Forumet - Vill gärna höra på vad ni har att säga om detta!

Vill gärna höra på vad ni har att säga om detta!

486 0 26
Någon som står väldigt nära har inte långt kvar att leva. Därför vill jag väldigt gärna veta:
Har ni förlorat någon väldigt nära?
Hur hanterade ni det?
Tänker ni mycket tillbaks till tiden den personen fortfarnade levde? (Om det var längesedan)

Vet inte vad mer jag kan säga om situationen jag är i just nu...

Spana också in:

usch
tycker det är jättejobbigt med avslut
vad det än gäller
livsavslut allra värst
Har inte riktigt hämtat mig sedan min kanin dog för ett halvår sedan, allt rasade verkligen jättemycket
Låt det rasa och plcoka sedan ihop dig igen av skärvorna som är kvar. Finns nog inte så mycket mer man kan göra, vad jag vet
alexthepope:

Har ni förlorat någon väldigt nära?


Ja, min bror

alexthepope:

Hur hanterade ni det?


Först blev jag chockad. Sen minns jag inte så mycket mer än att jag hamnade i en djup depression, antagligen för att jag inte grät eller något sånt. Nu mår jag lite bättre, men jag vet inte hur jag ska sörja. Detta hände för två år sen.

alexthepope:

Tänker ni mycket tillbaks till tiden den personen fortfarnade levde?


nej, inte alls faktiskt..
alexthepope:

Har ni förlorat någon väldigt nära?
Hur hanterade ni det?
Tänker ni mycket tillbaks till tiden den personen fortfarnade levde? (Om det var längesedan)


mm, Dylan, världens finaste och bästa hund med andra ord fick dom avliva när ja var kanske 6 eftersom han hade någon slags sjukdom

tänkr ofta tlbx när han levde

hanterade d genom at gråta en massa
alexthepope:

Har ni förlorat någon väldigt nära?


Ja, pappa.

alexthepope:

Hur hanterade ni det?


Inte alls. Stängde av. Rekommenderar inte, det slutar i katastrof.
Jag hatade alla naiva sorgsamtal, alla nostalgiska yttranden om vem han var. Jag ville ha det för mig själv.

När en person väl dör talar man om hur fantastiska de var. Vänta inte så länge med att göra det.

alexthepope:

Tänker ni mycket tillbaks till tiden den personen fortfarnade levde? (Om det var längesedan)


Inte mycket. Det var fem år sedan nu.

Saknar ibland att jag inte få visa vad jag blivit. Att jag inte få göra honom stolt. Att jag aldrig får lära känna honom som vuxen.
Det finns samtal jag skulle vilja ha med honom, det finns saker jag skulle vilja berätta och fråga.
Jag rekommenderar att du tänker på sådant. Att du får sagt sånt du vill säga.


Jag vet inte hur man ska hantera sorg. Reaktioner som flyr den ultimata sorgen kan ses som nödvändiga, försvarsmekanismer som behövs för att skydda en själv. Samtidigt slår de förr eller senare tillbaka, om man inte successivt bryter ned dem i den takt man förmår.

Det viktiga är att du förstår att den icke hanterbara sorgen är övergående. Den går över i en saknad och sorg som går att hantera. Med den insikten kanske det kan bli lättare att släppa taget och låta dig uppleva sorgen. Jag tror att det är värt att eftersträva framför att skjuta den ifrån sig, även om frånskjutandet ibland fyller en funktion.
alexthepope:

jag har mycket att ta på när det gäller hur jag ska tänka och göra den tiden som är kvar.


Glad om det hjälpte dig något!
Höll på att säga "lycka till". Kändes inte så passande. Nåja, tänk dig att jag säger något som låter bättre med samma andemening!
Jag har aldrig förlorat en avsevärt nära. Enbart en person dock, en underbart liten dam som heter Berit. Hon dog nämligen förra året.

I unga dagar stod vi varandra nära, det var frid och fröjd. Jag fick följa med far till henne och fika på gång till gång, hon var för underbar.

Men allting är givetvis inte guld och gröna skogar. Hon fick för ett par år sedan leukemi och anorexia. Stackaren. Så sjuk som hon var orkade hon knappt öppna dörren och ville då helst vila. Så åren gick, våran kontakt blev successivt sämre.

Tillslut så dog hon i början av 2010. Jag är givetvis glad för hennes skull men är oerhört skeptisk till mina känslor. Dem var så otroligt blandade. Så jag behandlade så att jag bearbetade att hon inte finns längre och det var positivt för hennes skull.

Så fortfarande känns det som jag levt isolerad till faktumet att person nära mig kommer att dö. Jag skräms nästan att den dagen när alla börjar ramla som bowling käglor kommer.
alexthepope:

Har ni förlorat någon väldigt nära?


ja, ett ex

alexthepope:

Hur hanterade ni det?


först grät jag i hundra år och låtsades som att det inte hänt osv, förstod ingenting för det hände hastigt. var bara från en dag till en annan. typ isolerade mig med min pojkvän och slutade umgås med alla mina andra vänner för att jag mådde fruktansvärt dåligt. men sen jag vet inte, i takt med att tiden gick, jag vet inte. klart att jag är ledsen osv och att det är hemskt, men har kommit över det väldigt bra. har haft mycket kontakt med hans familj som är som min andra familj nu. har hjälpt mycket för mig och förmodligen för dem också eftersom vi trots allt var de som kände honom bäst.

alexthepope:

Tänker ni mycket tillbaks till tiden den personen fortfarnade levde? (Om det var längesedan)


ja det gör jag periodvis. mest för att det är så otroligt mycket som man velat säga osv. gjorde extremt dumma saker som jag i äldre ålder nu ångrar och hade velat prata om och berätta. men ja. nu kan jag tänka tillbaka på den tiden vi hade som positiv liksom, innan såg jag bara saknad och sorg.