Forumet - Vilka erfarenheter har ni av psykiatrin?

Vilka erfarenheter har ni av psykiatrin?

3559 0 39
I den här tråden delar vi med oss av våra erfarenheter inom psykiatrin och ger tips och råd till dem som behöver.
Den här tråden är taggad med taggen "Plusmoderering" vilket innebär att vi kommer att moderera hårdare i syfte att skapa trevliga trådar med givande diskussioner och debatter. Utöver våra allmänna regler innebär detta följande, Tagg för trådar där ni vill ha extra moderering.
Senast ändrad 15 Oct 2014, 10:55 av Zymba
Har haft rätt mkt kontakt med psykiatrin genom åren. Allt från panikångestskakande spyattacker i psykiatrikers och psykologers arbetsrum till misslyckade nätverksmöten.
Dock först nu jag verkligen ska gå i terapi och inte bara få ångeststabiliserande, lugnande, och betablockerare utskrivna. Har inte träffat en psykiatriker på ca sex år men får utan problem mediciner utskrivna på vårdcentralen utan minsta ifrågasättande. Borde ju verkligen skaffa en psykiater men får ej gå i min kommun pga har anhöriga som jobbar där och det är ju dels pga dessa jag behöver gå i terapi så deras ledning/kollegor har sagt att de måste prioritera sina kollegors välmående framför mig. Blev asförbannad och sprang ut och grinade. Men nog om mig. 

De flesta psykologer är ju medvetna om att det krävs personkemi så vill man träffa någon av deras kollegor istället så brukar de inte ta det vidare personligt. Min psykolog sade första gången att jag ska känna mig för med henne i början och sedan avgöra om jag vill gå hos henne. Jag sade snällt ja, men ändrade mig sedan till ett torrt amen jag har ju inget annat val pga finns ingen annan som ej är knuten till bolaget mina anhöriga jobbar på och hon ba ja men ja hehe.

Spana också in:

Erfarenhet av psykiatrin: den är helt ovärdig levande och tänkande människor.

Vanligen under första mötet me en psykolog så brukar samtalet röra sig i generella drag om vad det finns för problematik som en behöver hjälp med och hur själva upplägget för behandlingen ska se ut. Det handlar mest om att känna av varandra och se om det känns bra att prata med den psykologen.
Jag har haft både goda och dåliga erfarenheter av psykiatrin men de dåliga har mest berott på att personkemin inte funkat, eller att psykologen bara var helt oförstående för vad jag gick igenom. Jag hade specifikt en som faktiskt var överläkare på BUP(!) som sa att jag väger "för mycket" för att ha anorexi (jag fattar ju att hon ev. tänkte på att man tidigare behövde ha en viss underviktsprocent för att få diagnosen anorexia nervosa, men ändå, efter den kommentaren så droppade jag ju i vikt ännu mer) samt att jag antagligen bara var "tonårsdeppig" och så vidare. 

Men sen har jag haft riktigt, riktigt underbara psykologer också. Såna man inte vill tappa kontakten med, men de har tyvärr flyttat :( Mycket handlar ju om att personkemin ska klicka och för mig är en viktig del av det att jag behöver att de faktiskt lyssnar på mig.

Inledande samtal brukar vara att psykologen frågar hur det kommer sig att du sökt dig till psykiatrin, be dig göra en kort summering av ditt liv/dina problem, fråga vad du vill få ut av en samtalskontakt och allmänt bara prata lite för att du ska få känna om det är rätt psykolog för dig. Nu ser jag att NEMI skrivit ungefär exakt det jag skrev nu men jag postar i alla fall! 
Citera mig om ni vill ha tips om depression & social fobi inom bup eller bara allmänt. 

Först gick jag något år hos bup pga depression, vet inte om mitt liv sög så hårt eller ifall min psykolog var dålig, kanske både och. Hursom var det extremt skönt att gå och prata, otroligt viktigt. 

Sen börja jag igen efter ett halvår för social fobi & depression (hänger ihop) och jag går fof kvar. Det går bra, jag mår mycket bättre och har fått bra redskap. 

Rent allmänt om bup kan en ju säga att det är riktigt kasst om tider. Ta var på dom, ligg på och våga tjata om fler tider. 
har gått på utredningar och psykolog sen jag var nio, så mer än halva mitt liv.

hela min uppväxt har varit rätt bråkfyllt 
både hemma och i skolor
har social fobi,  add, asperger, depression.


just nu går jag på antidepp, aktiviteter och div. möten.


berättar mer sen om jag pallar
har bara haft kontakt med ngn företagshälsa skolan haft. tror min psykiatriker jag hade där mer levde för att tjäna pengar än för att hjälpa folk. hon tyckte dte var bättre att skriva ut mediciner (samt förlängde dem årsvis endast via mejlkontakt och har ej varit intresserad av att höra av sig när receptet gick ut för att fråga om jag ville sluta/ha nya mediciner) än att skicka mig vidare någon annanstans eller erbjuda någon form av kbt-behandling eller annat.
jag hade samtal med en psykolog för första gången i våras och det var på högskolan. tyckte hon var bra men vi hann bara träffas ett par gånger innan jag flyttade. det började med att hon berättade om hur hon jobbar och sen fick jag berätta varför jag var där osv. det var skönt att bara prata och få nya perspektiv på sin situation. ska träffa en kurator på ungdomsmottagningen i veckan, får se hur det går. känns lite jobbigt att börja om från scratch med en ny person.
Jag går hos en psykoterapeut sedan kanske 1,5 år tillbaka. Kognitiv terapi. Aldrig utvecklats så positivt och mycket, bästa jag beslutat mig för. Hon är 72 (lång erfarenhet) och jag går hos henne privat, kostar 700kr/h. Jag ville ha en person som inte daddade utan som skulle ge mig en ordentlig omgång, som var tuff och ärlig. Som inte betedde sig som om det var synd om mig. Min mamma hade gått till henne tidigare nämligen så hon kunde intyga.

Första mötet berättade hon hur hon la upp mötena, en gång i veckan i början och sedan blir det glesare med tiden så att det inte slutar tvärt så en står ensam sedan. "Berätta nu varför du är här", började det sedan. Det var inte mycket dialog i början, det var mest jag som berättade om allt de första 3 gångerna. Det är jag som leder våra samtal allmänt, hon är inte väldigt dominant utan är bra på att lyssna och sedan komma med ett tydligt svar/råd. Jag tycker också väldigt mycket om henne och ser henne som en förebild, mitt mål är att vara lika tuff som hon.

Jag var väl lite halvt motvillig att gå i terapi först, sa till henne första mötet att jag tyckte att det kändes läskigt. Det var bra att jag bara gick ändå och var öppen med hur jag kände kring det. Så jävla bra att prata med någon! Vill inte att Någon ska tveka som funderar på det!
Var 19 när jag kom i kontakt med psykiatrin.
Träffade 2 doktorer under mitt första möte, en ung och en äldre.
Den äldre var bra och engagerad - upplevde att han faktiskt ville hjälpa mig.
Däremot den yngre var en katastrof. Han sa inte ett ljud och tittade knappt på mig.
Han såg uttråkad ut.

Träffade en psykiatrisjuksköterska på ungdomsmottagningen i ett par månader kort efteråt. Vi klickade bra, pratade av mig mycket. Men ibland upplevde jag att hon inte riktigt förstod.

I våras mådde jag extremt dåligt så sökte hjälp. Fick träffa en psykoterapeut ett par gånger.
Han gillade jag inte. Slussades vidare . Trodde jag skulle få träffa någon som skulle prata med mig om KBT. Men träffade psykiatrisjuksköterskan igen. Var mer som att träffa en gammal bekant och vi pratade om hur mitt liv såg ut då och nu.
Hade en bra dag när vi sågs så hon tyckte inte att jag behövde komma tillbaka.

Går på 1 antidepp medicin just nu och skulle vilja testa KBT.
Mår fortfarande väldigt dåligt ibland.
Tyvärr har jag bara varit med om att de reagerar försent :/
har själv aldrig haft kontakt med psykiatrin men har och har haft kontakt med många som varit i kontakt med psykiatrin.

Alltid blivit friskförklarad eller hemskickad (följt av återbesök) av kuratorer/läkare. lite sur över att ha behövt ta mig igenom allt på egen hand men inget att göra åt nu.

Hoppas verkligen det blir bättre i framtiden för alla & att ingen ska behöva ha samma erfarenheter av dem som jag haft