Forumet - vill inte att nån ska få reda på att jag har ätstörningar

vill inte att nån ska få reda på att jag har ätstörningar

453 1 15
Jag är 14 år (165 cm lång)och för ca 1 år sen fick jag ätstörningar. Innan det har jag alltid varit lite överviktig ochmellan jag var 12 och 13 blev jag mobbad för det. Därför blev det väldigt viktigt för mig att gå ner i vikt när ja började högstadiet för att liksom börja om.
jag lyckades med att gå ner i vikt från att ha vägt 70 till att väga 50 kg. Det var strax innan jul när man gick på hälsokontroll i skolan. De tyckte såklart det var bra att jag hade gått ner i vikt men att det var för mycket och de började fråga hur mycket jag åt osv. jag svraade ju såklart att jag åt ordentligt och så ofta man ska, villket inte är sant, jag äter i stort sett bara kvällsmat. Och efter som jag gått ner så mycket i vikt skule jag komma tillbaks nu efter jul för att de ska se så jag inte har gått ner i vikt mer. Om jag gjort det skulle jag behöva gå till nån dietist. Jag väger 47 kg nu och jag tänker INTE gå till någon dietist.
Jag tänker inte låta de komma på att jag har ätstörningar. även om man tycker folk brode fatta men jag vill att det förblir så, ingen ska få veta. Men hur lyckas jag med det? jag kommer ju inte kunna smita undan jämt kanske en eller två gånger men inte mer.

Spana också in:

shesarebel:

Men hur lyckas jag med det?


Du kommer inte lyckas hur du än vill. Är man insatt i ätstörningsproblematik är det sjukt lätt att identifiera någon som insjuknat. Vårdpersonal, tillfrisknade - de fattar.

Du kommer inte kunna dölja det, så varför ber du inte om hjälp? Ingen kommer tvinga upp dig till 70 igen, ingen kommer försöka göra dig ens i närheten av överviktig. Däremot kommer du få hjälp med att få lugn i huvudet så du kan tänka på annat än bara mat och träning och hets och allt vad ätstörningar innebär.

Vet du vad anorexi gör med kroppen på lång sikt? Är det värt det, tycker du?
shesarebel:

Jag tänker inte låta de komma på att jag har ätstörningar. även om man tycker folk brode fatta men jag vill att det förblir så, ingen ska få veta.


Du ger ingen riktig anledning till varför ingen får veta? Är det för att du faktiskt vill fortsätta som du gör och inte bli "tjock" (då behöver du hjälp) eller är det för att du skäms? (då behöver du också hjälp)

Jag tror att många vet och ser på dig att du har ätstörningar men det är för tabubelagt att ta upp. Jag pratade precis ikväll, ut med min kompis om hennes ätstörning. Jag har försökt prata med henne förut, när det var som värst, men nu när det gått ett tag sa hon att jag skulle ha försökt mer..
Jag är så fruktansvärt trött på ÄS-barn. Fast man kan/få ju inte vara arg på er :( Men min bror är det och han kommer aldrig bli som han var och det kan göra mig så arg. Så tänk på de runt omkring dig.. Och tänk framför allt på dig själv! Jag vill ju egentligen peppa dig men tyvärr så tror jag att du aldrig kommer få ett sunt förhållande till mat, det verkar ha gått för långt. Men du borde ta någon till din hjälp att i alla fall hålla dina tankar i schakt.
Bell:

Jag vill ju egentligen peppa dig men tyvärr så tror jag att du aldrig kommer få ett sunt förhållande till mat, det verkar ha gått för långt.


Som tillfrisknad kan jag garantera att det går att ta sig upp helt. Jag är på en hälsosam vikt och tänker inte överhuvudtaget i de banorna längre. Eller vissa matprodukter undviker jag, men det är av gammal vana och inte ett aktivt val jag gör för att jag är rädd att det ska biffa upp mig. Så det går!

Men det är sjukt frustrerande för alla anhöriga. Lider så himla mycket med mitt ex som bodde med mig när det var som värst. [sad]
shesarebel:

De tyckte såklart det var bra att jag hade gått ner i vikt men att det var för mycket och de började fråga hur mycket jag åt osv. jag svraade ju såklart att jag åt ordentligt och så ofta man ska, villket inte är sant, jag äter i stort sett bara kvällsmat.


Okej, nu ska jag försöka mig på det svåra; att få sina miljoner tankar uttryckt i text. Gör nu ett försök.

Snälla, om du gått från överviktig till att nu bära en vikt som gör omgivningen orolig. Och du dessutom oftast inte äter mer än kvällsmat. Är allting värt detta då? Var det detta liv du drömde om innan du gick ner? Du är så pass ung och utvecklas fortfarande så det är så mycket som kan gå fel. Du kan få bestående skador. Hoppas på att du inte låter/låtit det gå så långt att du blir av med mensen. Jag vet ett flertal liknande fall, och ALLA de ångrar att de inte satte stop för sådant i tid och valde att inte nöja sig, när de ändå hade chansen. Istället för att söka pro-ana, spendera tid till att få hjälp innan du hamnar i gropen, i skiten.

Vi vill dig bara väl, nära och kära, som främlingar.
timeisrunningout:

Som tillfrisknad kan jag garantera att det går att ta sig upp helt. Jag är på en hälsosam vikt och tänker inte överhuvudtaget i de banorna längre.


Hej time! Det var längesen [cute]
Skönt att höra! Jag är inte så insatt men har hört nånstans att om man låter det gå för långt så tar det tiiiiiid att bli av med tankarna. :(
Mm, man tänker inte att andra ska påverkas så mycket men det gör man! Man tänker typ bara på det, relationern förändras och man själv blir rädd att man ska börja tänka konstigt.

Hoppas denna tjej kommer på bättre tankar.. hela inlägget var lite konstigt dock. Förstår om man skäms men att be om tips på UM (UngdomsMottagningen) för att dölja det.. visst, det finns många som kan ge förslag, men det känns dumt och konstigt [sad] Be nån psykolog på "Frågor och svar" om hjälp istället.
Om du bantat ner dig så mycket kommer du troligen bli påkommen...idiotiskt att de inte lät dig träffa dietist eller BUP då du börjat gå ner i vikt!!

Det syns på så många sätt att man självsvultit vännen...de kommer märka om dom är duktiga och bryr sig om eleverna.

Jag hoppas verkligen att du får komma till en klinik som kan hjälpa dig inse att det är idiotiskt att gå ner i vikt på det viset..Du vet inte hur äckligt det kommer se ut när du förlorat all muskelmassa. Hängrumpa och platta bröst, så vill du väl inte se ut?

Jag förstår att du kanske kommer bli förbannad på mig nu, det tillhör ätstörningen...man kan inte riktigt tänka som man skulle gjort om man åt tillräckligt. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan krymper då man svälter.

Hoppas du kan försöka inse att man dragit in sig själv i hellvetet när man väl börjat, det är svårt att sluta men du kommer MÅSTA för att överleva. I värsta fall blir du tvångsintagen på psyket och sondmatas tills du gått upp till normalt BMI. DET är ett hellvete, så bättre att sluta innan det är försent...