Aviseringar
Rensa alla

Vill också ha intressanta anekdoter att berätta om, och ja, jag har ålderskris.


Ämnesstartare

Från år 4 till år 9 gick jag med samma klasskompisar. Vi stod varandra nära trots våra enorma olikheter. Trots detta har jag alltid känt mig som "the odd one out", den som ingen bjöd på fester, den som ingen ville dejta eller umgås med i allmänhet. Just då kände jag inte behovet av att vara partybruden som söp sig full på vodka och som gjorde "skandal" med att hångla upp första bästa, som jag vet att många i min klass var. Jag trivdes bra med att vara den som var i bakgrunden och höll mig till de som jag gillade att umgås med i skolan, trivdes med att vakna, plugga, äta, sova. Ett tråkigt, men helt okej liv och jag tyckte då allt var frid och fröjd. 

Men av någon anledning har det förändrats. 

Jag går nu år 2 på gymnasiet. Vissa i min gamla klass pratar jag fortfarande med ibland, men inte på samma sätt längre. Även fast jag gillar min nuvarande klass också, så känner jag ändå att jag verkligen inte passar in. Många har ett annat liv i sin gamla bygd. Ett liv fullt med kompisar, fester och vilda äventyr. De är inte beroende av att ha kompisar i varken klassen eller "stan". Men jag är det, för jag har aldrig haft vänner innan gymnasiet.

De enda vännerna jag har nu går på samma skola som jag och de är verkligen inga vilda människor. Mina kompisar gillar tv-spel och böcker. Ingenting fel med det, det kan vara jättemysigt att sitta och spela Mario hela dagarna, men det blir aldrig mer än så. Visserligen gör vi ibland grejer som att gå på bio eller fikar, men det känns som sånt man höll på med som barn, inte när man nästan är 18 (även fast det samtidigt kan vara mysigt med sånt). Men ja, de är underbara på många sätt och några av de enda som inte är helt inskränkta och omogna som alla andra bönder där jag bor, men de kan även vara så otroligt tråkiga för de vill sällan testa något nytt.

Egentligen borde jag inte gnälla, för jag har äntligen fått kompisar och jag är tacksam för det. Men jag vill också kunna titta tillbaka på min tonårstid med ett leende på läpparna. Känna lite ångest över dumma saker man gjorde som ung, att man inte alltid var tönten med bra betyg (det är det jag är stämplad som). Jag vill ut och skaffa fler minnen än det när jag klarade slutbossen i Mario Sunshine (fett bra spel förövrigt, rekommenderas). Jag vill balla ur totalt, iallafall en gång.

Troligen kommer livet gå vidare precis som det är nu, behövde bara skriva av mig. Ni behöver inte ens förstå mina känslor, men jag tackar ändå för att ni tog er tiden att klicka er in och läsa. Peace out mina vänner ☼


   
Citera

Uppskattar att du vill berätta och dela med dig! Finns det något särskilt du vill ska diskuteras i tråden?


   
SvaraCitera

Känner typ lite sådär jag också, minus biten med att allt som verkar gå på räls för dig dårå. 

Skall dra i januari, har bestämt mig nu. har jättetråkigt så kan typ bara vinna på det. hellre dör jag ung av typ kyla än på ett ålderdomshem efter ett längre meningslöst liv :s  


   
SvaraCitera

Äh, minnen är värdelösa. Att saker inte är som du vill ha dem idag betyder inte att det kommer vara likadant imorgon. När du väl hittat rätt och fyller nuet med det du önskar så kommer du inte ens bry dig om saker du gjort eller borde gjort ens veckan innan, än mindre i gymnasiet.


   
SvaraCitera

Jag känner igen mig i det du skrev och jag tycker också att det fattas något spännande.
Visserligen så har det väl vart en del bråk med mig och en massa grabbar från 7an till 9an och blev ovän med en riktigt dryg jävel som nästan körde över mig en gång.

Sen så har jag aldrig haft några riktiga kompisar. Jag trodde allt skulle bli bättre nu när jag började ettan för ca 3 månader sen och till en början så var det bra. Jag hade pratat med en massa nya människor och vi började snacka med varandra varje dag och vi hade kul ihop. Vår lilla kompisgrupp eller vad man ska kalla det blev större och nu är vi 5 stycken.

Men grejen är den att de verkar ha tappat intresse eller nåt för de pratar med mig lika sällan som det var ofta förr men de gör saker hela tiden med varandra på fritiden och de frågar väldigt sällan om jag vill vara med och det suger. Big time.

Det har hållit på så här sen jag gick i 3an och jag har försökt ge nya människor en chans och till en början har det gått bra men sen så har de börjat hänga med andra och bara skitit i mig helt och hållet. För två år sedan så mådde jag så dåligt av det och så hade jag blitt avvisad av en tjej som jag tyckte om väldigt mycket också, så jag ville ta självmord och ingen pratade med mig och jag fick ta mig ur det helt själv och nu har jag återhämtat mig och har sällan sånna tankar.

Försöker att inte bli för blödig när jag skriver det här men det är lite kämpigt men samtidigt skönt att få skriva av sig så här, som du skrev.

Förlåt om det blev lite långt men jag ville få med allt det viktiga ^_^


   
SvaraCitera

Livet är kort, och snart är du död och har ingen nytta av dina minnen. Det spelar ingen roll vad du gör, allt är ändå bara meningslöst. 


   
SvaraCitera

Ruttenfisk:
Livet är kort, och snart är du död och har ingen nytta av dina minnen. Det spelar ingen roll vad du gör, allt är ändå bara meningslöst. 


   
SvaraCitera