Forumet - Vill knappt vara hemma

Hej, jag är en tjej på 18 år som bor med min mamma och min låtsaspappa och tre husdjur. Just denna helgen så är inte min låtsaspappa hemma. Bara jag och mamma + min pojkvän. Jag har länge varit deprimerad och mått väldigt psykiskt dåligt. Jag har diagnosen ADHD och medicinerar för den. Min mamma har bipolär sjukdom och hon kan ha svårt att förstå mig ofta. Som idag så sa hon att jag behövde komma ut, men jag har så svårt att gå ut. Speciellt när solen lyser in i mina ögon så det gör ont. Hon sa att vi skulle gå en bit och sen gå tillbaka igen, men när vi kom dit där vi skulle vända så säger hon, "om du inte börjar gå ut mer så kommer du bli som en pensionär i kroppen" ... men vadå? jag gymmar 2 ggr i veckan och har god komfort i det fysiska men ändå klankar hon ner på mig och säger att jag är sur, och att jag är lat. Jag blev så förbannad så jag gick hem igen med min pojkvän eftersom att han började nästan blöda näsblod pga sår i näsan. Han orkade inte heller med att gå en långpromenad när det är glas halt ute. Han snubblade 5 ggr men det fattar ju inte mamma. Om det är någon här inne som känner ungefär likadant som mig, vad skulle ni göra åt saken?
Min pappa tycker att jag borde röra på mig mer med. Jag tycker att jag rör mig tillräckligt! Jag går till och från skolan varje dag och det är 20-30 minuters promenad till och från skolan. Sedan rör jag mig för jag umgås ofta med vänner, går upp i skogen osv. Men visst, vissa perioder rör jag mig mindre, men när jag väl rör mig extremt mycket klankar min pappa ner på mig. Jag brukar säga "Men föregå med gott exempel och rör dig lika mycket som du anser att jag ska röra mig". Iofs om din mamma rör sig mycket kan det ju vara lite skumt att säga det men, men. Jag tycker du borde säga till henne att så länge du är nöjd med din hälsa så är det inget hon behöver lägga sig i. Hoppas det blir bättre! 

KomiRosato: Min pappa tycker att jag borde röra på mig mer med. Jag tycker att jag rör mig tillräckligt! Jag går till och från skolan varje dag och det är 20-30 minuters promenad till och från skolan. Sedan rör jag mig för jag umgås ofta med vänner, går upp i skogen osv. Men visst, vissa perioder rör jag mig mindre, men när jag väl rör mig extremt mycket klankar min pappa ner på mig. Jag brukar säga "Men föregå med gott exempel och rör dig lika mycket som du anser att jag ska röra mig". Iofs om din mamma rör sig mycket kan det ju vara lite skumt att säga det men, men. Jag tycker du borde säga till henne att så länge du är nöjd med din hälsa så är det inget hon behöver lägga sig i. Hoppas det blir bättre! 
tack så mycket för ditt svar! japp.. hoppas det med :(

Spana också in:

Kolla, jag har vart som din mamma, och nu sedan ett tag tillbaka är jag mer som dig, om du nu rör dig väldigt lite.
När jag rörde mig mycket så mådde jag på ett speciellt sätt, och detta sättet kändes som "jag", när nu andra inte rörde sig ifrågasatte jag hur mycket självkänsla dom egentligen kan ha eftersom att jag själv kände mig mindre existerande när jag satt stilla för länge.
Nu, efter att ha blivit tvingad att sitta stilla (Av mig själv) för jag bor på en Ö mitt ute i ingenstans, så känner jag istället att mitt "Jag" härstammar ifrån känslan av bekvämlighet och stilla sittande.

Om jag nu skulle hamna i ett läge där jag tvingas röra mig mycket så hade jag behövt se smärta, utmattning och rörelse som det som är "Jag"  för att inte ramla ihop i en hög efter 4 meter och försökt klinga tag i mitt bekväma "Jag".

När jag är bekväm och ser på en människa som rör sig hela tiden tänker jag
"Sätter han sig aldrig ner och har det bekvämt och slappnar av och degar järnet?"
På vilket jag svarar mig själv att
"Han förlorar sin självkänsla av att göra någonting sådant"
Med andra ord säger jag till dig Lolita att din självkänsla kommer ifrån din depression, om du inte hade varit deprimerad så hade den motsatta känslan kanske grabbat tag i dig och ledt dig ut ur ditt hus långt bortom all bekvämlighet och din relation med dina nära hade försämrats drastiskt då du sprungit runt i ett halvår på okända marker!
Kampat i skogen
Levt på vilda växter och följt de andra känslor som också tillhör dig!
Men, som en människa av depression så vill jag påpeka att du faktiskt har en del ess i ärmen som alla med depression har, som du själv kanske tar föregivet!

Som EX, i din närvaro är det lätt att känna att det finns utrymme att tala om vad som faller en in, vad som för andra värkar märkvärdigt blir i din närvaro märkvärdigt som små tankar, små problem, små lösningar som ingen annan lyssnar på.

Detta är extremt uppfriskande för den som blivit tagen av livets storm och själv förlorat sig i sina tankar och inte vet vad dom är värda.

Å andra sidan så suger depression ur musten ur en, vilket är jobbigt att över dosera.