Forumet - Vill inte leva mer...

Vill inte leva mer...

283 2 22
Hej, har ingen lust med livet och känt detta i 8 år. vet inte riktigt vad jag ska säga, se detta som ett rop på hjälp eller uppmärksamhet,och jag bryr mig knappt... Min "kompis" slog mig på käften och tvinga mig och prova skriva någonstans innan jag gör något dumt..

jag har sökt hjälpt hos psykologer men som de flesta vet så är det ett massivt skämt..

vet inte varför jag postar eller bryr mig... känner mig förvirrad, men säker att det finns ett slut.

heh, söker mig till nätet för hjälp... men vad finns det att göra

Spana också in:

kan ju prova skriva min "livs historia" men spelar igen roll, kortfattat har haft ett skit till liv i 8 år med flera försök att avsluta det, känner ingen lust längre. har tappat det sista lilla orken som höll mig kvar vid livets snöre

har försökt flertal ggr att "muntra" upp mig med att göra allt möjligt med inget bra resultat
beavern:

jag har sökt hjälpt hos psykologer men som de flesta vet så är det ett massivt skämt..


Vaddå skämt?
Är det därför det finns tonvis med personer som HAR fått hjälp och lever bättre liv idag tack vare att de haft någon sådan, eller liknande, att prata med?
Hur många har du pratat med?
Funkar det inte med de 9 första kanske den 10.e du träffar är just den du behöver träffa för att få livet att vända.

Ge inte upp, livet blir faktiskt bättre. Det blir inte alltid som man föreställer sig. Det blir aldrig fullt fritt från problem, det hade inte varit en del av våra nuvarande liv om det varit så. Du behöver kämpa och jobba dig framåt. Inte bara ge upp för att problemet funnits i ett antal år.

Det tog ca 10 år innan ett problem jag hade i mitt liv försvann, det var värt varenda dag med det problemet för att det till slut skulle sluta. Jag kände det inte under tiden, jag önskar ibland att jag sluppit se det, men problemen gör oss starkare om vi möter dem.

Vad det än är så VET jag att du kan ta dig igenom det. Så kämpa!
beavern:

Hej, har ingen lust med livet och känt detta i 8 år.


Du är 19, alltså har du haft autonom kontroll över ditt eget liv i ett år. Det behövs lite mer empiri än så för att veta att du aldrig kommer ha en stund värd att leva för i de genomsnittliga 60 år du har kvar.

Är du kronisk deprimerad, pröva psykknark. Är du ensam, hitta vänner i föreningar i organisationer. Är du utblottad, kämpa dig upp igen för att knäppa jävlarna som sänkte dig på näsan. Är du fast i ett trasigt mönster, sök till någon hög- eller folkhögskola och hitta något att göra.

Det finns alltid en tredje väg, det handlar inte bara om att överleva eller ta sitt liv. Man kan välja att leva också.
Comrade Premier:

Du är 19, alltså har du haft autonom kontroll över ditt eget liv i ett år. Det behövs lite mer empiri än så för att veta att du aldrig kommer ha en stund värd att leva för i de genomsnittliga 60 år du har kvar.

Är du kronisk deprimerad, pröva psykknark. Är du ensam, hitta vänner i föreningar i organisationer. Är du utblottad, kämpa dig upp igen för att knäppa jävlarna som sänkte dig på näsan. Är du fast i ett trasigt mönster, sök till någon hög- eller folkhögskola och hitta något att göra.

Det finns alltid en tredje väg, det handlar inte bara om att överleva eller ta sitt liv. Man kan välja att leva också.


så sant som det är sagt.
Jag tycker inte du ska ge upp.
Du måste inte sträva efter att försöka "muntra upp" dig själv eller något sånt. Allt måste inte ha något tydligt syfte eller mål om man inte vill. Men jag tycker du ska vara kvar. Det kommer ta tid att må bra men det kommer det vara värt sen.

Tycker också det Comrade Premier skrev var bra.
beavern:

Hej, har ingen lust med livet och känt detta i 8 år.


så hemskt[love] jag tycker att du ska kämpa, för det är värt det jag lovar. det kommer bli bättre, ge det bara lite tid så ska du se hur underbart livet kan vara!

du är stark! om du har kämpat i 8 år kan du kämpa lite till o lite till och lite till. Tills du förstår att livet är ganska bra ändå[smile]
Xisco:

, livet blir faktiskt bättre


minns hur arg jag var på dig när du skrev det till mig, minns hur jag visste, att det inte skulle bli bättre. visste att döden var enda utvägen. så var det sant, det du skrev


det är sant, det blir bättre. och har du hållt ut i 8 år är du inte bara lite stark, utan mycket. gör något nytt, något radikalt, något som ditt må-dåliga-jag inte tillåter, men som ditt må-bra-jag skulle tillåta.

ät, sov och rör på dig ordentligt. sluta upp med alla självdestruktiva handlingar, nu på¨en gång. du vet inte vad som är bra för dig, för det du gör nu fungerar inte

det blir bra en dag
kook:

minns hur arg jag var på dig när du skrev det till mig, minns hur jag visste, att det inte skulle bli bättre. visste att döden var enda utvägen. så var det sant, det du skrev


Jag är glad att du känner så nu.
Dels har jag själv erfarenhet av ett helvete hemma som jag fick dras mer väldigt,väldigt länge innan det gick över. Samt att jag ändå pluggade inom dessa ämnen och hade läst en hel del om hur det varit för andra så jag "vet" att det är som jag säger då.
Hej, blev förvånad över de antal svar. Hade inte varit här ifall det inte vart för en närstående som hindra mitt försök på en tidig utcheckning.

Jag antar att jag ska säga tack för alla de svar, lite svårt då jag känner mig väldig apatisk till allt. Vilket kan väl ses som en förbättring mot vad jag kände för en vecka sedan.

Jag har pluggat humanistiska ämnen i 3 år så känner till devarse processer som sker med mig både biologiskt och psykiskt, men

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.
beavern:

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.


Detta är väldigt bra.

Kom ihåg att detta är med största sannolikhet något som inte varar livet ut. Svackor (i brist på bättre ord) är, om de är psykiska, ofta tillfälliga. För vissa är det en vecka, för andra en längre tid. Ibland tar det ett par år, men de allra flesta kommer ut ur dem.

Kämpa på och känner du att du inte fixar att hålla dig något så när på jorden, sök hjälp hos vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller psykiatrin.

Själv har jag fått mycket hjälp från Suicide Forum som, trots sitt namn, inte är ett forum för självmordspakter och -ivreri. Det är ett forum där folk som mår mycket dåligt kan skriva av sig, där alla förstår vad man går genom och kommer med råd. Ingen uppmanar en någonsin att ta sitt liv. Men då de allra flesta på forumet har gått med självmordstankar eller varit närstående till människor med självmordstankar så finns en förståelse där för just självmordstankar, -försök och -handlingar som jag sällan sett någon annanstans på internet.
Xisco:

Funkar det inte med de 9 första kanske den 10.e du träffar är just den du behöver träffa för att få livet att vända.


ursäkta, kanske lite sent, men psykologer är dyra kvacksalvare som nt fattar ett piss, lever ett liv på ett f**king silverfat o som gräver sig in i ens hjärna, letar fram de minnen man nt vill veta av. De tre triljoner psykologer ja blivit, o blir, ivägtvingad till e mer oförstående än djävulens mamma.

beavern:

Funderar på att lägga ut en del av min historia bara för att få ur mig den och kanske ränsa skallen.


Gör de. Livet suger ibland, ja vet, men... de suger mer om man tvingas gå igenom de ensam. Ja lovar

Eftersom ja har gått igenom en hel del skit, o sett på när de som ja älskar gått igenom skit, så vet ja att de här "ryck upp dig" tramset nt funkar. Förändringen måste börja inom dig.

De ja kan säga e väl typ att du måste kämpa. Ja vet, de har du gjort länge, men till slut så lönar de sig. Ge nt upp. Ge aldrig upp [love]
Dessi:

ursäkta, kanske lite sent, men psykologer är dyra kvacksalvare som nt fattar ett piss, lever ett liv på ett f**king silverfat o som gräver sig in i ens hjärna, letar fram de minnen man nt vill veta av. De tre triljoner psykologer ja blivit, o blir, ivägtvingad till e mer oförstående än djävulens mamma.


Senast jag kollade behövde ungdomar inte betala för sådant då de går till BUP (främst).
Har svårt att tro att alla är sådana som du beskriver.
Det är inte med lite tårar i ögonen som jag skriver detta ( urlöjligt att en kille enligt våra härliga svenska normer ska bette sig som en hård och självständing man, men ack nej så kan jag ej följa detta.)

Jag har blivit uppväxt med en far som var aloholiserad samt ett smått drogberoende, han har hanskats fyskiskt och pyskiskt mot mig på olika sett, då han har hotat att ta iväg mig från min mor och aldrig återvände och har slagit mig med ett syfte av uppfostran. Men det jag kommer ihåg mest är nog att han kastat ölburkar på mig när jag inte kunde sova.

Min mor var allt man kunde önska sig tills hon träffa en anna man från min far och slutade bry sig om mig, detta sker även idag. Men med denna plötsliga förändresle lämnades jag ensam i vår värld och "härdades" (skapade psykiska försvarsmekanismer för att inte sjunka in i en djup pykos)

Jag har vart en person som har klarat sig själv men aldrig haft problem (under tidig ålder) att skaffa vänner, och det folk har kommenterat är att min styrka är att "lyssna" ( när det gäller andra). Jag hade en bra uppväxt under tidig ålder och fina kamrater, men efter några år började det bli problem och jag blev nerslagen av ett gäng, jag var då runt 9 år. Därefter start ett lång helvete med fyskisk mobbning (våld som att kasta isbitar alla mot en) och att reta för ens utseende, var smal då. Detta fick mig att bli depremerade i tidig ålder och gå upp i vikt. Detta höll på tills andra ring då mitt psyke var såpass brekligt att jag visste inte skillande mellan dalgiga aktivteter och fantasi.

Jag tog till flykt tille ne värld av fiktion genom att börja läsa mycket och spela dataspel. min mor far gav blanka fan i och jag forsatte.

Historien nerkortad så som mycket som jag orka av olika personliga anledningar... Kortfattat har jag vart inne för psykisk ohälsa pga av mitt förflunta och är bara ett mobb offer som frösökt ta livet av sig flertal ggr under de passerande 8 åren, men misslyckat pga att jag vart för svag eller att metoderna har varit för dåliga samt ogenomtänkta.

fick inte ut så mycket då jag inte vill skriva pga av min dyslexi, men lite iallfall kom ut. Jag har levt ensam och blvit dumpad av vänner och flickvänner pga av mitt tillstånd och illamående.