Forumet - Vet inte vad jag ska ta mig till!

Vet inte vad jag ska ta mig till!

1505 0 11
Hej! Det är så att jag är sista barnet i familjen och mina föräldrar är skilda. Mina äldre syskon har alla flyttar hemifrån sen 3 år tillbaka och jag bor för det mesta hemma med min mamma då min far jobbar som doktor i Norge. Ända sen jag var barn så har jag haft vetenskap om att min mor kan bli rasande och förbannad över saker som en normal människa inte skulle reagera på.

När hon väl är förbannad kan hon skrika i flera timmar och trycka ner en på alla sätt och vis. Sos har varit inkopplade, hon har gått på terapi, vi barn har tidigare bott växelvis hos våran moster, men allt detta har lagts ner nu då vi anses vara äldre och inte i behov av sådant. Men i dagsläget så kan jag ligga i sängen och bli uppvaknad till hennes skrik och gapande, sen när jag kommer hem kan det fortsätta. 

Är somsagt van vid detta då det varit hela min uppfostran och ignorerar det mesta och tänker på annat men i efterhand går det endå in i en och påverkar ens självförtroende. Det känns som att vara i helvetet innanför dessa väggar. Men när hon väl är glad älskar jag min mamma och vill henne väl. Dessutom har jag svårt för att hata henne då jag vet vilket helvete hon själv haft till liv: Hon är ensamstående 5 barns mamma sen min far smet från sitt ansvar och började sin doktor karriär i norge och jävlades med min mamma på alla sätt och viss, tog henne till makalöst dyra rättegångar som hon förlora på alla mål för hon inte hade råd med advokatskostnader i slutändan, hur hon ska ta hand om 5 barn samtidigt som hon ska jobba, laga mat, sova, tvätta kläder och time:a in allt detta på bästa sätt kan jag tänka mig måste vara en stor belastning. Hon har varkne fått några bidrag eller utomstående hjälp, bara elände efter elände, hon jobbar nattetid som sjuksköterska med låg lön.

Till bonus så har hon en gammal bil som måste in på reparation varje månad pga ny uppkomna fel, totala reparationskostnaderna täcker en sprillans ny volvo v70, men hon har inte haft pengarna samlade för att köpa ny bil då hennes lön direkt går till vardagliga utgifter och hon är beroende av bilen så hon måste betala alla reparations kostnader även om hon vill eller ej.

När vi flyttade för 5 år sedan och hon skulle bygga nytt hus för vi sålde vårat gamla så gick det åt helvete, ett fusk byggar bolag som inte hamrade in en spik korrekt, ett gäng med outbildade polacker byggde vårat hus. Det regnade in vatten från taket, sprickor i väggarna och allt som man drömt i mardrömmarna har blivit verklighet. 

Men trots det så pratar jag emot henne ibland och säger vad jag tycker om henne och att det inte är rättvist och schysst. Ibland överröstar hon mig och får mig på plats med ännu mer nedtryckning, ibland så säger hon de "jag vill er bara erat bästa men om ni uppfattar mig på de viset så har ni all rätt att göra de, ni kommer endå inte leva med mig länge till då jag inte kommer bli lång livad, mitt liv har varit ett helvete och chansen att jag ligger död vilken sekund som helst är inte orimlig".

Detta gör mig verkligen skit ledsen att tänka på att min mamma verkligen bekräftar att hennes liv varit skit, att hon kommer dö i förtid av belastning osv... men jag tänker endå på att jag måste tänka på mitt eget bästa, kanske borde jag flytta till min mormor och morfar och lämna henne ensam, men samtidigt så känns det så fel att lämna henne i skicket efter hon slitit med oss ända sen vi var bebisar tills vi blivit vuxna... men jag pallar inte att bo här längre...... 

Jag känner dock att jag vill visa att jag tycker om henne för den hon är, för hon har inga vänner, inga kollegor, ingenting, all hennes tid har gått åt att klara av vardagen. Men vet fan inte hur jag ska göra för allt jag gör blir bara skit och omvänt så hon skäller ännu mer på mig..... 

Vad ska jag ta mig till någon som är/varit i samma situation eller är jag one of a kind....?

Spana också in:


mowgli98: Hej! Det är så att jag är sista barnet i familjen och mina föräldrar är skilda. Mina äldre syskon har alla flyttar hemifrån sen 3 år tillbaka och jag bor för det mesta hemma med min mamma då min far jobbar som doktor i Norge. Ända sen jag var barn så har jag haft vetenskap om att min mor kan bli rasande och förbannad över saker som en normal människa inte skulle reagera på.

När hon väl är förbannad kan hon skrika i flera timmar och trycka ner en på alla sätt och vis. Sos har varit inkopplade, hon har gått på terapi, vi barn har tidigare bott växelvis hos våran moster, men allt detta har lagts ner nu då vi anses vara äldre och inte i behov av sådant. Men i dagsläget så kan jag ligga i sängen och bli uppvaknad till hennes skrik och gapande, sen när jag kommer hem kan det fortsätta. 

Är somsagt van vid detta då det varit hela min uppfostran och ignorerar det mesta och tänker på annat men i efterhand går det endå in i en och påverkar ens självförtroende. Det känns som att vara i helvetet innanför dessa väggar. Men när hon väl är glad älskar jag min mamma och vill henne väl. Dessutom har jag svårt för att hata henne då jag vet vilket helvete hon själv haft till liv: Hon är ensamstående 5 barns mamma sen min far smet från sitt ansvar och började sin doktor karriär i norge och jävlades med min mamma på alla sätt och viss, tog henne till makalöst dyra rättegångar som hon förlora på alla mål för hon inte hade råd med advokatskostnader i slutändan, hur hon ska ta hand om 5 barn samtidigt som hon ska jobba, laga mat, sova, tvätta kläder och time:a in allt detta på bästa sätt kan jag tänka mig måste vara en stor belastning. Hon har varkne fått några bidrag eller utomstående hjälp, bara elände efter elände, hon jobbar nattetid som sjuksköterska med låg lön.

Till bonus så har hon en gammal bil som måste in på reparation varje månad pga ny uppkomna fel, totala reparationskostnaderna täcker en sprillans ny volvo v70, men hon har inte haft pengarna samlade för att köpa ny bil då hennes lön direkt går till vardagliga utgifter och hon är beroende av bilen så hon måste betala alla reparations kostnader även om hon vill eller ej.

När vi flyttade för 5 år sedan och hon skulle bygga nytt hus för vi sålde vårat gamla så gick det åt helvete, ett fusk byggar bolag som inte hamrade in en spik korrekt, ett gäng med outbildade polacker byggde vårat hus. Det regnade in vatten från taket, sprickor i väggarna och allt som man drömt i mardrömmarna har blivit verklighet. 

Men trots det så pratar jag emot henne ibland och säger vad jag tycker om henne och att det inte är rättvist och schysst. Ibland överröstar hon mig och får mig på plats med ännu mer nedtryckning, ibland så säger hon de "jag vill er bara erat bästa men om ni uppfattar mig på de viset så har ni all rätt att göra de, ni kommer endå inte leva med mig länge till då jag inte kommer bli lång livad, mitt liv har varit ett helvete och chansen att jag ligger död vilken sekund som helst är inte orimlig".

Detta gör mig verkligen skit ledsen att tänka på att min mamma verkligen bekräftar att hennes liv varit skit, att hon kommer dö i förtid av belastning osv... men jag tänker endå på att jag måste tänka på mitt eget bästa, kanske borde jag flytta till min mormor och morfar och lämna henne ensam, men samtidigt så känns det så fel att lämna henne i skicket efter hon slitit med oss ända sen vi var bebisar tills vi blivit vuxna... men jag pallar inte att bo här längre...... 

Jag känner dock att jag vill visa att jag tycker om henne för den hon är, för hon har inga vänner, inga kollegor, ingenting, all hennes tid har gått åt att klara av vardagen. Men vet fan inte hur jag ska göra för allt jag gör blir bara skit och omvänt så hon skäller ännu mer på mig..... 

Vad ska jag ta mig till någon som är/varit i samma situation eller är jag one of a kind....?

Vad var det för rättegångar?
tycker inte din mammas jobba liv ger henne rätten att behandla sina barn illa. jag antar att det var hennes val att skaffa barn? kanske hade hon inte räknat med att vara ensamstående men hur många föräldrar är inte det? av egen erfarenhet vet jag att man inte behöver terrorisera sina barn för det. bilar = problem och det borde vilken människa som helst kunna lista ut.

hur gammal är du? jag hade försökt flytta.

Mindfly: Sorry för att jag kommenterar igen men borde inte dina 4 äldre syskon som säkert har inkomst kunna lägga ihop vars en slant till att reparera bilen, så ni hjälps åt.
Alla studerar och har begränsad ekonomi så även om viljan skulle finnas så finns inte möjligheten. Dessutom vill jag inte kommendera vilka utgifter dom ska bidra med och inte. 
  Men budskapet med det var att jag känner medlidande till henne och har svårt att hata henne trots vad hon gör mot mig, inte att jag ska bekosta hennes bil reparationer.

Besvarar samtidigt din andra fråga.
 Vi alla barn har inte gått runt rastlösa om du nu skulle få för dig de. När hon jobba natten så städade vi hela huset, bädda sängar, diskade, osv för att undvika att hon skulle ha något att anmärka på och få utbrott. I nuläget skalar jag dagligen potatis, städar lite här och var, tar hand om mitt rum. Men jag mår lite psykiskt dåligt så har inte någon vidare motivation att göra några extra sysslor, och även om jag skulle göra det ökar också risken att hon ska få syn på något eventuellt fel i mitt utförande som jag inte orkar med...
Om du mår så dåligt över det, säg det till henne. 
Ge henne ett ultimatum, jag antar att du är över 16 (eftersom de står 98 i ditt namn) i vart fall, då har du väl någon kompis som förstår eller deras föräldrar? Säg att du sticker hemifrån eller något...

Låter kanske barnsligt men, i den situationen där man mår psykiskt dåligt och får utså sådana kränkningar, kanske nåt sådant behövs. Jag hade nog gjort det iallafall.

mowgli98:
Alla studerar och har begränsad ekonomi så även om viljan skulle finnas så finns inte möjligheten. Dessutom vill jag inte kommendera vilka utgifter dom ska bidra med och inte. 
  Men budskapet med det var att jag känner medlidande till henne och har svårt att hata henne trots vad hon gör mot mig, inte att jag ska bekosta hennes bil reparationer.

Besvarar samtidigt din andra fråga.
 Vi alla barn har inte gått runt rastlösa om du nu skulle få för dig de. När hon jobba natten så städade vi hela huset, bädda sängar, diskade, osv för att undvika att hon skulle ha något att anmärka på och få utbrott. I nuläget skalar jag dagligen potatis, städar lite här och var, tar hand om mitt rum. Men jag mår lite psykiskt dåligt så har inte någon vidare motivation att göra några extra sysslor, och även om jag skulle göra det ökar också risken att hon ska få syn på något eventuellt fel i mitt utförande som jag inte orkar med...
Berätta för henne hur du mår när hon skriker på dig i flera timmar. Säg att antingen så försöker ni skapa en bättre relation där ni kan prata med varann utan att skrika, annars drar du därifrån. Och att du drar där ifrån kan bara vara tomma ord, sålänge hon inser att detta är viktigt.