Dold text: Jag ägnade 40 minuter åt att skriva ett enormt inlägg, och när jag postade det så skickades jag tillbaks till startsidan, vad i helvete? jag är förbannad och har tappat livslusten nu

Jag agerar i blindo, jag följer min vilja, och den förvränger den verklighet jag har valt att kalla min, isolerar den, separerar den från alla andras.
Jag vill saker så mycket att jag förändrar det som sker till att gynna mig, så som jag vill att det ska ske i alla fall, men handlingar genomför sällan viljan, snarare blir det motsatsen.
Jag ser inte att mina handlingar skadar mig själv, plågar mig. Jag agerar efter vad jag vill ska hända, och det misslyckas. Så är det nästan alltid, och var gång jag ser till att min lekamen ärras, att min självkänsla förstörs, eller att jag blir hånad, föraktad, så tar mitt medvetande stryk.
Men allt är bara en distraktion, för att dra fokus från det jag inte ser, det som verkligen sker, bortom min applicerade masochism.

Det jag inte ser är hur min vilja gör intryck på de runt mig, jag ser inte hur levande ting trasas sönder, hur jag tar den gryende dag som är framtiden och förverkar till en klump av sot.
Jag ser inte hur alla de jag fraterniserat, alla de som är besläktade mig, och alla som är ofrivilliga subjekt delar den plåga jag orsakar mig själv, kanske även i än högre grad.
Jag låser in min verklighet och ser inte andras, närhelst någon har talat om för mig att jag förstört deras liv så skyller jag det på dem, att jag inte tvingat dem till att följa min väg.

Och när rökridåerna jag skapat väl skingras så gömmer jag mig av fasa, jag vill inte se.
Min vilja är ett mäktigt vapen och jag är bindgalen i ovisshet och blindo.