, men vad? Finns det någon tro?
Jag kan inte låta henne vinna, men kan inte låta henne gå heller? Men kanske är det det jag borde göra?
å finns det någon logik alls i det hon säger? Är det något som ger sig med åldern? Är extrem träning och salladsblad till diet den enda utvägen för att ens nå fram till den grabb som, äsch.. Hjälp.

Peas.